Psykologiprofessorn Adrian Parker vid Göteborgs universitet vill i en artikel i det senaste numret av VoF:s tidskrift Folkvett (nr. 3, 2011) hävda att kvantmekaniken på något sätt gör det troligt att parapsykologiska fenomen existerar. Han skriver (s. 51–52)

Det är troligtvis inom gränsområdet mellan fysik och psykologi som vi kommer att hitta en förklaring. Läsaren är kanske bekant med de märkliga ”icke-lokala effekter” som förekommer inom kvantfysik (Vidral 2011). De handlar om ett par tidigare ihopsatta partiklar. Fast de kan befinna sig på flera mils avstånd från varandra ställer den ena partikeln omedelbart in sig på en ändrad rotation som man tvingar den andra partikeln till. Det är inte fråga om att kommunikation sker mellan partiklarna genom rummet, utan snarare om en grundläggande sammankoppling som finns i själva naturen.

Jag var naturligtvis skeptisk till relevansen av fenomen som iakttas på kvantnivå för paranormala fenomen på psykologisk nivå. Nyligen verkar dock dessa effekter ha upptäckts på en biologisk nivå vilket sammanfattats i Scientific American (Vidral 2011). Om dessa aktuella rön får en vidare bekräftelse blir nästa stora steg att se om detta även förekommer hos hjärnor på avstånd från varandra. Om det skulle bli så står vi inför ett märkligt läge, där kvantbiologi förutsätter att paranormala fenomen finns.

De icke-lokala effekter Parker syftar på kallas kvantmekanisk sammanflätning (quantum entanglement på engelska). De är ett fenomen där två partiklar (elektroner, fotoner, atomer, eller andra partiklar) på något sätt är korrelerade med varandra, så att om man mäter en viss egenskap hos den ena partikeln så vet man vad en mätning av samma egenskap på den andra partikeln kommer att ge för resultat. Man kan inte se ett sådant system som bestående av två separata partiklar, utan de måste beskrivas med ett gemensamt matematiskt objekt (i tekniska termer kan det kombinerade systemets så kallade tillståndsvektor inte skrivas som en enkel produkt av de två partiklarnas individuella tillståndsvektorer). Det klassiska exemplet är två elektroner som har sina spinnriktningar korrelerade, så att de spinner i motsatta riktningar. Om man då mäter spinnriktningen för ena elektronen så vet man omedelbart, utan fördröjning, att den andra elektronen spinner åt det motsatta hållet. Detta oavsett om den andra elektronen är mycket nära eller flera ljusår bort.

Det lustiga med kvantmekaniken är att spinnriktningen hos en elektron är kvantiserad så att om man mäter huruvida dess spinnaxel (eller dess magnetiska moment, vilket är ekvivalent) längs en godtyckligt vald axel pekar uppåt eller nedåt så kan spinnet bara peka uppåt eller nedåt, inte i någon annan vinkel. Detta gäller oberoende av åt vilket håll man väljer att lägga axeln man mäter efter. Elektronen kan bara spinna runt den axel man mäter efter. Svaret på frågan vilket spinn den har är inte bestämt förrän man mäter, utan bestäms i något som kallas vågfunktionens kollaps. Hur detta kan vara möjligt behöver man förstå en del kvantmekanik för att greppa och det finns inte utrymme här att gå in på detta i detalj.

Poängen är att det inte går att överföra information med hjälp av denna sammanflätning, så att åberopa detta för att stödja parapsykologiska teorier har ingen grund i verkligheten.

Vad beror det på? Säg att vi vill försöka skicka signaler med de korrelerade elektronerna. Då måste vi komma överens om något system för hur signaler är kodade med hjälp av elektronernas spinnriktningar. Låt oss säga att Alice skickar en elektron till Bob och behåller en annan elektron som är sammanflätad med den skickade. Hon vill skicka en bit information till Bob, där spinn upp betyder 1 och spinn ned betyder 0. Hon mäter att hennes elektron har spinn upp, och vet då att Bob kommer att mäta att hans elektron har spinn ned. Men det finns inget sätt för Alice att bestämma åt vilket håll hennes elektron ska spinna. Hon kan inte påverka utfallet, utan har bara en viss statistisk sannolikhet (t.ex. 50%) för att den ska ha spinn upp. Hon kan inte heller skicka en signal genom att antingen välja att mäta eller att inte mäta spinnet på sin elektron. Om hon mäter spinnet på sin elektron så är Bobs mätning förutbestämd, men det finns inget sätt för honom att veta om det var fallet eller inte, för hans mätning följer samma sannolikhetsfördelning. I efterhand när man gjort ett stort antal mätningar kommer man att se ett mönster (vilket gjorts i många experiment som testar den så kallade Bell-olikheten).

Ingen informationsbärande signal kan alltså överföras med hjälp av den kvantmekaniska sammanflätningen. Även om elektroner i två hjärnor på avstånd från varandra skulle vara sammanflätade så skulle det inte ha någon betydelse.

Det finns ett fenomen som kallas kvantteleportering, där man i princip överför signaler med hjälp av sammanflätning, men det kräver förutom att man använder ett sammanflätat par av partiklar att man också skickar en vanlig, ”klassisk” signal. Det skulle lite grand ta bort poängen med Parkers idé.

Det är också oklart om kvantmekaniken har någon betydelse i hjärnan: det finns en debatt i litteraturen om huruvida kvantmekaniska processer spelar någon roll i hjärnans neuroner och mikrotubuler, eller om kvanteffekter blir irrelevanta på grund av så kallad dekoherens, att omgivningen stör systemen så att de kollapsar. Max Tegmark har argumenterat för att dekoherens gör att kvanteffekter är irrelevanta i hjärnan. Andra har hävdat att kvantmekaniken visst är relevant (se t.ex. Hagan et al.). Detta diskuteras även i en artikel av Litt et al (pdf-länk).

Jag har svårt att se hur Parkers kvantparapsykologi ska komma någon vart.

Referenser: