post id: 4856
    cats: 1
    out: 1
    tn: https://loremflickr.com/960/480/nature,sky,clouds?lock=4856
  
Aktuellt

Myter om självskadebeteende

Jag skadade mig första gången när jag var sjutton år. Under åren som gått har jag hunnit stöta på många missuppfattningar om vad självskadebeteende egentligen innebär. Här kommer ett försök att reda ut de vanligaste myterna, och några bitar av min egen historia. Kommentarer till inlägget får du gärna göra i tråden på VoF:s forum.


Sjutton år. Notera det strategiskt placerade svettbandet.

Vad är självskadebeteende?
Först, om definitionen. Det första man kommer att tänka på är kanske de som skär sig i armarna med rakblad. Men metoderna varierar stort. I olika studier har olika definitioner använts, men den jag funnit mest användbar är den som fokuserar på syftet med handlingen (det är också den som Socialstyrelsen använder). Att rita figurer på huden med en nål för att man är uttråkad är enligt den definitionen inte självskadebeteende, att pierca sig själv för att det är snyggt är det inte heller. Men att skada sig själv fysiskt i ångestdämpande syfte, är en självskadehandling enligt denna definition, och man brukar ofta begränsa det till handlingar som inte är i suicidsyfte. Detta gör att gränsen till ätstörningar är hårfin, inte sällan förekommer både självskadebeteende och någon form av ätstörningar samtidigt eller omväxlande hos samma individ. Även vissa destruktiva beteenden räknas ofta in som självskadebeteende, som att låta sig utnyttjas sexuellt. Den vanligaste orsaken till att en självskadare vårdas på sjukhus för sina skador är att man har förgiftat sig.

I stunden är det ofta inte uppenbart att det är ångestlindring man är ute efter. Jag har ofta skadat mig för att straffa mig själv t.ex., vilket verkar ganska vanligt. Jag har också skadat mig för att jag varit uttråkad, trött, av vana eller för att inte gå miste om tillfället. Men ser man till vad jag försökt komma åt så är det ångestlindring.

Är det bara unga tjejer som har den här typen av problem?
Förekomsten av självskadebeteende har undersökts i några olika studier, med lite olika definitioner av självskadebeteende. Av de som får vård eller stöd från samhället för sitt självskadebeteende är unga tjejer överrepresenterade. Flera studier visar att mellan 6 och 13 procent av tonårspopulationen har skadat sig själva någon gång under det senaste året, men det är inte för alla som det blir ett bestående beteende.


Hur allvarligt är det?
Inte alla som testar att skada sig som ångestlindring fastnar i beteendet. För de som fortsätter är orsaken antagligen att man upplever en kortsiktig ångestdämpning, som man i stunden anser mer värd än den fysiska skada/smärta man åsamkar sig. För en del bidrar sedan självskadebeteendet i sig till nya problem och ny ångest, som man dämpar på samma sätt. Då blir det en ond spiral. I båda fallen finns en chans att bryta beteendet genom att träna in andra copingstrategier. Beroende på hur ens problem ser ut i övrigt och på hur stor betydelse självskadebeteendet fått i ens liv, är det olika svårt att bli fri från beteendet. Det ÄR viktigt att behandla symptomet och inte bara den bakomliggande ångesten, eftersom självskadebeteendet i sig för många skapar ny ångest.

Handlar det om att få uppmärksamhet?
Det här skiljer sig mycket mellan olika personer. En del skadar sig på grund av en extrem destruktiv impuls, och kan ångra sig djupt efteråt. Andra använder såren som ett uttrycksmedel när orden inte räcker till.
Personligen har jag använt självskador som ett sätt att tala om för mig själv att min ångest är verklig. Jag har kunnat se på såren och tänka att de nog tyder på att jag inte mår så bra, vilket stått i stark kontrast till den samlade och glada fasad jag visat utåt. Det ska också tilläggas att det är ett problem att man inom psykiatrin har mycket lätt för att fokusera på yttre skador istället för den inre smärta man kommit dit för. Därför triggas man som självskadare av vården att skada sig värre, för att bli tagen på större allvar.

Är alla med självskadebeteende psykiskt sjuka?
Jag har inga siffror tillgängliga, men jag skulle tro att de allra flesta svenskar som skadar sig själva aldrig kommer i kontakt med vården på grund av sina psykiska problem. Ibland slutar man av sig själv när livet förändras, ibland finns en skolkurator eller närstående som stöd. Men självskadebeteende kan vara ett tecken på personlighetsstörning eller ångestproblematik. I den grupp självskadare som råkar mest illa ut, som skadar sig ofta eller allvarligt och som har stora problem med ångest, så blir en del djupt deprimerade och kan behöva inneliggande vård för t.ex. självmordstankar.
Mina självskadeperioder är starkt kopplade till mina depressiva perioder, och själv har jag behövt ganska tung medicinering för att komma till rätta med dessa. Men även när jag egentligen mått ganska bra, har jag i perioder känt ett sug efter att skada mig. För mig, liksom för många andra, blir självskadandet i sig likt ett beroende som närs av vanan och av att man glömt bort hur man hanterar motgångar konstruktivt.

