Vetenskap och Folkbildning

För kritiskt tänkande och mot pseudovetenskap sedan 1982.

Bli medlem

Vetenskap och Folkbildning (VoF) är en rikstäckande förening som vill främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Vi vill också bekämpa felaktiga och ogrundade påståenden i frågor som kan avgöras vetenskapligt. Föreningen har idag över 2700 medlemmar.

Läs mer om föreningen…


Nyheter

Vän eller fiende – antroposofin under fascismen

Recension: Staudenmaier, Peter, Between Occultism and Nazism: Anthroposophy and the Politics of Race in the Fascist Era. (Leiden, 2014.)


Den som betraktar motståndet mot antroposofin blir snart varse ett argument som ofta anförs: antroposofin är rasistisk. Konstaterandet förmodas medföra att antroposofin omedelbart avfärdas; en diskussion om dess övriga meriter anses inte längre påkallad. Man antar att ingen människa med sunt omdöme kan finna ett värde i en sådan livsåskådning.

Motsvarande inskränkt perspektiv återfinns på den antroposofiska sidan. Där har det sitt ursprung i en oförmåga att se på antroposofin kritiskt, en motvilja mot yttre, materialistisk historieskrivning, samt den naiva föreställningen att antroposofin definitionsmässigt är god och gör gott. Misshagliga fakta och individer måste rentvås – med avancerad förnekelseakrobatik om nödvändigt – eller avfärdas som om de inte hade med sann antroposofi att göra. Inte sällan ser antroposofer uppmärksammandet av antroposofins historia som anklagelseakt, och reagerar som vore det inte en fråga om att beskriva idéer och skeenden utan om att tillskriva skuld.

Det förhållningssättet är inte bara inadekvat, det tyder även på en bristande vilja till självinsikt och en benägenhet för självbedrägeri – ironiskt för en rörelse som formellt prisar självkännedomen. Ofta säger därför de diskussioner som uppstår mer om antroposofin av i dag och dess svårigheter än de säger om historien. Peter Staudenmaiers bok kan här tjäna inte bara som användbar informationskälla utan till att underminera osunda illusioner. Den beskriver en historia som är mer komplex än många är redo att erkänna, och skulle i bästa fall kunna bidra till besinning såväl bland antroposofer som kritiker.

Boken, som bygger på Peter Staudenmaiers doktorsavhandling,* beskriver den antroposofiska rörelsens historia under den första hälften av 1900-talet och dess förhållande till de fascistiska regimerna i Tyskland och Italien. Huvuddelen behandlar situationen i Tyskland. Peter Staudenmaier, verksam vid Marquette University, är främst bekant för svenska läsare genom essän Antroposofi och Ekofascism (Folkvett, nr 2/2001). Han har sedan dess publicerat många texter i såväl akademiska som icke-akademiska sammanhang

Goetheanum i Dornach. Foto: Wladyslaw

En del antroposofer var genuint entusiastiska inför den nazistiska ideologin, medan det för andra handlade mer om antroposofins överlevnad i en tid då välvilligt inställda funktionärer inom nazistregimen var avgörande för rörelsens fortsatta existens. Till det mest intressanta hör att läsa om hur antroposofer i sympatiskapande syfte framhöll gemensamheter och hur man anpassade sig till nazistyret. Richard Karutz, en framträdande antroposofisk rasideolog som behandlas utförligt i boken, skrev 1934 till förmån för waldorfskolan i Stuttgart en artikel där han försäkrade waldorfrörelsens hängivenhet till regimen. Även från Antroposofiska Sällskapets ledarskap i Dornach kom pronazistiska uttalanden. Det är bara ett par av otaliga exempel som kan anföras.

I Steiners verk finns såväl rasistiska som antisemitiska element. Där finns enskilda uttalanden om negerromaner, blå ögon och intelligens, och annat exotiskt som i dag ter sig häpnadsväckande och antikverat. Mer betydelsefull är den teosofiskt inspirerade rotrasläran och synen på mänsklighetens evolution. Idén att vissa raser har utvecklat ett mer avancerat medvetandetillstånd än andra gav en möjlighet för nazistiskt färgade antroposofer att finna en gemensam grund där politik och spiritualitet möttes – även om det var en vansklig möjlighet.

Rudolf Steiner

Den var vansklig främst för att nazismen brast i förståelse för den antroposofiska idén att anden, som är odödlig och återföds, transcenderar biologin. Det fysiska var på det hela taget inte avgörande för Steiner. En del antroposofer vi möter i boken har främst en invändning mot nazismens raslära, nämligen mot dess materialistiska rasbegrepp. Nazismen, menade de, tog otillräcklig hänsyn till det andliga. Men nazisternas syn på ras var inte heller heterogen; i varierande grad inbegrep även den andliga element. Samsyn var varken självklar eller utesluten.

För antroposoferna är ras ett yttre förhållande som speglar inre, andliga egenskaper. Biologin är ingen ödesbestämmande faktor, särskilt inte betraktat över flera inkarnationer. Typiskt judiska drag, såsom materialism och intellektualism, ansågs dessutom kunna finnas hos icke-judar. Eller som Richard Karutz uttryckte det: ”det är juden i varje människa som är fienden”. Trots det såg han en direkt korrelation mellan fysiologi och nivå av medvetande, och menade att raserna manifesterar olika grader av andlig utveckling samt att rasöverskridande äktenskap skulle leda till andlig regression. Föga förvånande fann Karutz en hel del att beundra i den nazistiska ideologin, och även om han fann den i andligt hänseende ofulländad, försäkrade han att Hitlers och Steiners rasläror var lika.

Antroposoferna ansåg att judarna kunde övervinna sin degenererade och obsoleta ras. Eftersom anden är fri, kan var och en sträva efter att uppgå i det germanska, som står för framtid och utveckling. En avgörande skillnad mellan den nazistiska och den antroposofiska synen på judarna var alltså att den förra hade eliminering som mål, medan den senare stod för ett assimilationsideal. Det judiska skulle inte försvinna genom utrotning utan genom dess naturliga övergivande. Som Friedrich Rittelmeyer, präst i antroposofiska Kristensamfundet, framhöll det: värdiga judar kunde ”höja sig över defekterna hos sin ras.”

Ett talande exempel på detta sätt att tänka ges i bokens kapitel om waldorfskolorna. När en waldorfförälder, tillika medlem i nazistpartiet, upprördes över att skolan hade en lärarvikarie av judiskt ursprung, framhöll skolan att varje människa har chans till andlig utveckling. ”Vi är fast övertygade om att antroposofin ger en individ möjligheten att växa ifrån sitt rasmässiga ursprung”, meddelade skolan. Inställningen imponerade föga i nazistiska kretsar, och skolan backade och deklarerade trohet till regimen. Lärarvikarien, som var hängiven antroposof tillika bekännande kristen, kom att sluta vid skolan.

Boken innehåller många exempel på idéer och faktorer som framhävdes av aktiva antroposofer för att markera överensstämmelse med nazistiska ideal och avståndstagande från förmenta judiska karaktäristika. Bland det som framhölls fanns en delad önskan om vitalisering av den tyska folksjälen och ett hopp om andlig förnyelse, övertygelsen om Tysklands andliga mission i världen, antimaterialism och antiintellektualism, en vurm för det naturliga, en aversion mot parlamentarism och demokrati, liksom mot såväl liberalism och kapitalism som kommunism, motstånd mot torr abstraktion, rationalism och modern rotlöshet, därutöver mot internationalism och mot individualism som hotar nationell gemenskap, et cetera. Judarna hölls ansvariga för allehanda ont, som den moderna naturvetenskapen, kemikaliejordbruket, vaccinationer (en judisk plan för att ”kontaminera friskt blod”) och inte minst förnekandet av Kristus. Prominenta antroposofer, som österrikaren Norbert Glas – själv av judiskt ursprung och utvandrad till England – gav judarna och den judiska kulturen skulden för hatet som riktades mot dem. Det fanns dessutom sedan tidigare kopplingar mellan antroposofin och nazismen via Völkisch- och Lebensreform-miljöer. Till stor del handlade beröringspunkterna om upplevelsen av en rad element i den moderna tillvaron som faror och hot – vare sig det var mot anden eller mot folksjälen och nationens renhet.

Johann Gottlieb Fichte, grundare av tysk nationalism och inspiration för Rudolf Steiner

Men det fanns stötestenar utöver antroposofernas andligt orienterade rasbegrepp. Trots att antroposofer förfäktade antiintellektualism, betraktades de av många nazister (gissningsvis inte utan visst fog) som just intellektuella. Dessutom har den antroposofiska rörelsen trots förkärleken för det tyska en internationell prägel, och nazisterna övertygades inte om antroposofins anti-internationella karaktär. Och det finns i den antroposofiska synen på människan – även i tanken att man kan övervinna sin rastillhörighet – en kärna av individualism som var svårförenlig med nazistiska ideal.

Bland annat detta gjorde att antroposofin samtidigt var en potentiell frände till och en potentiell fiende eller konkurrent till nazisterna. Antroposoferna måste balansera mellan att behålla sin egenart och att närma sig och anpassa sig till regimen. I slutänden var ansträngningarna förgäves. Nazipartiets anti-esoteriska krafter segrade över de pro-antroposofiska, och allt som sågs som hot mot de totalitära anspråken rensades ut. Antroposofiska Sällskapet förbjöds och waldorfskolorna stängdes successivt. Trots det kunde många antroposofiska verksamheter fortsätta i någon form. Det gällde i synnerhet den biodynamiska odlingen, som till och med praktiserades i koncentrationsläger med fångar som arbetskraft.

För antroposofin finns all anledning att försöka se oförvillat på historien. Det är till exempel orealistiskt och ovärdigt att från waldorfhåll framhärda i att beskriva waldorfskolorna som motståndare till nazistyret eller att mena att stängningen av skolorna var en följd av ideologisk oförenlighet. Ett sådant synsätt beaktar inte hur långt rörelsens företrädare var beredda att gå i anpassningen, än mindre hur nazivänlig stämningen var i waldorfskolorna. Dessutom förtigs hur en del av pedagogikens företrädare såg idéerna som förenliga med nazismen och hur waldorf till och med, vilket redogörs för i boken, framhölls som den mest lämpade pedagogiken för en nazistisk stat. Delvis var attityderna en strategi för överlevnad, men delvis handlade det om övertygelse. Antroposofer och waldorfföreträdare var inte bara passiva offer – de var aktiva deltagare. Detta kan den som vill enkelt informera sig om i Peter Staudenmaiers bok.

Den antroposofiska rörelsen måste kunna leva med det förgångna. I bästa fall kan kunskap om dessa kapitel i antroposofins historia bidra till ett mer kritiskt förhållningssätt till antroposofins idéer överlag. Det kan ge insikter om vikten av utvärdering, omvärdering och modernisering, och kanske leda till en friare och självständigare läsning av Steiner. Men som Peter Staudenmaier påpekar finns än i dag antroposofer som försvarar Steiners idéer om raser som ”humanitära, toleranta och upplysta”. Även om det inte kan handla om att tillskriva de döda skuld eller om dagens antroposofers ansvar för tidigare generationers handlande, finns ett ansvar för hur antroposofin och dess arv förvaltas i dag. En uppgörelse med de teosofiska raslärorna och andra otidsenliga element borde inte vara oöverkomlig för antroposofer som kan avvärja den apologetiska impulsen.

* Between Occultism and Fascism: Anthroposophy and the Politics of Race and Nation. Cornell University, 2010

— Alicia Hamberg

Överlevde jag Waldorf?

Agnes Scott

Agnes Scott är 23 år och utbildad socionom bosatt i Stockholm. Hon har gått i Waldorfskola 1998-2007 och innan dess på Waldorfförskola i tre år. Denna intervju handlar om hennes erfarenheter därifrån.

Agnes skriver även skönlitterära texter på fritiden och publicerar just nu en roman (Trädgårdsmästarens barn) om sina upplevelse av att växa upp i en antroposofisk Waldorfskola. Romanen läggs upp på tradgardsmastarensbarn.blogg.se.

Kort om Waldorfskolor

Klassrum i Waldorfskola (foto av Florian K.)

Klassrum i Waldorfskola (foto av Florian K.)

Waldorfskolorna grundades av Rudolf Steiner i början på 1900-talet. Steiner grundade även religionen antroposofi, vars livsåskådning ligger till grund för Waldorfpedagogiken. Kritikerna av pedagogiken säger att den är auktoritär och kunskapsfientlig. Förespråkarna menar dock att det handlar om att barnen ska utveckla alla sina förmågor för att bli hela människor.

Intervju med Agnes Scott

Waldorfskolan betraktas ibland som en slags harmonisk frizon för barn i ett modernt stressat samhälle. Vilka normer upplevde du i Waldorfskolan?

