Parapsykologin och dess kritiker – ris och ros

Publicerat i Folkvett nr 3/2003.

Jan Dalkvist och Joakim Westerlund, båda fil dr i psykologi vid Stockholms universitet, ger här en översikt över den eviga debatten mellan parapsykologiska anhängare och kritiker.

Det är nu exakt 10 år sedan en av oss (JD) inledde en serie telepatiexperiment på Psykologiska institutionen vid Stockholms Universitet. Detta gjordes av ren nyfikenhet: för att undersöka om ett positivt resultat från ett telepatiexperiment, som några studenter gjorde under mitten av 70-talet, gick att upprepa. Något år senare engagerade sig även den andra av oss, JW, i detta och sedan dess har vi arbetat tillsammans, både med dessa telepatiexperiment och med annan parapsykologisk forskning.

Vi hade inte i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss vilken uppmärksamhet som dessa experiment skulle väcka, inte minst i massmedia. Trots att ca 75% av befolkningen antingen tror att telepati existerar (ca 25%) eller känner sig osäkra på om telepati existerar eller ej (ca 50%) så uppfattades det som mycket anmärkningsvärt att forskare på ett svenskt universitet ville undersöka frågan empiriskt. (Det råder en utbredd okunnighet om att hundratals telepatiexperiment har gjorts världen över, bl.a. på olika universitet, under mer än hundra år.)

Under detta händelserika decennium har vi hunnit få en god inblick i modern parapsykologisk forskning. Vi har också fått anledning att följa den ständigt pågående debatten mellan parapsykologins kritiker och dess försvarare. Vi har efter hand kommit fram till den uppfattningen att kritikerna har en del poänger, men att mycket av kritiken är missriktad, felaktig eller överdriven. En del av kritiken bedömer vi som befogad, och parapsykologerna har – anser vi – all anledning att ta till sig denna kritik.

Huvudsyftet med denna artikel är att efter bästa förmåga försöka göra en rättvis bedömning av parapsykologin och dess kritiker. Förmodligen kommer varken de som försvarar eller de som är kritiska till parapsykologin att bli helt nöjda. Men det är heller inte meningen.

Vad är parapsykologi?

Från rötter inom spiritismen har parapsykologin utvecklats till en gren inom psykologin (låt vara en liten och av många misskänd gren). Ordet “para” i parapsykologi kommer från grekiskan och betyder bredvid, och syftar på att de hypotetiska fenomen som studeras genom sin “övernaturliga” karaktär ligger vid sidan om psykologin i övrigt. Många anser idag att termen är missvisande, både därför att fenomenen ifråga inte enbart har anknytning till psykologi, utan även till andra ämnen, och därför att fenomenen, i den mån som de skulle existera, bör ses som naturfenomen och därför likställas med andra sådana.

Parapsykologins huvudsakliga forskningsobjekt är s.k. psi-fenomen (efter bokstaven psi, Ψ, i det grekiska alfabetet). Psi-fenomenen innefattar två huvudgrupper: extrasensorisk perception (ESP), definierad som varseblivning utan stimulering av något känt sinne, och psykokinesi (PK), som betecknar en hypotetisk psykisk påverkan på yttre föremål eller händelser. Utöver psi-fenomenen tillkommer en tredje grupp, nämligen sådant som av en del människor anses peka på att människor överlever döden.

Det finns tre huvudtyper av ESP-fenomen. Telepati är en direkt kommunikation mellan en levande organism (människa, djur eller växt) och en annan sådan, varvid den ena – medvetet eller omedvetet – sänder ett mentalt meddelande i form av en föreställning, tanke eller känsla till den andra utan att använda sig av någon känd förmåga. Telepati är det fenomen som man oftast har studerat inom parapsykologin, och då nästan uteslutande med människor som studieobjekt.

Prekognition är varseblivning av händelser i framtiden som inte kan förutses genom någon känd slutledningsprocess.

Klärvoajans är varseblivning “på avstånd” av objekt eller händelser utan användning av något känt sinne. Psykometri kan ses som ett specialfall av klärvoajans, och innebär att en person med hjälp av ett föremål, utan att använda någon känd förmåga, får information om personer, händelser eller förhållanden som har eller har haft en anknytning till föremålet i fråga.

PK-fenomenen delas upp i makropsykokinesi och mikropsykokinesi. Makropsykokinesi innebär att makroskopiska objekt, som bord, skor och stenar, påverkas av mentala processer utan att någon känd orsaksmekanism förekommer. Mikropsykokinesi är påverkan på mikroskopiska processer, t.ex. kvantmekaniska processer i slumpgeneratorer. Under de senaste decennierna har en hel del forskning ägnats åt mikropsykokinesi, men betydligt mindre åt makropsykokinesi.

Överlevnadsfenomenen omfattar en disparat samling fenomen: nära-dödenupplevelser, ut-ur-kroppenupplevelser, möte med spöken, minnen av tidigare liv och upplevelser av kontakt med någon död person.

Varför är parapsykologin så kontroversiell?

Parapsykologin har under hela sin över hundraåriga historia varit en kontroversiell vetenskap. Detta är lätt att förstå. Den viktigaste orsaken är att parapsykologin har relevans för vår världsbild och utmanar den gängse världsbilden genom att inte förutsätta att denna är korrekt. Vår världsbild har, i sin tur, betydelse för våra liv i en mängd avseenden (religiöst, moraliskt, psykologiskt, etc.).

Det moderna västerländska samhället bygger huvudsakligen på en naturvetenskaplig världsbild, som genom ökad skolbildning och folkupplysning har vuxit sig allt starkare under de senaste århundradena. Denna världsbild består av en uppsättning grundantaganden om verklighetens beskaffenhet, som sällan ifrågasätts utan helt enkelt tas för givna. De viktigaste av dessa antaganden är kanske följande fem:

1. Alla skeenden i tillvaron utspelar sig i rum och tid.
2. Allt som finns består ytterst av ting, som varierar i komplexitet och storlek.
3. Ting interagerar med varandra antingen genom direkt kausal påverkan, förmedlad av en kraft (som kan förstås som en materiell partikel), eller indirekt via orsakskedjor – aldrig genom omedelbar påverkan på avstånd (lokalitetsprincipen).
4. Ljushastigheten (enligt Einsteins relativitetsteori) sätter en gräns för vilka ting som, direkt eller indirekt, kan interagera med varandra. Ting som ligger utanför varandras “ljuskoner” kan inte interagera med varandra.
5. Mentala fenomen (som t.ex. sinnesupplevelser) är antingen illusioner eller möjliga att “reducera” till någonting materiellt.

