Vetenskap och Folkbildning

För kritiskt tänkande och mot pseudovetenskap sedan 1982.

Bli medlem

Vetenskap och Folkbildning (VoF) är en rikstäckande förening som vill främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Vi vill också bekämpa felaktiga och ogrundade påståenden i frågor som kan avgöras vetenskapligt. Föreningen har idag över 2700 medlemmar.

Läs mer om föreningen…


Nyheter

Sektnytt #7 – Special om Scientology och Going Clear

Håkan Järvå är en legitimerad psykolog och författare med egen erfarenhet av scientologerna. Han arbetar med att hjälpa avhoppare från totalitära organisationer samt med folkbildning om psykologi. Sektnytt är Håkan Järvås nyhetsbrev om sekter, extremrörelser och andra tveksamma företeelser. VoF kommer återblogga dessa nyhetsbrev med Järvås tillstånd.

SCIENTOLOGY

Den gångna veckan har kantats av hypen runt HBO:s dokumentär om Scientology. Alla i filmen har intervjuats i olika sammanhang och #GoingClear trendade igår kväll på Twitter under premiärsändningen i TV. Det går att kolla in twitterflödet i efterhand, men om ni är för lata eller ointresserade eller inte har twitter kan man läsa en sammanfattning här.

Scientologerna har inte heller legat på latsidan utan har gjort sitt bästa för att misskreditera alla som har med filmen att göra. Här är en kavalkad av deras propagandafilmer som inte riktigt når upp till Leni Riefenstahls nivå.

Man har också gett sig ut på Twitter för att försöka misskreditera alla i filmen och göra reklam för de egna filmerna. Men som någon mycket riktigt påpekar så är det ju lite märkligt att en organisation som säger sig ha miljontals medlemmar endast har 558 följare på Twitter.

Att man tvingats ta sin tillflykt till smutskastning visar också att man inte har så mycket annat att komma med. För en utomstående som inte känner till kyrkans policy så ter det sig märkligt att man inte träder fram offentligt och försöker utöva lite skademinimering. Mike Rinder förklarar härvarför kyrkan agerar som de gör.

Kyrkan är också bunden av policyn som säger att man aldrig ska diskutera scientology offentligt, man ska bara attackera de som kritiserar vilket i vår moderna IT-värld är rena självmordet. Som en liten parentes kan nämnas att scientologerna inte försatte chansen att på ett osmakligt sätt utnyttja den tragiska flygolyckan i veckan för att svärta ner sitt hatobjekt psykiatrin.

Tony Ortega som löpande rapporterar om scientologrelaterade nyheter har hela veckan publicerat intervjuer med de som är med i filmen. Jag länkade till några i mitt förra nyhetsbrev. Efter det har han publicerat intervjuer med bland annat Oscarsbelönade Paul Haggis, som när hans uppmärksammade intervju i The New Yorker för några år sedan blev startskottet till boken som sedermera ledde fram till denna dokumentär. Haggis har också intervjuats på andra ställen. Även Leah Remini, känd från TV-serien Kungen av Queens, har intervjuats.

Den reaktion som är vanligast bland folk som ser filmen är närmast att likna med chock. Många som tror sig ha haft koll på Scientology chockas över den galenskap och de övergrepp som rapporteras om i filmen.

Filmen har också recenserats på ett flertal ställen, bland annat i NewsweekSalonHuffington PostThinkprogressUSA TodayThe Atlantic och The Observer.

Publiciteten kring filmen har också gjort att många som tidigare varit rädda för repressalier och stämningar från kyrkan nu har tagit modet till sig att tala ut. Bland annat Tracy Ekstrand som jobbade inom scientologernas elitorganisation i många år. Förhoppningsvis kommer detta att leda till att fler och fler vågar träda fram.

Slutligen en rad kommentarer från kända och okända personer om vad HBO:s dokumentär betyder för dem.

BLANDAT SCIENTOLOGY

Manusförfattaren till scientologfilmen Battlefield Earth med John Travolta som utsetts till tidernas sämsta film berättar i den här artikeln om turerna kring inspelningen.