Generellt fanns det ett motstånd mot kritiskt tänkande. Om man någon gång hade invändningar mot undervisningen eller hade kritiska frågor blev lärarna ofta väldigt arga.

Under låg- och mellanstadiet fanns det mycket regler kring hur man skulle klä sig. Man fick till exempel inte ha svarta kläder, man fick inte ha kläder med tryck eller text på och man fick inte ha nagellack eller smink. Dök man någon gång upp till skolan med nagellack fick man tvätta bort det direkt. read more…

Antroposofisk ”medicin” måste testas

Ulla Premmert försvarar antroposofisk medicin på Sydsvenskans debattsida den 25 januari och uttrycker sin förvåning över den misstro som finns emot sådana medel. Hon hänvisar till hur många läkare och patienter som vittnar om dessa preparats förträfflighet och hur de stödjer ”patientens självläkande förmåga”. Dessa preparat ”provas individuellt” och därför måste forskningen bedrivas ”på ett annat sätt, med jämförande studier mellan skolmedicin och antroposofisk medicin”. Hur detta ska gå till i praktiken förklaras inte närmare.

All erfarenhet visar hur omöjligt det är att subjektivt bedöma någonting. Vi är som människor väldigt dåliga på att bedöma vår omvärld och våra upplevelser. Våra minnen är subjektiva och i konstant ombearbetning och våra förväntningar och förutfattade meningar kommer hela tiden i vägen när vi ska förklara vår omvärld och vad som sker oss. Detta gäller oss alla: patienter, läkare och undertecknad inte undantagna. Det gäller alltså då även Ursula Flatters, vice ordförande i Vidarstiftelsen, som refereras till i bildtexten till inlägget. I svensk TV nyligen förklarade Flatters att ”vi är ju läkare, och läkare luras inte”. Förutom det absurda i att påstå ingen läkare någonsin har varit ohederlig, så bortses helt från det faktum att även läkare är subjektiva levande människor vars personliga erfarenheter är opålitliga, även för dem själva. Det är därför som endast objektiva, dubbelblindade studier är acceptabla som kriterium för vad som fungerar eller inte. Allt annat är att spela hasard med människors liv och hälsa.

Premmert avslutar sitt inlägg med att (retoriskt antar jag) fråga om ”hundratusentals människor [är] förda bakom ljuset”. Ja, så är det alldeles säkert. Av sig själva och av andra.

Är då ALL antroposofisk medicin totalt värdelös? Poängen är att innan vi har testat dem så vet vi inte, och innan vi vet så ska de inte användas. En annan inställning är potentiellt livsfarlig.

 

Uppdatering 30 januari:

Ulla Premmert svarade 29 januari på min replik ovan. Jag har idag bett Sydsvenskan att ta in följande text:

Ulla Premmerts genmäle den 29 januari på min replik angående antroposofisk medicin är både osakligt och felaktigt.

Osakligt därför att Ulla Premmert argumenterar att en helhetssyn på människan saknas inom sjukvården. Hon definierar inte vad detta är och dessutom har jag aldrig påstått att en helhetssyn (vad det nu är) skulle vara fel. Hon svarar alltså på något jag inte har tagit upp.

Hennes svar är också felaktigt därför att hon argumenterar att människor är olika och därför ska ha olika behandling. Samma kemiska molekyler, vare sig det rör sig om antroposofisk eller godkänd medicin, skulle alltså ha olika effekt på olika människor. Men i så fall måste resonemanget bli: Eftersom det inte finns något objektivt, vetenskapligt sätt att bestämma vilken medicin eller behandling som ska användas, så är det upp till läkaren (baserat på erfarenhet och intuition) att välja fritt. Följaktligen skulle två olika läkare kunna ordinera olika behandling till samma patient i samma situation och ingen av dem skulle ha fel enligt antroposofin. Ingen erfarenhet och lärdom skulle då någonsin kunna ackumuleras inom sjukvården därför att varje behandling utförd av varje läkare skulle anses likvärdig.

Detta är uppenbart nonsens. Fast den inställningen skulle kunna förklara varför inga framsteg görs inom antroposofisk medicin och varför man fortsätter att klänga sig fast vid idéer ifrån början av förra seklet.