Dessa fem antaganden är på det hela taget i överensstämmelse med modern fysik, men inte helt. De fem punkterna överensstämmer med den klassiska fysiken, inklusive Einsteins relativitetsteori, men inte helt med kvantmekaniken. Som först påpekades av Einstein, i en debatt med Bohr, förutsäger kvantmekaniken att två kvantpartiklar som har befunnit sig i ett bestämt “sammantvinnat” (entangled) tillstånd (t.ex. två fotoner som samtidigt har genererats från samma källa) kan interagera med varandra med ögonblicklig verkan, utan någon som helst förmedling, på hur stora avstånd som helst (EPR-paradoxen). Detta strider både mot det första och det tredje antagandet ovan. John Bell (1964) har genom ett berömt teorem, Bells olikhet, visat hur brottet mot lokalitetsprincipen direkt kan testas, och i dag finns det en stor mängd experiment som tveklöst har visat att lokalitetsprincipen inte alltid gäller i kvantvärlden. Några tolkningsbara signaler kan dock inte överföras från den ena partikeln till den andra.

Eftersom de fem ovanstående punkterna inte helt överensstämmer med modern fysik, utan endast med den klassiska fysiken, så kommer vi i fortsättningen referera till den världsbild som beskrivs av de fem punkterna som “den klassiska naturvetenskapliga världsbilden” (KNV).

Icke-lokala fenomen har endast påvisats på den kvantmekaniska skalnivån, inte på den makroskopiska skalnivån. För en del parapsykologer framstår det emellertid som en lockande möjlighet att icke-lokalitet även skulle förekomma på makroskopisk nivå, och att detta kunde förklara förmenta parapsykologiska fenomen (t.ex. Grinberg-Zylberbaum et al. 1994). För skeptikerna är detta hårresande generaliseringar, utan någon som helst vetenskaplig underbyggnad. Här är vi böjda att hålla med skeptikerna. Trots att det är en intressant möjlighet att icke-lokalitet skulle kunna förekomma på alla skalnivåer, och att eventuella parapsykologiska fenomen skulle kunna ha något att göra med icke-lokalitet, så är det, enligt vår uppfattning, sällan fruktbart att fritt teoretisera kring fenomen vars själva existens ännu inte har bekräftats.

Parapsykologer brukar ofta hävda att existensen av parapsykologiska fenomen skulle tala emot en materialistisk världsbild och i stället tala för en världsbild där mentala fenomen inte är underordnade materiella skeenden. Frånsett vissa fenomen som ut-ur-kroppenupplevelser, reinkarnation och annat liknande är detta påstående dock felaktigt. Det är – logiskt sett – fullt möjligt att telepati, prekognition och klärvojans skulle kunna verka på ett materiellt plan, eventuellt helt utanför medvetandet.

I nästa avsnitt skall vi diskutera ett antal argument riktade mot parapsykologin. Av dessa är de två första de mest väsentliga, eftersom de direkt berör huvudfrågan inom parapsykologin: existerar några parapsykologiska fenomen?

Argument mot parapsykologin

Hundraårsargumentet

Detta argument säger, i korthet, att det inte existerar några parapsykologiska fenomen, eftersom man har misslyckats att finna något sådant under parapsykologins mer än hundraåriga historia. Argumentet utgår ifrån att man ännu inte har funnit något replikerbart positivt resultat inom parapsykologin. Om man med ett replikerbart resultat menar ett resultat som kan upprepas “på kommando” genom att följa ett givet “recept”, som i detalj anger hur man skall gå tillväga, så är påståendet helt korrekt. Men detta krav på absolut replikerbarhet är, kan man hävda, orimligt högt ställt, bl.a. med tanke på att eventuella parapsykologiska fenomen av allt att döma är svaga och att människan är en extremt komplex organism, vars beteende rent generellt är svårt att förutsäga. Kravet på absolut replikerbarhet är i själva verket ofta svårt att förverkliga även inom andra sociala vetenskaper, som psykologi och sociologi, inom medicinen (t.ex. vid utprovning av mediciners effektivitet) och ibland t.o.m. inom renodlade naturvetenskaper som fysik och kemi. Visserligen kvarstår förhoppningen hos många parapsykologer att man förr eller senare kommer att hitta ett “recept” på ett i absolut mening replikerbart resultat, men något sådant “recept” finns ännu inte i sikte.

Vad man i dagens parapsykologi normalt eftersträvar är en “statistisk” replikerbarhet, d.v.s. att ett resultat skall gå att upprepa, inte varje gång, men oftare än som kan förväntas rent slumpmässigt. Under senare år har det utvecklats en teknik för att på ett någorlunda objektivt sätt utvärdera den statistiska replikerbarheten hos en given undersökning eller, mer generellt, hos ett större antal undersökningar av en viss typ. En metaanalys av den mer generella typen startar med en insamling av så många undersökningar av den aktuella typen som det går att få tag på. För varje enskild undersökning beräknas ett s.k. p-värde, som anger sannolikheten för att ett positivt resultat i själva verket har uppkommit rent slumpmässigt. På basis av dessa p-värden beräknas sedan ett totalt p-värde (via omvandling av individuella p-värden till motsvarande normerade värden, s.k. z-värden, och kombination av dessa till ett totalt z-värde, kallat Stouffer Z). Metaanalysen tillhandahåller även ett mått på den totala effektstyrkan, d.v.s. ett mått på hur stark effekten är totalt sett, oberoende av det totala p-värdet. (Under i övrigt lika omständigheter minskar p-värdet med ökat antal undersökningar, men inte effektstyrkan.)

Flera tidigare metaanalyser inom olika områden av parapsykologin, som telepati, mikropsykokinesi och biologisk påverkan på avstånd, uppvisar en imponerande grad av statistisk generaliserbarhet, ofta jämförbar med den man normalt brukar finna inom medicin och psykologi (se Radin 1997). Resultaten från senare metaanalyser (t.ex. Milton & Wiseman 1999; Steinkamp et al. 2002; Schmidt et al. 2002) är dock inte lika imponerande. En möjlig orsak till detta är att senare utförda undersökningar och metaanalyser tenderar att vara bättre kontrollerade än tidigare undersökningar och metaanalyser.

Den mest uppmärksammade och diskuterade resultatmässiga nedgången gäller telepatiforskning utförd med en teknik som utarbetades under början av 70-talet, kallad “ganzfeldmetoden”. Metoden baseras på en tidigare idé, nämligen att förändrade medvetandetillstånd, såsom drömmar och trans, gynnar uppkomsten av psi-upplevelser. Detta antas bero på att det i sådana tillstånd sker en reduktion av det “brus” som skapas av våra vanliga sinnen. Metoden går ut på att ändra signal/brusförhållandet, framför allt genom att minska mängden brus, men också genom att stärka signalen.

I ett typiskt ganzfeldexperiment finns det två deltagare – en sändare och en mottagare – som befinner sig i olika ljudisolerade rum. Mottagaren får ligga i en bekväm fåtölj/säng med hörlurar för öronen (med s.k. skärt brus) och halva pingpongbollar för ögonen, som belyses med rött ljus. Detta leder till en upplevelse av ett “helt fält” – ett “ganzfeld” – samt ett förändrat medvetandetillstånd som påminner om drömtillståndet. Sändaren får titta på en slumpmässigt vald filmsekvens (1-2 minuter lång) under 20-30 minuter. För att “stärka signalen” brukar dramatiska, emotionellt laddade filmsekvenser väljas. Samtidigt skall mottagaren prata om sina upplevelser. Detta prat spelas in på ett kassettband. Försöksledaren för även anteckningar över pratet. Efter 20-30 minuter “väcks” mottagaren, som sedan tillsammans med försöksledaren får titta på fyra filmer – den som visades i sändarrummet (målfilmen) plus tre nya, slumpmässigt valda filmer. Mottagaren får försöka rangordna filmerna efter hur lika de är “pratet”. Om målfilmen rankas som nr 1 utgör detta en “träff”. Eftersom mottagaren skall rangordna fyra filmer är sannolikheten 25% för en träff.

Totalt har ett hundratal experiment (med ca 30 delexperiment i varje) utförts sedan början av 70-talet, med en genomsnittlig träffsäkerhet på ca 30%, vilket svarar mot ett extremt lågt p-värde (7,78 x 10^-9). 1997 publicerades emellertid en metaanalys utförd av Julie Milton och Richard Wiseman som, i motsats till flera tidigare metaanalyser, gav negativa resultat. Analysen omfattade de 30 ganzfeldundersökningar som hade utförts under de senaste tio åren. Effektstyrkan var nära noll, och resultatet var inte statistiskt signifikant (p>0,05). Om ytterligare, senare utförda undersökningar tas med i analysen, blir dock resultatet signifikant, men med ett avsevärt högre p-värde än tidigare (p=0,005). Det finns dock vissa belägg för att denna kraftiga nedgång skulle kunna bero på avvikelser från den ursprungliga ganzfeldproceduren. Det statistiskt signifikanta resultatet för senare års ganzfeldforskning är emellertid beroende av data insamlade av en enda undersökningsledare, Kathy Dalton. Om hennes stora databas utesluts, förblir resultatet icke-signifikant.

Att de starka metaanalysresultat som tidigare erhållits inom olika områden av parapsykologin väsentligt har försvagats är ställt utom allt tvivel. De senast utförda metaanalyserna ger alltså inget starkt stöd för att parapsykologiska resultat är replikerbara, inte ens i statistisk mening. Men räcker detta för att dra slutsatsen att det med näst intill fullständig säkerhet inte finns några parapsykologiska fenomen och att vi därför kan upphöra med letandet? Naturligtvis inte. Bl.a. med tanke på att det inte finns någon bra teori som kan vägleda oss i den empiriska forskningen, så är det omöjligt att på förhand säga hur lång tid som behövs innan existensen av ett eventuellt parapsykologiskt fenomen kan fastställas med en hög grad av säkerhet. Det skulle kunna behövas en lång period av “trial and error” innan målet är uppnått, särskilt som varje forskningslinje bör “köras i botten” och inte överges innan man med stor säkerhet kan utesluta något positivt resultat. Att det kan ta lång tid att fastställa existens av ett fenomen finns det ett bra exempel på inom psykologin. Ända sedan slutet av 1800-talet har det gjorts en stor mängd experiment för att försöka fastställa existensen av s.k. subliminal perception, dvs. varseblivning som sker utan att vi är medvetna om det. Men det var först under 1980-talet som fenomenets existens blev allmänt accepterad.

I hundraårsargumentet är det bristen på replikerbarhet hos parapsykologiska resultat som står i fokus. Men replikerbarhet räcker naturligtvis inte som bevis för att parapsykologiska fenomen existerar – replikerbarhet är en nödvändig men inte en tillräcklig förutsättning för att sätta tilltro till resultaten. Undersökningarna måste också vara väl utförda – utan systematiska fel, såsom perceptuella läckage i ESP-experiment, felaktigt använd statistik, selektion av positiva resultat, fusk, etc. Detta för oss över till nästa argument mot parapsykologin.

Den parapsykologiska forskningen är metodologiskt undermålig

När vi sommaren 1997 i Brighton för första gången deltog i den årliga internationella parapsykologiska konferensen blev vi bägge lika överraskade av den höga metodologiska standard som flertalet av de presenterade arbetena uppvisade. Vi trodde att parapsykologer rent allmänt skulle vara lite “flummiga” och sakna den metodologiska stringens som utmärker t.ex. modern psykologisk forskning. I stället möttes vi av forskare som väl behärskade och tillämpade avancerade statistiska och mättekniska metoder. Dessutom uppvisade forskarna i regel en sund vetenskaplig attityd till sitt kontroversiella forskningsområde. Vår bedömning var – och är fortfarande – att parapsykologer, som grupp betraktad, har en hög metodologisk standard, väl jämförbar med standarden hos forskare inom t.ex. psykologi.

