Adrian Parker är ett välkänt namn för Vetenskap och Folkbildning. I det här föredraget ägnade han en hel del tid åt den påstådda kopplingen mellan parapsykologiska fenomen och kvantfysik.

Tidigare idag höll Adrian Parker, professor i parapsykologi, föredrag i Vetenskapsfestivalens regi. Rubriken var ”Medvetandet, hjärnan och det paranormala”. Vi var ett antal skeptiska göteborgare på plats i den proppfyllda salen. Adrian Parker såg det stora intresset som en bekräftelse på att det han gör är viktigt, sa han. Han beklagade att inte universitetet är lika positiva som allmänheten.

Adrian Parker är ett välkänt namn för Vetenskap och Folkbildning. Han har bland annat debatterat mot f.d. ordföranden Sven-Ove Hansson i artiklar i medlemstidningen Folkvett. Parapsykologi är studiet av påstådda paranormala fenomen, ett forskningsfält som vid en första anblick borde ligga skeptikerrörelsen varmt om hjärtat. Men till skillnad från att leta efter naturliga förklaringar, verkar Adrian Parker snarare inriktad på att försöka hitta alla indicier som går att få fram som kan stärka tron på övernaturliga fenomen.

Redan i början av föreläsningen får vi veta att den kommer att ge oss en liten inblick i den nya, toppmoderna forskningen kring kvantfysik, och hur den kan visa orsaken bakom övernaturliga fenomen. Inledningen av lektionen är annars utan anmärkning, Parker redogör för det aktuella forskningsläget kring människans medvetande (om än under rubriken ”den ortodoxa synen”). Han lyfte fram det han tycker är det nuvarande synsättets största problem, och formulerade det såhär:

Denna vetenskap kan inte förklara varför bara vissa av hjärnans neuroner är inblandade i vårt medvetande, medan andra sysslar med omedvetna processer. Och hur kan hjärnan skilja på en hörselimpuls och en synimpuls? De kommer till olika delar av hjärnan, visst, men de ser exakt likadana ut.

Denna problemformulering har jag svårt att acceptera som adekvat kritik mot dagens neurovetenskapliga forskning, även om det är korrekt att det finns mer att utforska vad gäller medvetna och omedvetna tankeprocesser, etc. Han uttryckte också att det är en alltför nedslående tanke att tro att vårt medvetande enbart är en produkt av signaler mellan neuroner. Det kan såklart vara trist att behöva inse, men det är knappast något som motsäger att det verkligen är så det förhåller sig.

Adrian Parker berättade också att han kan hypnotisera människor, och programmera in en reaktion på ett särskilt stimuli som sedan finns kvar efter sessionen; till exempel att knyta skorna när han knäpper med fingrarna, eller öppna ett fönster när han säger ett visst ord. Än mer överraskande var att han påstod att han med en enkel suggestionsövning kunde få personen att glömma bort allt som sagts under hypnosen. Det skulle jag gärna se kliniska evidens för. Upplevelsen av paranormala fenomen är enligt Adrian Parker starkt kopplat till vissa (lägre) medvetandestadier. Därför har han arbetat mycket med sömn eller sovliknande miljöer. Här någon stans började det balla ur helt. Adrian Parker hävdar att man kunnat visa att vissa tvillingar påverkas telepatiskt av varandra t.ex. när den ena utsätts för en chock, även om den andra tvillingen inte vet om det. Detta har undersökts på totalt sju tvillingpar eller något sådant, och det var alltså inte hos alla som denna korrelation infann sig. Han visade också en bild på ett tvillingpar med varsin blåtira, och sa att den ena hade fått sin genom en olycka, den andres hade uppstått spontant samtidigt. När publiken ifrågasatte detta tog Parker inte ansvar för påståendet, utan menade bara att det är spännande att sådant här kanske kan finnas (alltså inte bero på slump eller andra naturliga orsaker).

Ganzfelds experiment är ett test som han driver i liten skala på institutionen. Det går ut på att studenter försätts i ett drömliknande tillstånd, och rapporterar sina förnimmelser. Dessa ska enligt Parker korrelera med en annan persons kraftiga känsloupplevelser i ett annat rum, flera meter bort. Hur detta mäts ch jämförs med slumpen hann vi inte gå in på, men enligt Parker borde slumpen vara 25% rätt, medan utslaget blev upp emot 40 % i vissa fall. Denna forskningsdesign lämnar naturligtvis en hel del övrigt att önska. (Hur säkerställer man t.ex. att ingen annan människa får en kraftig känsloförnimmelse i närheten av den drömmande personen?)

Sedan kom Adrian Parker in på kvantfysik, och inledde med att göra en felaktig redogörelse för Schrödingers katt. Genom att kvantfysiken ställer delar av fysiken som vi känt den innan på spel, så borde det enligt Parkers teori även påverka vad vi ska dra för slutsatser om hur hjärnan fungerar, och i och med det även hur vårt medvetande och våra tankar och känslor fungerar. Kopplingen är inte glasklar. Enligt Parker ger i alla fall denna nya vetenskap nytt utrymme för att tänka sig att telepati eller synkronicitet existerar i sig självt, utanför slumpen. Tja.