Men jag har kanske missuppfattat Premmert. I så fall måste slutsatsen istället vara att antroposofiska läkare faktiskt HAR data som visar vilka behandlingar och preparat som fungerar. Bra! Då är det ju bara att visa upp dessa så kan behandlingarna godkännas.

Så antingen vet man inom antroposofin vad som fungerar men vill inte visa upp det, eller så vet man det inte. Så enkelt är det.

Elöverkänsligas riksförbunds hemsida saboterad

Vetenskap och Folkbildning fick tidigare idag kännedom om att Elöverkänsligas riksförbunds hemsida har utsatts för ett sabotage och pekats om till vår hemsida, närmare bestämt till VoF:s artikel om elöverkänslighet.

Så fort vi blev informerade om situationen tog vi temporärt ned den aktuella artikeln. Senare under kvällen återställde vi artikeln, men med en inledande beskrivning av situationen och vårt fördömande av sabotaget. Strax därefter fick organisationen tillbaka kontrollen över sin hemsida.

VoF tar bestämt avstånd från detta olagliga angrepp på en hemsida tillhörande en annan organisation och är givetvis inte inblandade i detta. Vår förenings syfte är att arbeta med folkbildning om den vetenskapliga metoden och att motverka pseudovetenskap genom opinionsbildning.

Vi beklagar djupt vad Elöverkänsligas riksförbund har utsatts för.

Antroposofisk medicin bör ej införlivas i läkemedelslagen

Under den senaste veckan har flera medier rapporterat om hur antroposofisk medicin riskerar att införlivas i svensk lagstiftning. Experter, partipolitiska debattörer och ledarredaktioner har uttryckt kritik och varnat för att förslaget riskerar att ge overksamma alternativmedicinska preparat en gräddfil. Även Läkarförbundet har varnat för att en urholkning av läkemedelsbegreppet är en patientsäkerhetsrisk. I tidningen Expressen bemötte sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) kritiken den 13 januari 2015, med orden:

Läkemedel ska prövas i en enskild process för varje enskilt preparat. Dessa processer ska vara av samma art för så kallade antroposofiska läkemedel som för andra jämförbara preparat.

Sjukvårdsminister Gabriel Wikström,  Foto Kristian Pohl/Regeringskannsliet

Sjukvårdsminister Gabriel Wikström,
Foto Kristian Pohl/Regeringskansliet

Vad ministern menar med “jämförbara preparat” framgår ej av uttalandet. Att använda sig av den vetenskapliga metoden för testning av läkemedels effekt, genom placebokontrollerade, dubbelblindade studier är något föreningen Vetenskap och Folkbildning förespråkar, till skillnad från företrädare för antroposofisk läkekonst.

Bakgrunden till den debatt som nu förs är att en dom i EU-domstolen har gjort att de tillfälliga tillstånd som hittills möjliggjort att Vidarkliniken kunnat använda sina antroposofiska preparat inte längre får ges. Istället måste dessa preparat, om de alls ska kunna säljas i Sverige eller användas i sjukvården, på något sätt införlivas i den svenska läkemedelslagstiftningen. Läkemedelsverket har utrett hur det skulle kunna ske vilket de redogör för i rapporten Förutsättningar för och konsekvenser av att införliva artikel 16.2 i läkemedelsdirektivet (2001/83/EG) i svensk läkemedelslagstiftning daterad 2014-10-30. I rapporten ger verket fyra olika alternativ för hur antroposofiska/homeopatiska preparat kan införlivas (godkännas) i svensk läkemedelslagstiftning, i enlighet med ett uppdrag från regeringen 2013.

I tre av de fyra alternativen skulle följden bli att antroposofiska eller homeopatiska preparat för utvärtes bruk eller för intag via munnen och som är lämpade för egenvård, skulle kunna godkännas av läkemedelsverket och sedan marknadsföras och säljas tillsammans med angivande av vilka symptom eller sjukdomstillstånd de är avsedda för. Exempelvis på ett apotek. Ur konsumentsynpunkt är det givetvis oacceptabelt – ingen vetenskapligt visad verkan skulle krävas för sådant godkännande eller försäljning, men många konsumenter skulle vilseledas att tro att preparaten har effekt.