I veckan meddelade även Louis Theroux (känd för dokumentärfilmer om olika extremistgrupper) att BBC snart kommer att visa hans film om Scientology.

För er som undrar hur det går till när man blir utesluten så finns här en unik bandinspelning av det tillfälle när en person får veta att hon ska uteslutas och inte längre få ha kontakt med sin familj.

PRENUMERERA PÅ SEKTNYTT

Om du vill få det här nyhetsbrevet direkt i mejlen, skicka ett mejl till jag@kan.nu med meddelandet prenumerera på Sektnytt

Per Olof Hulth in memoriam

Foto: Teresa Hulth

Foto: Teresa Hulth

Första gången jag träffade Per Olof Hulth var år 1985. Han kontaktade mig för att tala om Vetenskap och Folkbildning, en tämligen nybildad förening som han var intresserad av att engagera sig i. Vi träffades på en lunchrestaurang nära hans arbetsplats, dåvarande Fysikum på Vanadisvägen i centrala Stockholm. Vi upptäckte snabbt att vi hade en gemensam syn på det mesta inom föreningens arbetsområde, och samarbetet kom igång direkt. Han blev medlem i föreningens styrelse år 1986. År 1988 efterträdde han mig som föreningens ordförande, ett uppdrag som han behöll till 1998. Han fortsatte som styrelseledamot t.o.m år 2008.

Som de flesta andra föreningar hade Vetenskap och Folkbildning i början en ganska svag organisation. Antalet aktiva var för litet, och föreningen var beroende av alldeles för få personer. Detta ändrades under hans tid som ordförande. Peo hade en fenomenal förmåga att entusiasmera andra till arbete.  Inte minst inspirerade han många fysikerkolleger till att bli aktiva i föreningen. Från en handfull aktiva har föreningen utvecklats till Europas största skeptikerförening, med en stor och växande kader av aktiva. Det är till stor del Peos förtjänst att föreningen har blivit vad den är idag.

En av hans många insatser för föreningen är den nära kontakt han utvecklade med James Randi, som gjorde Stockholm till anhalt under sina resor i Europa. Medlemsmötena med Randi var viktiga för föreningen. Själv minns jag med särskild glädje styrelsens möten med Randi hemma hos Peo.

I sitt yrkesliv var Peo astropartikelfysiker, forskare och professor vid Stockholms universitet. Han arbetade tidigt vid CERN med ett neutrinoexperiment men sedan 1990-talet ägnade han sig främst åt två stora projekt vid Sydpolen, AMANDA och dess efterföljare IceCube. Experimentets syfte är att detektera neutriner från galaxkärnor. Det är ett komplicerat experiment, eftersom neutriner är svåra att upptäcka. Men när neutriner kommer i kontakt med vattenmolekyler uppstår det ibland laddade leptoner (t ex elektroner). När dessa laddade partiklar rör sig med hög hastighet i isen kan det uppstå s.k. Tjerenkovstrålning som är elektromagnetisk, och det är denna strålning som kan registreras. Men allt detta händer tämligen sällan och därför behövs det många detektorer. IceCube-projektet har sina detektorer utspridda i ett 80-tal kilometerdjupa borrhål i polarisen.

Peo var en hängiven experimentalist som engagerade sig i alla de praktiska frågor som måste hanteras i ett storprojekt som detta. Han besökte Sydpolen elva gånger för att delta i det praktiska arbetet. Enligt dem som varit där bara någon enstaka gång är detta ett starkt bevis för okuvligt engagemang. Han var en betydelsefull person i den internationella astropartikelfysiken, och han var bl a IceCube-projektets talesperson under åren 2001-2005. Efter många års träget arbete och väntan kunde IceCube-kollaborationen år 2013 rapportera upptäckten av ett kosmiskt flöde av högenergetiska neutriner. Peo var en av undertecknarna till den artikel i Science där detta rapporterades. Upptäckten blev bl.a. utnämnd till ”Breakthrough of the year” av Physics World. Den har beskrivits som början på ett nytt slags astronomi, neutrinoastronomin.

Peo hade en stark tilltro till vetenskapligt arbete och till förnuftsargument. Samtidigt var han en äkta anti-elitist, både i övertygelse och (vilket är mera sällsynt) i handling. Hans engagemang för att sprida vetenskapen till allmänheten fick många uttryck utöver arbetet i Vetenskap och folkbildning. Han var drivande för att fysikinstitutionen skulle presentera sin forskning för allmänheten, organiserade läxhjälp i fysik för skolelever och anordnade populärvetenskapliga kurser.

Vi umgicks också familjevis. Av mina många privata minnen av Peo vill jag nämna en nyårsafton för länge sedan, innan mobiltelefonerna hade förenklat tillvaron. Våra familjer hade planerat att fira nyår tillsammans hemma hos Hulths, men på grund av sjukdom måste de ställa in. Vår familj gick inte att nå, eftersom vi var på resa och skulle komma hem först på nyårsaftons eftermiddag. När vi kom hem fann vi utanför vår dörr inte bara en lapp där de beklagade att de måste ställa in, utan också en korg med champagne och ingredienser till den nyårssupé som vi nu fick inta på egen hand.

Så minns jag Peo: inga stora åthävor men desto större omtanke.

 

Per Olof Hulth föddes den 2 juni 1943 och dog den 26 februari 2015 efter en kortare tids sjukdom.

 

Sven Ove Hansson

 

 


Skicka gärna ett bidrag till Läkare utan gränser

 

 

Dålig rapportering om vaccinering

I dagens Dagens Nyheter återfinns idag 11 mars en artikel med rubriken ”Vaccinvägrare får skuld för epidemi”, angående den pågående mässlingsepidemin i Tyskland. I den får föräldrar som valt att inte vaccinera sina barn berätta om varför. En mamma säger såhär:
”Jag tror det är farligare att vaccinera än att inte göra det.” Efter citatet står det att kvinnan ifråga läst om att vaccinet kan få följdverkningar som autism eller psoriasis.

 

Dessa djupt felaktiva påståenden står i artikeln helt oemotsagda. Att de vacciner som ges mot mässling, påssjuka och röda hund ger ett gott skydd mot sjukdomar utan att ge några allvarliga biverkningar är väl belagt.

Samma kvinna får också i artikeln ge uttryck för åsikten att hon inte kan se något problem med vaccinationsvägran, eftersom det finns så många andra saker barn dör av.
Inte heller denna likgiltighet inför mänskligt lidande blir problematiserat i artikeln.

Inom journalistiken finns principen att låta båda sidor av en åsiktsfråga att komma till tals. Men nyttan av vacciner är inte en åsiktsfråga, utan en faktafråga. Att ge utrymme åt ”båda sidor” är alltså att sprida felaktig information, och riskerar att i onödan skrämma människor och i värsta fall få dom att avstå från att vaccinera sin barn.

 

Dagens Nyheter har flera gånger visat prov på bra rapportering om vetenskapliga rön och tidningens trovärdighet är hög. Därför är det extra tråkigt när just Dagens Nyheter ägnar sig åt den här sortens missledande journalistik.

Edit: Dagens Nyheter har nu uppdaterat artikeln med ett förtydligande.

Vän eller fiende – antroposofin under fascismen

Recension: Staudenmaier, Peter, Between Occultism and Nazism: Anthroposophy and the Politics of Race in the Fascist Era. (Leiden, 2014.)


Den som betraktar motståndet mot antroposofin blir snart varse ett argument som ofta anförs: antroposofin är rasistisk. Konstaterandet förmodas medföra att antroposofin omedelbart avfärdas; en diskussion om dess övriga meriter anses inte längre påkallad. Man antar att ingen människa med sunt omdöme kan finna ett värde i en sådan livsåskådning.

Motsvarande inskränkt perspektiv återfinns på den antroposofiska sidan. Där har det sitt ursprung i en oförmåga att se på antroposofin kritiskt, en motvilja mot yttre, materialistisk historieskrivning, samt den naiva föreställningen att antroposofin definitionsmässigt är god och gör gott. Misshagliga fakta och individer måste rentvås – med avancerad förnekelseakrobatik om nödvändigt – eller avfärdas som om de inte hade med sann antroposofi att göra. Inte sällan ser antroposofer uppmärksammandet av antroposofins historia som anklagelseakt, och reagerar som vore det inte en fråga om att beskriva idéer och skeenden utan om att tillskriva skuld.

