post id: 33418
    cats: 1
    out: 1
    tn: https://loremflickr.com/960/480/nature,sky,clouds?lock=33418
  

I en kulturkrönika i DN den 10 oktober 2023 uppmärk­sammade vi att Johan Croneman argumenterar för att “Vetenskapens värld: Estonia och myterna” ber tittarna att “hålla käften”. Vi som förening ser förvisso att det är en konstig reaktion på att en dokumentär framställer fakta (är inte sak­fram­ställan från olika håll exakt vad en debatt är?), men främst vill vi adressera ett antal udda argument i Cronemans krönika.

Till att börja med vill Vetenskap och Folkbildning (VoF) beklaga att DN:s kulturredaktion inte använder sig av den utmärkta vetenskaps­redaktion – som finns under samma paraply i organisationen – för att rådgöra kring frågor som kan avgöras vetenskapligt.

Endast en anhörigrepresentant?

Croneman skriver att Jonathan Lindström “bara [är] en representant för de anhöriga till Estoniaoffren.” Det är förvisso helt korrekt. Men Croneman menar att filmarna ”går rakt förbi” andra anhöriga och överlevare, att de “inte är värda att lyssna till”.

Saken är den att anhöriga och överlevande som inte tror på någon konspiration, som velat fokusera på att gå vidare i livet, av självförklarande skäl sällan synts till i den uppvarvade debatten. De som envisats med att ”något är skumt” har fått stor plats i media genom åren. När SVT fann någon som var villig att ställa upp med ett annat perspektiv var det bara rimligt att visa det i sin helhet utan avbrott från belackare, i enlighet med public services mål om balans.

Idéhistorikern “leker filmkritiker”

Croneman är besviken på att idéhistorikern Andreas Önnerfors ”[tillåts] leka filmkritiker.” Önnerfors är erkänt kunnig om konspirationsteorier, vilket tydligt ligger under hans expertområde idéhistoria.

Hans roll i Lindquists produktion är inte att vara filmkritiker. Däremot gör han en högst rimlig analys av Evertssons spekulativa dokumentär. Den använder sig av ett särdeles ledande och manipulativt narrativt grepp. För att låna Cronemans formulering är den faktiskt “ett dramaturgiskt bedrägeri fyllt av konspirationsteorier”.

“De intervjuar en frimurare!”

Att hänvisa till inblandning av frimurare eller andra “mystiska sammanslutningar” i olika frågor är ett klassiskt drag hos de som vill framföra alternativa teorier, vilket Croneman uppenbarligen inte kan motstå att göra. I den lilla passusen “sagt av en aktiv frimurare” ryms inte mindre än två logiska felslut.

Konspiratoriskt tänkande: detta på en metanivå, dessutom. En konspirationsteoretiker inom ett område – “något är skumt kring Estoniakatastrofen” – plockar konspirationsteorier från ett annat område – “frimurare styr samhället”. Löper vi den linan ut hamnar vi snart i att amerikanska pizzerior huserar pedofiler från det demokratiska partiet och att jorden är platt.

Whataboutism: att bemöta kritik genom att flytta fokus till brister hos motparten. “Visst, Evertsson kanske förfalskade bilder och grafik och undanhöll viktig information, men Bosse Lindquist intervjuar en forskare som är frimurare!” Det ena har helt enkelt inte med det andra att göra.

Det är tydligt att Croneman med undermålig argumentation offrar fakta och evidens på åsiktsjournalistikens altare. En större verkshöjd borde förväntas av en av DN:s mest namnkunniga skribenter.