Utdrag (ca 00:27:00):
[Jack Werner] Jag tycker att det är fair att man gör saker som får kritik om det finns den meningen i samhället att det här var fel. Det är helt rimligt. Att vi fick ett förvillarpris är en slagkraftig kritik. Slagkraftig kritik får man också palla med.
[Linnéa] Jag minns inte vem, men det var väl någon i juryn som intervjuades i Journalisten som sa att “med facit i hand så hade jag kanske stått på mig” […]
[Jack] Det var, precis, i Bosse Lindqvists dokumentär på […] SVT som han var med. Ja, precis. Han fattade ett annat beslut.
[Linnéa] Men du känner inte såhär, shit, ja, jag borde verkligen… vi borde verkligen ha… […]
[Jack] Jag ser det som att mina individuella tankar om det är inte meningsfulla, givet att det faktiskt var ett gruppbeslut vi fattade. Det är gruppen som måste bära det beslutet och det är gruppens inre överläggningar som leder till om annat kommuniceras eller ej.
Att som enskild juryledamot… Jag respekterar helt och hållet Patrik Hadenius beslut, där. Han följde det han tyckte var rätt, och det måste man också få göra. Herregud. Men jag har synen på det att juryarbetet, givet att det är ett samarbete, något vi kom fram till i ett sammanhang, en kontext… det måste stå som en monolit. Och det är monoliten som måste flytta sig, inte de enskilda jurymedlemmarna.