Det förhållningssättet är inte bara inadekvat, det tyder även på en bristande vilja till självinsikt och en benägenhet för självbedrägeri – ironiskt för en rörelse som formellt prisar självkännedomen. Ofta säger därför de diskussioner som uppstår mer om antroposofin av i dag och dess svårigheter än de säger om historien. Peter Staudenmaiers bok kan här tjäna inte bara som användbar informationskälla utan till att underminera osunda illusioner. Den beskriver en historia som är mer komplex än många är redo att erkänna, och skulle i bästa fall kunna bidra till besinning såväl bland antroposofer som kritiker.

Boken, som bygger på Peter Staudenmaiers doktorsavhandling,* beskriver den antroposofiska rörelsens historia under den första hälften av 1900-talet och dess förhållande till de fascistiska regimerna i Tyskland och Italien. Huvuddelen behandlar situationen i Tyskland. Peter Staudenmaier, verksam vid Marquette University, är främst bekant för svenska läsare genom essän Antroposofi och Ekofascism (Folkvett, nr 2/2001). Han har sedan dess publicerat många texter i såväl akademiska som icke-akademiska sammanhang

Goetheanum i Dornach. Foto: Wladyslaw

En del antroposofer var genuint entusiastiska inför den nazistiska ideologin, medan det för andra handlade mer om antroposofins överlevnad i en tid då välvilligt inställda funktionärer inom nazistregimen var avgörande för rörelsens fortsatta existens. Till det mest intressanta hör att läsa om hur antroposofer i sympatiskapande syfte framhöll gemensamheter och hur man anpassade sig till nazistyret. Richard Karutz, en framträdande antroposofisk rasideolog som behandlas utförligt i boken, skrev 1934 till förmån för waldorfskolan i Stuttgart en artikel där han försäkrade waldorfrörelsens hängivenhet till regimen. Även från Antroposofiska Sällskapets ledarskap i Dornach kom pronazistiska uttalanden. Det är bara ett par av otaliga exempel som kan anföras.

I Steiners verk finns såväl rasistiska som antisemitiska element. Där finns enskilda uttalanden om negerromaner, blå ögon och intelligens, och annat exotiskt som i dag ter sig häpnadsväckande och antikverat. Mer betydelsefull är den teosofiskt inspirerade rotrasläran och synen på mänsklighetens evolution. Idén att vissa raser har utvecklat ett mer avancerat medvetandetillstånd än andra gav en möjlighet för nazistiskt färgade antroposofer att finna en gemensam grund där politik och spiritualitet möttes – även om det var en vansklig möjlighet.

Rudolf Steiner

Den var vansklig främst för att nazismen brast i förståelse för den antroposofiska idén att anden, som är odödlig och återföds, transcenderar biologin. Det fysiska var på det hela taget inte avgörande för Steiner. En del antroposofer vi möter i boken har främst en invändning mot nazismens raslära, nämligen mot dess materialistiska rasbegrepp. Nazismen, menade de, tog otillräcklig hänsyn till det andliga. Men nazisternas syn på ras var inte heller heterogen; i varierande grad inbegrep även den andliga element. Samsyn var varken självklar eller utesluten.

För antroposoferna är ras ett yttre förhållande som speglar inre, andliga egenskaper. Biologin är ingen ödesbestämmande faktor, särskilt inte betraktat över flera inkarnationer. Typiskt judiska drag, såsom materialism och intellektualism, ansågs dessutom kunna finnas hos icke-judar. Eller som Richard Karutz uttryckte det: ”det är juden i varje människa som är fienden”. Trots det såg han en direkt korrelation mellan fysiologi och nivå av medvetande, och menade att raserna manifesterar olika grader av andlig utveckling samt att rasöverskridande äktenskap skulle leda till andlig regression. Föga förvånande fann Karutz en hel del att beundra i den nazistiska ideologin, och även om han fann den i andligt hänseende ofulländad, försäkrade han att Hitlers och Steiners rasläror var lika.