En sådan utveckling skulle rimma mycket illa med andra EU-direktiv som anger att hälsopåståenden vid marknadsföring av mat och kosttillskott inte är tillåtna om de inte visats vara riktiga. Om regeringen väljer att införa något av de tre alternativen skulle vi få en typ av läkemedel som inte har någon visad effekt men ändå sägs vara lämpade för behandling av vissa angivna symptom eller sjukdomstillstånd. Man får idag inte påstå att mat eller kosttillskott är hälsosamma utan vetenskaplig grund, men man skulle i så fall utan vetenskaplig grund få påstå att vissa läkemedel utan att vara verksamma ändå är lämpade för vissa symptom eller sjukdomstillstånd.

De preparat det handlar om är exempelvis såna som utgår från delar av husdjur, ofta nötkreatur. Vi talar om ändtarmsöppning, livmoderslemhinna, penis, moderkaka, prostata, manligt respektive kvinnligt urinrör, vagina, urinblåsa, hjärna, blod och så vidare. För behandling av ett sjukt organ används påfallande ofta preparat som utgår från husdjurets friska.

Antroposofins behandlingar bygger på ovetenskapliga och pseudovetenskapliga idéer om hur människokroppen fungerar, varför den blir sjuk, och hur den ska fås att bli frisk igen.

Vissa antroposofiska preparat lämpar sig inte för egenvård eftersom de injiceras eller är avsedda för allvarliga tillstånd som hjärtsvikt, astma eller cancer. Om dessa preparat överhuvudtaget ska användas i Sverige så måste de av flera skäl naturligtvis receptbeläggas och endast hanteras av sjukvårdspersonal med lämplig utbildning – vilket också är Läkemedelsverkets ståndpunkt.

Normala läkemedel måste vara ändamålsenliga, de måste vara verksamma, och för att kunna godkännas måste detta visas på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt vilket omfattar kliniska prövningar och omfattande dokumentation. De allra flesta antroposofiska preparat som skulle behöva receptbeläggas skulle sannolikt inte kunna bli godkända på det sättet – de skulle inte kunna visas vara ändamålsenliga. Därför skulle man i lagstiftningen behöva överge den mycket rimliga principen att läkemedel ska vara verksamma om man ville godkänna något större antal av dessa antroposofiska preparat. Tre av läkemedelsverkets alternativ innebär att en gräddfil införs där denna princip överges. I ett av förslagen är det dessutom så att man skulle kunna få ett icke verksamt preparat godkänt som läkemedel så att det får anges vilka symptom eller tillstånd det är avsett att behandla!

För att undvika att människor vilseleds och tillåta dem att göra informerade val menar vi att inga preparat bör få säljas med påståenden om att de är lämpade för något symptom eller något  sjukdomstillstånd utan att det faktiskt har demonstrerats vara så. Det vore besynnerligt om lagstiftningen kring vad man får säga om mat och kosttillskott skulle vara strängare än för läkemedel.

Läkemedelsverkets bedömning är att artikel 16.2 kan införlivas i svensk lagstiftning genom särskilda

Läkemedelsverket

Läkemedelsverket

bestämmelser i läkemedelslagen. Verket menar att ett ställningstagande kring om så ska ske är en politisk fråga och inte en vetenskaplig. När det gäller läkemedels effekter handlar det dock om en alltigenom vetenskaplig fråga, vilken bäst avgörs med vetenskapliga metoder. Att tillåta att preparat som inte genomgått prövningar med mätbara resultat att klassificeras som “läkemedel” är ytterst olyckligt. Att de dessutom skulle få säljas som lämpliga för vissa symptom eller sjukdomstillstånd vore vilseledande och därför oacceptabelt ur ett konsumentperspektiv. Att endast ställa krav på att antroposofiska och homeopatiska preparat saknar skadliga biverkningar skulle innebära ett grovt ingrepp på såväl läkemedelslagstiftningen som patienters möjlighet att göra informerade val. Att kalla ett preparat ”säkert” gör att människor riskerar få uppfattningen att det är effekten som är säkrad, när det egentligen bara betyder att produkten är ofarlig. Det kan leda till att människor luras att använda preparat som visserligen inte skadar men som saknar effekt. Läkaren och Dagens medicin-bloggaren Mats Reimer summerar:

God omvårdnad kräver inte tillgång till låtsasmediciner. Vidarklinikens framtid inom rehabilitering är väl inte beroende av att deras läkare har tillgång till tusentals olika magiska piller och sprutor?

Arkiv

Kategorier