Är det en trend?
Eftersom det är ganska nyss som man började göra populationsstudier på förekomsten av självskadebeteende så går det inte att säga om beteendet blivit vanligare. Enligt socialstyrelsen har det ökat de senaste tio åren. Min amatörmässiga gissning är att ökningen till stor del är ett socialt fenomen. Även om det finns historiska belägg för att självskadebeteende har förekommit också långt tillbaka i historien, så verkar människor påverkas av självskadebeteendets “smittoeffekt”. Det har för vissa grupper i samhället blivit ett legitimt sätt att uttrycka sin ångest på. Hade det inte varit självskadebeteende så hade det varit något annat.
Jag hade nog inte kommit på tanken att testa om jag inte hört om en bekant som gjorde det. Att jag sedan fastnade för just självskadebeteende beror nog på att det passade in i mitt liv. Jag hade testat att dränka mig i skolarbete, svälta mig och att bara bita ihop. Men den här metoden var ett enkelt sätt att koncentrera all ångest till planerna på självskador.

Hur blir man av med ett självskadebeteende?
Det finns en terapiform som visat sig fungera för personer med självskadebeteende, med eller utan emotionellt instabil personlighetsstörning (Borderline). Det är dialektisk beteendeterapi (DBT), och handlar till stor del om att lära klienterna copingstrategier. Terapin har mycket strikta regler, vilket kan fungera bra om man som en del borderlinepatienter har manipulativa drag. För de flesta handlar tillfrisknandet nog om en kombination av att lära sig hantera ångest på andra sätt än genom att skada sig, samt att behandla ångesten i sig genom t.ex. samtalsterapi, mediciner eller livsförändringar.

Vart ska man vända sig?
Jag skulle råda föräldrar till barn i skolåldern att försöka få hjälp av kurator eller skolsköterska snarare än via BUP, eftersom man riskerar att börja leva upp till förväntningarna om man blir hanterad som ett “psykfall”, och dessutom har psykiatrin höga trösklar (det är hemskt att få höra att man är för frisk för att få hjälp). Om man är under 23 kan man få hjälp på ungdomsmottagningen. Är det väldigt svårt att bli av med så bör man söka DBT eller annan psykiatrisk hjälp. Föreningen SHEDO organiserar drabbade, anhöriga och vårdpersonal inom området, och deras forum är fantastiskt för framför allt unga tjejer med självskadebeteende eller ätstörningar som behöver stöd, konstruktiva förebilder och en trygg miljö utan så mycket triggande material (man får inte beskriva hur man skadat sig etc, eftersom andra kan bli påverkade att göra sig lika illa).
För mig ligger lösningen i  en blandning av oreserverat stöd från min familj, många år i terapi, mediciner mot depressionerna samt röda pollygodispåsar.

5 responses to “Myter om självskadebeteende

  1. Stark berättelse, Amanda! Blev först orolig att ingen har svarat här, men sen såg jag att många har gjort det på forumet.

  2. DBT är utvecklat för personer som har borderline, med eller utan självskadebeteende. Borderline patienter har inte manipulativa drag, det är en missuppfattning. Manipulativ är man då man medvetet för andra människor bakom ljuset viket de flesta med borderline inte gör. Däremot kan en del beteenden som en person med borderline kan ha uppfattas som manipulativt. ALLA med borderline är inte lika. Det går inte att dra alla över en och samma kant, men det vet du säkert redan.

  3. Jag vet att det lika mycket INTE handlar om uppmärksamhet. Jag gjorde detta men skämdes och dolt det för allt och alla. Det är inte för söka “hjälp” alltid utan bara få ett inre lugn av se blod och känna fysisk smärta istället för outhärdlig psykisk, man inte kan hantera.

    Man lär sig fort att göra små märken (för slippa ärr folk ser) och på “rätt” ställe som inte syns tydligt. Dock är mörkertalet nog mycket stort då man främst påstår det är tonårs flickor som gör detta. Jag vet att kvinnor över både 30 och 40 år också har detta beteende! Dessa “glöms bort” då man inte talar om det och det är tonårs flickorna all fokus är på….-bara.

    När inte medicin eller KBT, DBT hjälper så är det svårt. När man provat all hjälp som finns men ändå inte finner en väg ur ångesten så blir detta en del av livet, i perioder.

    Glöm inte bort de “äldre” och tro inte alls att det är lika med “rop på hjälp”. SKAM, är vad det har blivit…..

  4. Otroligt saklig och välskriven text! Det här är ett problem som ofta lyfts, men inte på rätt sätt. Artiklar om självskadebeteende har en tendens att stigmatisera och alienera de drabbade, vilket är ett steg i fel riktning. Fler borde öppet våga berätta och förklara vad det handlar om. Stort grattis till dig som lyckats förstå din egen problematik och därmed få bukt med den.

Comments are closed.
Vetenskap och Folkbildning