Antroposoferna ansåg att judarna kunde övervinna sin degenererade och obsoleta ras. Eftersom anden är fri, kan var och en sträva efter att uppgå i det germanska, som står för framtid och utveckling. En avgörande skillnad mellan den nazistiska och den antroposofiska synen på judarna var alltså att den förra hade eliminering som mål, medan den senare stod för ett assimilationsideal. Det judiska skulle inte försvinna genom utrotning utan genom dess naturliga övergivande. Som Friedrich Rittelmeyer, präst i antroposofiska Kristensamfundet, framhöll det: värdiga judar kunde ”höja sig över defekterna hos sin ras.”

Ett talande exempel på detta sätt att tänka ges i bokens kapitel om waldorfskolorna. När en waldorfförälder, tillika medlem i nazistpartiet, upprördes över att skolan hade en lärarvikarie av judiskt ursprung, framhöll skolan att varje människa har chans till andlig utveckling. ”Vi är fast övertygade om att antroposofin ger en individ möjligheten att växa ifrån sitt rasmässiga ursprung”, meddelade skolan. Inställningen imponerade föga i nazistiska kretsar, och skolan backade och deklarerade trohet till regimen. Lärarvikarien, som var hängiven antroposof tillika bekännande kristen, kom att sluta vid skolan.

Boken innehåller många exempel på idéer och faktorer som framhävdes av aktiva antroposofer för att markera överensstämmelse med nazistiska ideal och avståndstagande från förmenta judiska karaktäristika. Bland det som framhölls fanns en delad önskan om vitalisering av den tyska folksjälen och ett hopp om andlig förnyelse, övertygelsen om Tysklands andliga mission i världen, antimaterialism och antiintellektualism, en vurm för det naturliga, en aversion mot parlamentarism och demokrati, liksom mot såväl liberalism och kapitalism som kommunism, motstånd mot torr abstraktion, rationalism och modern rotlöshet, därutöver mot internationalism och mot individualism som hotar nationell gemenskap, et cetera. Judarna hölls ansvariga för allehanda ont, som den moderna naturvetenskapen, kemikaliejordbruket, vaccinationer (en judisk plan för att ”kontaminera friskt blod”) och inte minst förnekandet av Kristus. Prominenta antroposofer, som österrikaren Norbert Glas – själv av judiskt ursprung och utvandrad till England – gav judarna och den judiska kulturen skulden för hatet som riktades mot dem. Det fanns dessutom sedan tidigare kopplingar mellan antroposofin och nazismen via Völkisch- och Lebensreform-miljöer. Till stor del handlade beröringspunkterna om upplevelsen av en rad element i den moderna tillvaron som faror och hot – vare sig det var mot anden eller mot folksjälen och nationens renhet.

Johann Gottlieb Fichte, grundare av tysk nationalism och inspiration för Rudolf Steiner

Men det fanns stötestenar utöver antroposofernas andligt orienterade rasbegrepp. Trots att antroposofer förfäktade antiintellektualism, betraktades de av många nazister (gissningsvis inte utan visst fog) som just intellektuella. Dessutom har den antroposofiska rörelsen trots förkärleken för det tyska en internationell prägel, och nazisterna övertygades inte om antroposofins anti-internationella karaktär. Och det finns i den antroposofiska synen på människan – även i tanken att man kan övervinna sin rastillhörighet – en kärna av individualism som var svårförenlig med nazistiska ideal.

Bland annat detta gjorde att antroposofin samtidigt var en potentiell frände till och en potentiell fiende eller konkurrent till nazisterna. Antroposoferna måste balansera mellan att behålla sin egenart och att närma sig och anpassa sig till regimen. I slutänden var ansträngningarna förgäves. Nazipartiets anti-esoteriska krafter segrade över de pro-antroposofiska, och allt som sågs som hot mot de totalitära anspråken rensades ut. Antroposofiska Sällskapet förbjöds och waldorfskolorna stängdes successivt. Trots det kunde många antroposofiska verksamheter fortsätta i någon form. Det gällde i synnerhet den biodynamiska odlingen, som till och med praktiserades i koncentrationsläger med fångar som arbetskraft.

