Alternativmedicin

alternativmedicin

Homeopati, en av många alternativmediciner utan vetenskaplig grund.

Alternativmedicin (även komplementär medicin, paramedicinsk läkekonst, integrativ medicin, biologisk medicin, icke-konventionell medicin, parallell medicin, okonventionell medicin m.m.), metoder som existerar vid sidan av den naturvetenskapligt grundade sjukvården (”skolmedicinen”) för att behandla (och/eller diagnosticera och/eller förebygga) sjukdomstillstånd. Termen började i Sverige användas först under 70-talet då utövare av olika irreguljära behandlingsmetoder med viss framgång knöt an till en tidsenlig, ofta ekologiskt eller socialt orienterad, ”alternativrörelse” (jämför med ”alternativa energikällor”, ”alternativ odling”, ”alternativ jul” etc.).

Behovet av en ny term, som ersättning för den tidigare mera nedsättande ”kvacksalveri” kan i Sverige också ha ökat som en följd av den nya behörighetslagen 1960, som stadgade förbud för obehörig att beteckna sig som ”läkare” samtidigt som den gamla kvacksalverilagens stadgande om rätt för lekmän att, utom i vissa specificerade fall, utöva läkekonst befästes.

Alternativmedicin vilar på mycket svag eller ingen vetenskaplig grund

Alternativmedicinen skiljer sig från den verksamhet som skall bedrivas av akademiskt skolade, legitimerade vårdgivare dels genom att sakna säkerställd, eller åtminstone rimlig, grund inom samtida naturvetenskap, dels genom att allmänt sett ej i korrekt utförda kliniska studier ha kunnat styrka sina anspråk på effekt. För vissa alternativmedicinska metoder (t.ex. akupunktur, kiropraktik, antroposofisk medicin) gäller att vissa effekter kunnat påvisas, dock i mindre tillfredsställande eller isolerade studier, men att dessa då varit svagare än för motsvarande reguljära behandling och sannolikt åstadkommits via helt andra (ospecifika) mekanismer än vad metodens teori postulerar. Endast i sådana fall kan alternativmedicinens metoder med viss rätt betecknas som ”alternativ” eller ”komplement” till ”skolmedicinen” – i övriga fall måste denna beteckning anses vara persuasiv eller direkt missvisande.

Alternativmedicin skiljer sig i svenskt språkbruk å andra sidan från folkmedicinen genom att dess olika metoder, till skillnad från den senares, introducerats i vårt samhälle efter genombrottet för den naturvetenskapligt grundade medicinen vid 1800-talets början, och med få undantag importerats från utländska kulturer (t.ex. vedisk medicin, akupunktur), eller representerar fria nyuppfinningar av enstaka individer (t.ex. homeopati, irisdiagnostik). I vårt land har alternativmedicinen i största utsträckning kommit att ersätta folkmedicinen, i första hand genom skicklig marknadsföring och sin anknytning till ”alternativrörelsen”.

Nationalencyklopedin listar följande metoder som i Sverige använda alternativmedicinska metoder: Akupressur, akupunktur, Alexandertekniken, antroposofisk medicin, aromaterapi, Ayurveda, Bachs blomstermedel, Baunscheidt-metoden, biologisk medicin, Feldenkrais-metoden, frigörande andning, healing, Heller-work, homeopati, homiatrik, hårmineralanalys, irisdiagnostik, isopati, kiropraktik, komplexmedel, lymfdränage, manuell medicin, massage, mörkfältsmikroskopi, naprapati, ortomolekylär medicin, osteopati, podo-orthesiologi, polaritetsterapi, reflexologi, Schüsslers vävnadssalter, shiatsu, sujok, Trager-massage, urinskiktning, zonterapi. Internationell speciallitteratur upptar ytterligare minst 1150 kända metoder.

Vidare läsning: