Publicerat i Folkvett nr 4/2003.
Vi är helt överens med
SOH & MR om att det inte får finnas någon “gräddfil” för parapsykologin med lägre beviskrav än de som ställs inom övrig vetenskap. Vi vill till och med gå ett steg längre och skärpa SOH och MR:s formulering att “man skall ställa
samma [vår markering] stränga beviskrav inom detta område som i övrig forskning”. När det gäller empiriska belägg (och de är ju de enda som står till buds) så menar vi, som redan nämnts i vår artikel, att bristen på teori och den låga a priori-sannolikheten för fenomenens existens motiverar
strängarebeviskrav inom parapsykologin än inom andra vetenskaper.Vi är däremot inte överens med SOH & MR om att situationen i ett typiskt parapsykologiskt experiment skulle vara så radikalt annorlunda och mer problematisk än i ett experiment inom naturvetenskapen eller en typisk beteendevetenskap p.g.a. att vi saknar teorier. Det är sant att “teorilösheten” medför att preciserade s.k. riktade hypoteser blir mer osäkra än typiska sådana inom t.ex. etablerade naturvetenskaper. Men en oriktad hypotes, där en effekt antas uppkomma utan att effektens riktning anges i hypotesen (t.ex. att en naturmedicin antingen leder till
ökad pigghet eller till
minskadpigghet) är fullt legitim och prövbar, och kan eventuellt ges en preciserad form i den fortsatta forskningen. Vad gäller existensen av parapsykologiska fenomen har inte bara riktade utan även oriktade hypoteser ett bevisvärde.SOH och MR antyder att det inte skulle vara mer befogat att försöka avgöra om parapsykologiska fenomen existerar än att avgöra om tomtar och troll finns. Här håller vi naturligtvis inte med. Varför inte? För det första finns det en hel del till synes välkontrollerade experiment som gett stöd åt hypotesen att det finns parapsykologiska fenomen, medan det inte (oss veterligen) finns ett enda välkontrollerat experiment som gett stöd åt tomtar-och-troll-hypotesen. För det andra finns det vissa (möjliga) parapsykologiska fenomen, framför allt telepati, som ur ett evolutionärt perspektiv snarare kan betraktas som troliga än som helt omöjliga.
Som ett argument för att trappa ned eller avsluta den parapsykologiska forskningsverksamheten ställer SOH och MR den retoriska frågan: “Hur länge måste man fortsätta att få nollresultat i väl upplagda parapsykologiska försök innan man ska anse de berörda fenomenens existens som motbevisad?” Vårt svar är att om premissen hade stämt (att de väl upplagda parapsykologiska experiment som utförts genomgående givit nollresultat) så hade också vi dragit slutsatsen att fenomenens existens vid det här laget borde kunna betraktas som motbevisad. Men premissen stämmer alltså inte enligt vår mening.
Slutligen: Vi håller med SOH och MR om att den viktigaste frågan är hur man tolkar försöksresultat och vilka beviskrav man ställer. Men utan fortsatt kvalificerad parapsykologisk forskning så kommer det inte att finnas några försöksresultat värda att tolka och bedöma; möjligheten att hitta något parapsykologiskt fynd, som tveklöst skulle få en revolutionerande vetenskaplig betydelse, skulle gå förlorad; och fältet skulle lämnas fritt för oseriös parapsykologi. Det tycker vi vore synd.
Jan Dalkvist & Joakim Westerlund