För antroposofin finns all anledning att försöka se oförvillat på historien. Det är till exempel orealistiskt och ovärdigt att från waldorfhåll framhärda i att beskriva waldorfskolorna som motståndare till nazistyret eller att mena att stängningen av skolorna var en följd av ideologisk oförenlighet. Ett sådant synsätt beaktar inte hur långt rörelsens företrädare var beredda att gå i anpassningen, än mindre hur nazivänlig stämningen var i waldorfskolorna. Dessutom förtigs hur en del av pedagogikens företrädare såg idéerna som förenliga med nazismen och hur waldorf till och med, vilket redogörs för i boken, framhölls som den mest lämpade pedagogiken för en nazistisk stat. Delvis var attityderna en strategi för överlevnad, men delvis handlade det om övertygelse. Antroposofer och waldorfföreträdare var inte bara passiva offer – de var aktiva deltagare. Detta kan den som vill enkelt informera sig om i Peter Staudenmaiers bok.

Den antroposofiska rörelsen måste kunna leva med det förgångna. I bästa fall kan kunskap om dessa kapitel i antroposofins historia bidra till ett mer kritiskt förhållningssätt till antroposofins idéer överlag. Det kan ge insikter om vikten av utvärdering, omvärdering och modernisering, och kanske leda till en friare och självständigare läsning av Steiner. Men som Peter Staudenmaier påpekar finns än i dag antroposofer som försvarar Steiners idéer om raser som ”humanitära, toleranta och upplysta”. Även om det inte kan handla om att tillskriva de döda skuld eller om dagens antroposofers ansvar för tidigare generationers handlande, finns ett ansvar för hur antroposofin och dess arv förvaltas i dag. En uppgörelse med de teosofiska raslärorna och andra otidsenliga element borde inte vara oöverkomlig för antroposofer som kan avvärja den apologetiska impulsen.

* Between Occultism and Fascism: Anthroposophy and the Politics of Race and Nation. Cornell University, 2010

— Alicia Hamberg

Överlevde jag Waldorf?

Agnes Scott

Agnes Scott är 23 år och utbildad socionom bosatt i Stockholm. Hon har gått i Waldorfskola 1998-2007 och innan dess på Waldorfförskola i tre år. Denna intervju handlar om hennes erfarenheter därifrån.

Agnes skriver även skönlitterära texter på fritiden och publicerar just nu en roman (Trädgårdsmästarens barn) om sina upplevelse av att växa upp i en antroposofisk Waldorfskola. Romanen läggs upp på tradgardsmastarensbarn.blogg.se.

Kort om Waldorfskolor

Klassrum i Waldorfskola (foto av Florian K.)

Klassrum i Waldorfskola (foto av Florian K.)

Waldorfskolorna grundades av Rudolf Steiner i början på 1900-talet. Steiner grundade även religionen antroposofi, vars livsåskådning ligger till grund för Waldorfpedagogiken. Kritikerna av pedagogiken säger att den är auktoritär och kunskapsfientlig. Förespråkarna menar dock att det handlar om att barnen ska utveckla alla sina förmågor för att bli hela människor.

Intervju med Agnes Scott

Waldorfskolan betraktas ibland som en slags harmonisk frizon för barn i ett modernt stressat samhälle. Vilka normer upplevde du i Waldorfskolan?

Generellt fanns det ett motstånd mot kritiskt tänkande. Om man någon gång hade invändningar mot undervisningen eller hade kritiska frågor blev lärarna ofta väldigt arga.

Under låg- och mellanstadiet fanns det mycket regler kring hur man skulle klä sig. Man fick till exempel inte ha svarta kläder, man fick inte ha kläder med tryck eller text på och man fick inte ha nagellack eller smink. Dök man någon gång upp till skolan med nagellack fick man tvätta bort det direkt. läs mer…

Arkiv

Kategorier