Vi undrar hur och varför
Publicerat i Folkvett nr 4/2003.
Sven Ove Hansson & Martin Rundkvist svarar på Jan Dalkvists och Joakim Westerlunds artikel i förra numret.
Den viktigaste skiljelinjen i fråga om parapsykologin gäller vilken bevisning som ska krävas för att godta existensen av ett paranormalt fenomen. Dalkvist & Westerlund är överens med oss om att man ska ställa samma stränga beviskrav inom detta område som i övrig forskning. Vi skulle vilja komplettera deras resonemang på en viktig punkt.
Teorilös forskning
Dalkvist & Westerlund berör frågan om parapsykologins teorilöshet, d.v.s. avsaknaden av en i övrig vetenskap förankrad hypotes om hur paranormala fenomen skulle vara beskaffade. Detta innebär att parapsykologin, trots många påståenden om motsatsen, är en osedvanligt positivistisk forskningsgren. Vi vill påtala varför teorilösheten måste påverka bedömningen av de experimentella resultat som presenteras inom parapsykologin.
Parapsykologin sysslar till största delen med att i olika experiment leta efter resultat som avviker från de nollresultat som kan förväntas om utfallen är rent slumpmässiga. Detta är en annan och mer svårbehärskad uppläggning än vad som brukar tillämpas i forskningsgrenar med mer välutvecklade hypoteser. I gängse forskning letar man inte efter en avvikelse från nollresultat, vilken som helst. I stället arbetar man efter en preciserad hypotes om hur avvikelsen ska vara beskaffad. Det innebär att avvikelser som beror på experimentfel i de flesta fall kommer att se annorlunda ut än det fenomen man letar efter. Det går oftast (men tyvärr inte alltid) att skilja mellan experimentfel och positivt utfall som ger stöd åt hypotesen. De flesta publicerade vetenskapliga försök har kunnat genomföras först efter att ett antal små eller stora fel i försöksuppställningen har uppdagats och korrigerats.
Allt detta är mycket svårare inom parapsykologin, just på grund av dess teorilöshet som innebär att man inte har någon trovärdig hypotes om hur stor en eventuell effekt skulle vara och under vilka omständigheter fenomenen skulle uppträda. Parapsykologiska experiment är i regel så upplagda att i princip alla avvikelser från nollresultat kan tolkas som att man funnit det fenomen man söker efter. Parapsykologer har ofta “tillgodoräknat” som paranormala fenomen t.ex. fall när någon har gissat fel oftare än som kan förklaras med slumpen, gissat rätt på föregående gissningsmål i stället för det tänkta, etc.
Det innebär att alla experimentfel som leder till avvikelser från slumpen kan komma att uppfattas som att man funnit det fenomen man letar efter. Detta är drastiskt annorlunda villkor än dem som de flesta experimentella forskare arbetar under. Naturvetare och beteendevetare ägnar avsevärd tid åt att korrigera experimentfel som de upptäcker just genom att resultatet avviker från nollresultat på ett annat sätt än förväntat. Inom parapsykologin, där man inte har denna möjlighet, blir jakten på felkällor mycket svårare. Den bedrivs i huvudsak genom att experimentet upprepas, av samma experimentator eller någon annan, med olika tillägg och förändringar som är avsedda att utesluta felkällor.
Kravet att experiment ska vara upprepbara gäller all forskning, men det finns några forskningsområden där erfarenheten visar att behovet av upprepningar genomförda av andra forskare är särskilt stort i praktiken. Den kliniska medicinen är ett sådant område, eftersom det är svårt att få kontroll över alla faktorer som påverkar en behandlingsundersökning. Parapsykologin är av det skäl vi nämnt ett område där behovet av oberoende upprepningar är osedvanligt stort.
Forskningen är fri och det är också frågan “Varför?”
Dalkvist & Westerlund åberopar principen om forskningens frihet. Den innebär självfallet inte att allt som kan undersökas bör undersökas. Den innebär att allt som kan undersökas får undersökas (inom ramen för de gränser som forskningsetiken sätter). Parapsykologins kritiker brukar inte hävda att den borde förbjudas, men däremot att det saknas goda skäl att leta efter parapsykologiska fenomen.
Parapsykologins grundproblem är nämligen, som Dalkvist & Westerlund själva säger, att ingen vet om forskningsobjektet alls existerar. Samma sak är det t.ex. med tomtar och troll: det är omöjligt att bevisa att de inte existerar, men ändå är det idag ingen som letar efter dem. Varför är det mera berättigat att försöka avgöra om parapsykologiska fenomen finns än att avgöra om tomtar och troll finns?
Det närmaste Dalkvist & Westerlund kommer ett svar på denna fråga i sin artikel är att “…i den mån det finns människor som tror på [fenomenen] kan det ändå vara motiverat att försöka demonstrera att de inte existerar, av upplysnings- och folkbildningsskäl”. Detta är en sympatisk tanke, men den framstår tyvärr som omöjlig att genomföra på grund av den teorilöshet som vi nyss påtalade. För att man ska kunna påvisa att ett fenomen inte finns måste man kunna göra experiment där det skulle framträda om det funnes. Detta kräver noggrann kunskap om hur fenomenet skulle se ut om det existerade. Någon sådan kunskap finns inte om de förmodade paranormala fenomenen. Den demonstration som Dalkvist & Westerlund nämner verkar därför aldrig kunna få någon annan form än det 100-årsargument som de själva förkastar. Hur länge måste man fortsätta att få nollresultat i väl upplagda parapsykologiska försök innan man ska anse de berörda fenomenens existens som motbevisad?
Men, som sagt, detta är inte den viktigaste frågan. Den viktigaste frågan är hur man tolkar försöksresultat och vilka beviskrav man ställer. Vi uppfattar Dalkvist & Westerlund som bundsförvanter i motståndet mot försöken att skapa en forskningens “gräddfil” för parapsykologin med lägre beviskrav än de som ställs inom övrig vetenskap.