Vid närmare eftertanke är denna höga metodologiska standard kanske inte så förvånande. För att förebygga metodologisk kritik har parapsykologerna mer eller mindre varit tvungna att skärpa de metodologiska instrumenten. Dessutom inser naturligtvis parapsykologerna själva att det inte får finnas någon rimlig “naturlig” förklaring till ett positivt resultat för att det skall framstå som övertygande (även om uppfattningen om vad som är en rimlig “naturlig” förklaring brukar skilja sig mellan parapsykologer och kritiker).

Ett exempel på att den metodologiska standarden hos parapsykologer relativt sett är mycket hög erbjuder förekomsten av dubbelblindhet (dvs. att varken försöksledare eller försöksperson känner till skillnader mellan betingelser i ett experiment) inom olika forskningsområden: biologi 0,8%, psykologi 4,9%, medicin 24,2%, parapsykologi 85,2% (Sheldrake 1999).

För att göra en mer exakt bedömning av hur god kvaliteten är hos den parapsykologiska forskningen kan det vara lämpligt att gå till utförda metaanalyser. I sådana analyser är det inte ovanligt att varje enskild studie utsätts för en kvalitetsbedömning i olika skalor (förekomst av möjligt perceptuellt läckage i ESP-experiment, ofullständig randomisering av deltagare till olika betingelser, selektiv rapportering, osv.) vilka sedan vägs ihop till ett eller flera allmänna kvalitetsindex. Detta görs primärt för att testa om det finns ett korrelationssamband mellan bedömd undersökningskvalitet och effektstyrka och hur detta samband i så fall ser ut. Om sambandet är negativt, så att låga kvalitetsbedömningar tenderar att gå samman med höga effektstyrkor och vice versa, så kan man naturligtvis misstänka att ett positivt totalresultat beror på metodologiska brister. Om det däremot inte finns något samband alls mellan effektstyrka och bedömd kvalitet (vilket förefaller vara det vanligaste resultatet i utförda metaanalyser) så föreligger det åtminstone inte något direkt belägg för att det positiva totalresultatet skulle bero på metodbrister.

Hurdan är då undersökningarnas kvalitet? För det första måste man tyvärr konstatera att kvaliteten mycket sällan bedöms som mycket hög eller perfekt; en typisk undersökning brukar ligga någonstans mellan “acceptabel” och “mycket god”. Men dessa graderingar är naturligtvis beroende av ursprungsskalorna. Vissa av dessa skalor brukar gälla rapporteringen: för att få full poäng på den slutgiltiga kvalitetsskalan fordras inte bara avsaknad av faktiskt påvisade metodfel, utan även att alla relevanta fakta angående undersökningens genomförande har rapporterats. Utelämnanden kan bero på att det finns någon brist som man vill dölja, men de kan också ha oskyldiga förklaringar; så t.ex. kan en forskare ha underlåtit att rapportera att ett experimentrum var ljudisolerat trots att det var det (eftersom detta meddelats i en tidigare rapport, säg). Sådana oklarheter kan ibland klaras upp genom personliga kontakter, men inte alltid. Men att många undersökningar inte når upp till den högsta kvalitetspoängen beror inte enbart på ofullständig rapportering. Andra brister är allvarligare, som t.ex. möjligheten till icke-verbal kommunikation mellan två försöksledare, där den ena sitter inne med relevant information och den andra inte gör det, icke förplanerat antal sessioner/delexperiment, randomiseringsbrister och icke förplanerat val av statistiska metoder. Sådana metodbrister är särskilt vanligt förekommande i äldre undersökningar. Tyvärr saknas det en sammanfattande statistik angående den relativa och absoluta förekomsten av olika typer av identifierade metodbrister i utförda metaanalyser. Och vanligtvis saknas tyvärr också sådan statistik i rapporteringen av enskilda metaanalyser.

Ett sätt att försöka komma till rätta med problemet att en typisk parapsykologisk undersökning inte är helt felfri är att välja ut och separat analysera sådana undersökningar inom ett visst område som av allt att döma verkligen är felfria. Problemet är bara det att dessa “bästa bevis”- undersökningar än så länge är alltför få för att tillåta några allmänna slutsatser om existensen av parapsykologiska fenomen. Dessutom kan det senare visa sig att en synbarligen felfri undersökning inte var det.

För framtiden är det viktigt att en större andel parapsykologiska forskare än i dag vinnlägger sig om att försöka göra perfekta undersökningar. En parapsykolog måste i sitt forskningsarbete vara en pedant med god självdisciplin. Parapsykologer som inte uppvisar dessa egenskaper kan göra mer skada än nytta för parapsykologin, genom att ständigt presentera nya falskt positiva resultat. En god hjälp skulle vara om duktiga forskare från andra discipliner, gärna med en skeptisk inställning till fenomenens existens, kunde fås att medverka. Detta redan under planeringen och genomförandet av en undersökning, och inte bara som en granskare av den färdiga produkten.

Som ett allmänt omdöme skulle vi vilja säga att den metodologiska standarden inom dagens parapsykologi visserligen är hög vid jämförelse med andra, jämförbara ämnesområden som psykologi och medicin, men att den ändå inte är tillräckligt hög, med tanke på ämnets speciella karaktär. Mer eller mindre allvarliga metodfel förekommer alltför ofta, vilket gör det svårt eller omöjligt att avgöra om verkliga parapsykologiska fenomen ligger bakom de många positiva resultat som har rapporterats genom åren.

För att bedöma parapsykologiska undersökningars replikerbarhet och kvalitet är metaanalyser att föredra framför enskilda undersökningar eller mindre systematiska sammanställningar av sådana. Många undersökningar som har utförts inom parapsykologin har dock inte ingått i någon metaanalys, t.ex. på grund av att de inte följer någon standarddesign, eller på grund av att antalet undersökningar av en viss typ är för litet för att motivera en metaanalys. Bland de undersökningar som ännu inte har utsatts för metaanalys är det två typer av undersökningar som vi själva bedömer som speciellt lovande. I den ena typen av undersökningar är syftet att försöka fastställa korrelationer mellan hjärnvågor hos två individer som är rumsligt separerade från varandra. Flera undersökningar (t.ex. Duane & Behrendt 1965; Grinberg-Zylberbaum et al. 1994; Wackerman et al. 2003) antyder att sådana korrelationer faktiskt existerar, och åtminstone en av dessa undersökningar (Wackerman et al. 2003) är mycket omsorgsfullt gjord, med en relativt stor undersökningsgrupp.

Den andra typen av undersökningar gäller existensen av en s.k. försöksledareffekt, dvs. möjligheten att egenskaper hos försöksledaren påverkar resultaten. Dessa undersökningar återkommer vi till i ett senare avsnitt.

Grodor-i-solens-inre-argumentet

En del kritiker hävdar att de fenomen som studeras inom parapsykologin absolut inte kan förekomma – lika lite som det kan förekomma grodor i solens inre – och att sådana icke-existerande fenomen inte förtjänar någon vetenskaplig uppmärksamhet.

Det går knappast att förneka att vissa, men inte alla, psi-fenomen är jämförbara med grodorna i solens inre, eller näst intill. Ett exempel på ett sådant fenomen är “levitation”, dvs. att en människa av sig själv kan lätta från marken och upphäva tyngdkraften, för vilket en nestor inom parapsykologin, John Beloff (2001), nyligen påstod på fullt allvar att det finns bevis. Sådant som, likt grodorna i solens inre, vetenskapligt sett absolut inte kan förekomma, saknar naturligtvis vetenskapligt intresse. Men i den mån det finns människor som tror på dem kan det ändå vara motiverat att försöka demonstrera att de inte existerar, av upplysnings- och folkbildningsskäl.

För en del psi-fenomen är det dock inte klart huruvida de strider mot någon naturlag eller inte, och rörande telepati är det svårt att över huvud taget se att det skulle strida mot någon naturlag. Över huvud taget är det i regel svårt att exakt avgöra vilka tänkta fenomen som med absolut säkerhet kan avfärdas som omöjliga och vilka som inte kan det. Och en sak är säker: grodor-i-solens-inre-argumentet håller inte för att a priori avfärda alla parapsykologiska fenomen som absolut omöjliga.

Parapsykologin är en pseudovetenskap

Detta är inte i egentlig mening ett argument mot parapsykologin, utan snarare ett emotionellt uttryck för förakt, som parapsykologer med rätta reagerar kraftigt emot. En pseudovetenskap är, allmänt uttryckt, en verksamhet som ger sig ut för att vara en vetenskap, men som vid närmare granskning visar sig inte vara det, utan endast ger sken av att vara en vetenskap. Men en sådan allmän beskrivning är ganska meningslös och fungerar dåligt för att peka ut speciella vetenskaper som pseudovetenskaper. Vad som fattas är något bestämt kriterium som kan särskilja en “sann” vetenskap från en pseudovetenskap. Att hitta ett sådant kriterium är dock inte så lätt. Med de “hårda” naturvetenskaperna som mall skulle t.ex. humaniora som konst- och litteraturvetenskap lätt kunna klassificeras som pseudovetenskaper, och det var ju inte meningen.

För sådana vetenskaper där den uttalade ambitionen är att finna regelbundenheter, som naturvetenskaper och flertalet samhällsvetenskaper, inklusive psykologi, har det gjorts flera försök att ställa upp ett kriterium för en “sann” vetenskap. Det mest omtalade försöket utgår från Poppers falsifierbarhetkrav. Enligt denne berömde vetenskapsfilosof skapas accepterad kunskap inom ett vetenskapsområde inte genom att en hypotes eller teori bekräftas, utan genom att hypotesen eller teorin visar sig vara motståndskraftig mot falsifiering. Detta innebär att varje “sann” vetenskap måste tillhandahålla falsifierbara påståenden om verkligheten. Följaktligen har man velat definiera en pseudovetenskap som en vetenskap som saknar falsifierbara påståenden om verkligheten. Psykoanalysen brukar ofta nämnas som ett typexempel på en vetenskap som inte uppfyller falsifierbarhetskriteriet.

Ett av problemen med falsifierbarhetskriteriet är att en hypotes eller teori kan vara omöjlig att testa från början, på grund av att den inte är tillräckligt väl preciserad, men mycket väl kan göras prövbar genom någon lämplig komplettering. Ett annat problem med falsifierbarhetskriteriet är att områden som brukar tas upp som typexempel på pseudovetenskaper – t.ex. homeopati – brukar innehålla åtminstone någon klart prövbar hypotes.

I stället för att basera ett kriterium på en pseudovetenskap på hypotesernas eller teoriernas prövbarhet skulle man kunna tänka sig att basera kriteriet på innehållet, och hävda att forskningsområden som framför mer eller mindre “befängda” påståenden om verkligheten är pseudovetenskaper. Det är nog så man vanligen resonerar. Men detta stöter på patrull, eftersom det inte finns något objektivt kriterium på vad som är “befängt” och vad som anses som “befängt” i stor utsträckning är tids- och kulturbundet.

Ovanstående invändningar innebär inte att en term som “pseudovetenskap” är oanvändbar; det kan behövas en sådan term för att skilja god eller acceptabel vetenskap från riktigt dålig sådan. Invändningarna betyder inte heller att termen “pseudovetenskap” är omöjlig att definiera på ett rimligt och användbart sätt.

Vårt förslag är att utgå från en enskild forskares förhållningssätt till sin egen forskning, snarare än från forskningsområdets metodologiska eller innehållsmässiga egenskaper, och ställa frågan om detta förhållningssätt är vetenskapligt eller inte. Om en forskare kan sägas ha ett vetenskapligt förhållningssätt till sin forskning så kan man också utesluta att han eller hon ägnar sig åt pseudovetenskap. Med ett vetenskapligt förhållningssätt menar vi helt enkelt att forskarens ambition är att, efter bästa förmåga, försöka ta reda på sanningen – “hur det är” – oavsett om han eller hon kommer att gilla resultatet eller inte. Omvänt innebär ett ovetenskapligt förhållningssätt att forskaren värjer sig för sådan information som motsäger önskade resultat och väljer ut sådan information som är förenlig med önskade resultat. I praktiken är det naturligtvis i regel inte fråga om en artskillnad utan om en gradskillnad mellan ett vetenskapligt och ett ovetenskapligt förhållningssätt.

Kan man med en sådan definition som utgångspunkt hävda att parapsykologin är en pseudovetenskap? Svaret är nej. Inom varje vetenskap finns det forskare som är ovilliga att ta till sig empiriska eller logiska argument som talar emot hans eller hennes favorithypoteser och som väljer ut sådan information som överensstämmer med dessa. Frågan om en given vetenskap kan beskrivas som en pseudovetenskap eller inte blir en fråga dels om hur vanligt förekommande en ovetenskaplig attityd är hos forskarna inom området i fråga och dels i vilken utsträckning forskarna “korrigerar” varandras “önsketänkande” i öppna debatter. I extremfallet finns det vissa dogmer som delas av alla och som absolut inte får ifrågasättas. Inom homeopatin finns det, som bekant, sådana dogmer (t.ex. att en påstådd läkande substans kan spädas ut hur mycket som helst utan att förlora sin verkan) och likaså inom kreationismen, som är totalt immun mot de överväldigande bevisen för Darwins utvecklingslära. Bägge dessa rörelser kan således med rätta kallas för pseudovetenskaper. Men så är det inte med parapsykologin. På internationella konferenser och i parapsykologiska facktidskrifter förekommer det livliga debatter om hur forskningsresultat bör tolkas, och en del parapsykologiska forskare känner sig inte ens någorlunda säkra på att fenomenen över huvud taget existerar. Det förekommer även rena kritiker bland de aktiva parapsykologiska forskarna.

Parapsykologin försöker skylla misslyckade replikeringsförsök på en försöksledareffekt

Att en försöksledares förväntningar på resultatet av ett psykologiskt experiment påverkar detta resultat har varit känt sedan 60-talet. Rosenthal (1963) hade en grupp med försöksledare som fick höra att deras försöksråttor var exceptionellt intelligenta medan en annan grupp försöksledare fick veta att deras försöksråttor var särdeles ointelligenta. Trots att alla försöksledare hade fått råttor av samma stam hittade de “intelligenta” råttorna signifikant snabbare vägen genom en labyrint än vad de “ointelligenta” råttorna gjorde. Inom nutida psykologisk grundforskning är medvetenheten stor om att utfallet av vissa psykologiska experiment kan påverkas, inte bara av försöksledarens förväntningar, utan även av försöksledarens kön, ålder, hudfärg, socialgruppstillhörighet etc.

En av de mest utbredda föreställningarna inom parapsykologin är att även resultatet av parapsykologiska experiment påverkas av egenskaper hos den försöksledare som utför experimentet. Exakt vilka egenskaper som lyfts fram som särskilt viktiga har varierat. Ibland har det handlat om försöksledarens förmåga att få försökspersonen att känna sig avslappnad (t.ex. i ganzfeldexperiment), ibland har det spekulerats i att skillnader mellan försöksledare skulle kunna bero på försöksledarens tro på parapsykologiska experiment (där “troende” skulle få bättre resultat än skeptiker) och ibland har man hänvisat till försöksledarens egen psi-förmåga. För skeptikern ligger det nära till hands att förklara sådana skillnader med att de försöksledare som får positiva resultat, till skillnad från de som inte brukar få det, antingen fuskar eller slarvar med kontrollåtgärder. Vad nu än skillnaderna mellan olika försöksledare skulle kunna bero på så verkar det i alla fall finnas en hel del belägg från välkontrollerade experiment för att sådana skillnader verkligen existerar (och att de inte beror på fusk eller skillnader i vilka kontrollåtgärder som vidtas – se t.ex. Palmer 1997; Wiseman & Schlitz 1997, 1999; Watt 2002).

Det finns dock två problem med en sådan här försöksledareffekt. Det ena problemet är att den kan missbrukas till att bortförklara negativa resultat. Uteblivna effekter kan sägas bero på att försöksledaren inte trodde tillräckligt starkt på fenomenen eller att han eller hon var alldeles för “kall”. Om försöksledaren tidigare gjort parapsykologiska experiment med positiva resultat men nu inte klarar av att upprepa dessa, kan detta förklaras med minskat engagemang och minskad entusiasm. Med sådana resonemang blir det förstås mycket svårt att falsifiera några parapsykologiska påståenden och i de fall de tagits upp av parapsykologins tillskyndare har det förstärkt intrycket hos skeptikerna att parapsykologer som grupp är “troende” dogmatiker som redan bestämt sig för att de parapsykologiska fenomenen är genuina och bara ser experiment som ett sätt att bevisa för andra att de har rätt.

Vår inställning i denna fråga är att skeptikerna bara delvis har rätt. Det är sant att försöksledareffekten ibland verkligen används som ett sätt att bortförklara negativa resultat. Detta är givetvis helt förkastligt. Men vi anser även att försöksledareffekten är en helt legitim hypotes. Det är ingen orimlig tanke, utan snarare något som verkar högst sannolikt, att om det finns några parapsykologiska fenomen, så kan olika försöksledare vara olika skickliga på att få fram dessa fenomen (liksom t.ex. olika försöksledare kan vara olika bra på att försätta försökspersoner i ett hypnotiskt tillstånd). Eftersom denna hypotes kan prövas empiriskt (genom att använda försöksledare med olika tro, entusiasm, “värme” o.s.v., i samma experiment) och har prövats empiriskt (se referenser ovan) så anser vi att skeptiker bör erkänna detta och inte per automatik reagera med förakt så fort försöksledareffekten förs på tal.

Det andra problemet med en försöksledareffekt inom parapsykologin gäller möjligheterna att replikera parapsykologiska experiment. En allmänt spridd, men ofta outtalad, uppfattning bland många forskare är att vetenskapliga resultat inte bara skall kunna gå att replikera (åtminstone i statistisk mening, se ovan) utan att de dessutom skall, i princip, kunna gå att replikeras av vem som helst. Sven Ove Hansson (1983, s. 24) har t.o.m. föreslagit att “Vetenskap är det systematiska sökandet efter sådan kunskap som inte beror på den enskilde individen, utan som envar skulle kunna återfinna eller kontrollera”. Vid en första anblick verkar det omöjligt att ansluta sig till denna definition och samtidigt hålla möjligheten öppen för en försöksledareffekt inom parapsykologin. Vi anser dock att så inte är fallet. Experimentator och försöksledare behöver inte vara samma person. Den som vill försöka återfinna eller kontrollera parapsykologiska resultat behöver inte själv vara den som tar hand om försökspersonerna utan kan använda försöksledare med, enligt parapsykologerna, optimala egenskaper.

Parapsykologin försöker bevisa själens existens med hjälp av vetenskapliga metoder

Detta påstående har gjorts av den kände kritikern James Alcock (1981), som därmed också antyder att parapsykologer i sin forskning drivs av en önskan att få en bekräftelse på existensen av ett liv efter detta. Alcocks uppfattning är inte ovanlig bland parapsykologins kritiker, även om det sällan sägs rent ut.

Men är det verkligen så att parapsykologer försöker belägga existensen av en själ i sin forskning? Och spelar det i så fall någon roll?

Beträffande den första frågan råder det ingen tvekan om att vissa av dagens parapsykologiska forskare betraktar sådana fenomen som ut-ur-kroppenupplevelser, nära-dödenupplevelser, spökupplevelser och upplevda kontakter med avlidna som fullt möjliga tecken på existensen av en själ som är oberoende av kroppen, och som kan överleva döden. I själva verket är detta inte särskilt överraskande med tanke på att parapsykologin har sina rötter i den engelska spiritismen från senare hälften av 1800-talet, där huvudintresset, som bekant, var att i seanser via medier få kontakt med avlidna. Frågan är emellertid hur pass vanliga “spiritistiska” föreställningar är hos dagens parapsykologer. I en nyligen utförd undersökning (Tart 2003) tillfrågades samtliga medlemmar i Parapsychological Association om huruvida deras motiv för att engagera sig i parapsykologi hade sin grund i spiritistiska intressen. Det var fler, 49%, som svarade nej än som svarade ja, 36%. Detta stämmer med vårt intryck att en ansenlig del av dagens parapsykologer är naturvetenskapligt/filosofiskt snarare än religiöst motiverade i sin forskning och att spiritistiska motiv, t.ex. behov av att bevisa att människan har en odödlig själ, visserligen förekommer men absolut inte är dominerande.

Så till den andra frågan: Spelar det egentligen någon roll om den enskilde forskaren motiveras av att få en bekräftelse på själens existens? I princip är detta naturligtvis helt irrelevant; det enda betydelsefulla är att forskningen bedrivs på ett objektivt och kompetent sätt. Men man skulle ändå kunna hävda att forskning kring centrala existentiella frågor, som frågan om själens överlevnad efter döden och liknande frågor, utgör ett hot mot forskarens objektivitet, på grund av att frågorna är personligt viktiga för forskaren själv och därför lätt leder till önsketänkande. Å andra sidan är en forskares objektivitet ständigt hotad av önsketänkande: forskaren vill få sin hypotes bekräftad, hitta “något nytt”, få fortsatta anslag, etc. Det är inte självklart att sådana mer jordnära motiv lockar till önsketänkande i mindre grad än existentiella motiv.

Men hur som helst: En vetenskaps objektivitet är inte i första hand beroende av den enskilde forskarens objektivitet, utan av kollegers kritiska granskning av varandras arbeten. På den punkten har vi inte funnit några allvarliga brister inom det parapsykologiska forskarsamhället, frånsett vissa händelser som inträffat i samband med ganzfeldforskningen och som tas upp under nästa rubrik.

Parapsykologin accepterar inte interna kritiker

Vid våra första kontakter med parapsykologer på internationella konferenser blev vi positivt överraskade av hur väl parapsykologins interna kritiker blev bemötta. I själva verket var en av de mest aktiva kritikerna, Susan Blackmore, som det tycktes inte bara accepterad utan t.o.m. högt uppskattad, genom sin “pigga uppkäftighet” (hon stod och hoppade som en gummiboll på podiet). En annan framstående kritiker, Richard Wiseman, var en person som man lyssnade till med respekt, trots att många ofta inte höll med om vad han sa.

Men mot slutet av 1990-talet hände det någonting. Efter det att Julie Milton och Richard Wiseman sommaren 1997 på en internationell konferens i Brighton presenterat sin tidigare nämnda metaanalys av de senaste 10 årens ganzfeldforskning, innehållande negativa resultat, var det som om toleransen mot interna kritiker hade tagit slut. Särskilt Julie Milton, men även Richard Wiseman, utsattes för en häftig och i vårt tycke orättvis kritik för partiskhet. Vi har ännu inte riktigt förstått vad de egentligen anklagades för. Att de publicerade negativa resultat i en ansedd vanlig psykologisk tidskrift?

Förhoppningsvis var detta en engångsföreteelse, och förhoppningsvis kommer nya interna kritiker att träda fram. För interna kritiker spelar en oerhört viktig roll inom parapsykologin, för att motverka tendenser till dogmatism och likriktning i tänkandet och, inte minst, som en garanti för att forskningsresultat blir rejält kritiskt granskade.

Vi skall nu vända på perspektivet och låta parapsykologerna komma till tals. I nästa avsnitt redovisar och diskuterar vi de viktigaste av de argument som parapsykologerna brukar rikta mot sina kritiker.

Argument mot parapsykologins kritiker

Kritikerna vill inte ha någon parapsykologisk forskning

En del av parapsykologins kritiker tycks vilja verka för att all parapsykologisk forskning helt skall upphöra, med undantag för sådan forskning som kan ge kunskaper om psykologiska och andra faktorer som felaktigt får människor att tro på “övernaturliga” fenomen. Som motivering brukar man hänvisa till det ovan diskuterade “hundraårsargumentet”: eftersom över hundra år av parapsykologisk forskning inte har förmått att påvisa något replikerbart parapsykologiskt fenomen så finns det heller inga, och då är det också klokt att upphöra med verksamheten; att fortsätta som tidigare vore slöseri med forskningsresurser.

Detta argument har vi tidigare redan bemött. Men en intressant fråga kvarstår: är det verkligen omsorgen om de begränsade forskningsresurserna (som till hundra procent utgörs av donationer, och inte skattepengar, och vars användning ingen annan än donatorn själv har något att göra med) som bekymrar de aktuella kritikerna? Eller är det någonting annat? Det är ingen djärv gissning att vad som framför allt egentligen oroar de aktuella kritikerna är att parapsykologin skall få legitimitet och på allvar bli erkänd som en “riktig” vetenskap. För om så skulle bli fallet finns det också en risk – som kritikerna i fråga ser det – att tron på parapsykologiska fenomen (som ju inte finns) skall öka i samhället.

Men varför säger man inte detta rent ut? Förmodligen därför att resonemanget inte är riktigt rumsrent rent vetenskapligt sett, eftersom det strider mot en viktig, (nästan) allmänt accepterad grundprincip för vetenskaplig forskning, nämligen principen om forskningens frihet. Enligt denna princip bör allt som går att undersöka också undersökas, oavsett om ämnet för forskningen är kontroversiellt eller inte, och oavsett om resultaten skulle kunna misstolkas eller kunna få icke önskade bieffekter.

För de aktuella kritikerna blir detta ett svårt dilemma. Å ena sidan brukar man argumentera för betydelsen av forskning som ett medel för att bekämpa “irrläror”. Å andra sidan vill man inte ta risken att tron på parapsykologiska fenomen skulle kunna komma att öka, åtminstone på kort sikt, snarare än att minska om den parapsykologiska forskningen får legitimitet. Lösningen på dilemmat blir att tumma på principen om vetenskapens frihet utan att direkt erkänna det.

Vad som, förutom att parapsykologin skall få legitimitet, oroar de aktuella kritikerna är att “dålig” forskning skall ge falskt positiva resultat och därigenom vilseleda människor. (“God” forskning behöver man inte vara rädd för, eftersom inga parapsykologiska fenomen antas existera.) Men det är, misstänker vi, inte den uppenbart dåliga forskningen som man är mest rädd för, utan den forskning vars felkällor är svåra eller omöjliga att hitta. Vi delar uppfattningen att falskt positiva resultat som frambringats genom dålig forskning (och inte på grund av slumpens spel) medför bekymmer. Men sådana resultat förekommer inom alla vetenskaper och avslöjas normalt genom kollegors granskningar och misslyckade replikeringsförsök.

Lyckligtvis kan inte alla eller ens en majoritet av parapsykologins uttalade kritiker klandras för att vilja strypa den parapsykologiska forskningen (personer som aktivt motarbetar parapsykologisk forskning finner man framför allt bland anonyma företrädare för etablerade vetenskaper inom universitetsvärlden). De mest inflytelserika kritikerna under de senaste decennierna (Ray Hyman, Richard Wiseman, Susan Blackmore och James Alcock) har i själva verket uppmuntrat eller t.o.m. själva bedrivit parapsykologisk forskning.

Inte heller dessa mer resonabla kritiker undgår emellertid nästföljande argument.

Kritikerna använder dubbla standarder

En anklagelse som parapsykologer ofta brukar rikta mot sina kritiker är att de inte använder samma kriterier vid bedömning av parapsykologisk forskning som man normalt använder vid bedömning av annan forskning. Framför allt gäller anklagelsen att resultat som inom andra vetenskaper utan vidare skulle ha blivit accepterade som tillförlitliga inte blir det. Det givna svaret på sådana anklagelser är att man på grund av ämnets karaktär har rätt att kräva starkare resultat inom parapsykologin än inom andra områden. Det är två sammanhängande förhållanden som motiverar detta. Det första är att parapsykologerna, som nämnts, saknar egentliga teorier för att förklara sina positiva resultat. Det andra är att a priori-sannolikheten för att parapsykologiska fenomen skall existera är låg. Eftersom bedömningen av empiriska resultat aldrig sker helt isolerat, utan i ljuset av teoretiska överbyggnader, är det rimligt att kräva av parapsykologerna att de kompenserar sina teoretiska brister och den låga a priori-sannolikheten för fenomenens existens med starka resultat.

Om detta tror vi att flertalet parapsykologer är beredda att hålla med. Men oenighet uppstår när det gäller att mer exakt bedöma hur stark kompensationen måste vara. För många parapsykologer verkar det bara behövas en måttlig kompensation, att döma av de diskussioner som förs i parapsykologiska facktidskrifter och på vetenskapliga konferenser. För kritikerna räcker det inte med en måttlig kompensation. Ofta är kritikerna inte beredda att acceptera någonting mindre än hundraprocentigt upprepbara resultat från minutiöst kontrollerade experiment. Och det är knappast troligt att ens detta skulle räcka för att övertyga alla kritiker.

Ett skäl är att empiriska bevis ofta inte är tillräckliga för att ett fenomen skall bli fullt accepterat av vetenskapssamhället; vad som också måste till är en påvisad förklaringsmekanism, som exakt talar om hur fenomenet uppkommer. Ett klassiskt exempel på detta är att kontinentaldriftsteorin inte blev accepterad förrän man kunde visa att den nödvändiga energin för kontinentförskjutningar härrörde från vulkanutbrott på havsbottnar, trots att bevisen för att kontinentaldriftsteorin var korrekt långt tidigare var helt överväldigande. Sådana exempel från vetenskapshistorien tycks visa att vetenskapssamhället ibland – helt irrationellt – vägrar att acceptera rent empiriska belägg för existensen av ett fenomen.

Ett annat skäl till att man kan misströsta om möjligheten att alla kritiker skulle erkänna existensen av parapsykologiska fenomen även om experimenten vore helt klanderfria och resultaten hundraprocentigt upprepbara är ett argument som brukar kallas “det-smutsiga-provrörsargumentet”.

Kritikerna missbrukar “det-smutsiga-provrörs-argumentet”

Vid granskning av ett empiriskt vetenskapligt arbete är det inte ovanligt att granskaren misslyckas med att finna något fel som skulle kunna förklara ett positivt resultat. Men detta behöver naturligtvis inte betyda att det inte finns något fel. I ett kemiskt provrörsexperiment skulle det t.ex. kunna ha funnits smuts i provröret som gav upphov till den observerade reaktionen. Därav namnet “det-smutsiga-provrörs-argumentet”, som innebär att man vid ett misslyckande att finna ett undersökningsfel som skulle kunna förklara ett positivt resultat väljer att hänvisa till något oupptäckt fel, snarare än att betrakta resultatet som tillförlitligt.

Detta argument är inte ovanligt när kritiker granskar parapsykologiska undersökningar. Och argumentet brukar, naturligt nog, väcka stark irritation bland parapsykologerna. Parapsykologerna upplever sig försatta i en helt hjälplös situation: hur väl de än utför sina undersökningar och hur “bra” resultaten än blir, så räcker det inte för att resultaten skall bli accepterade; möjligheten av någon icke identifierad naturlig förklaring föredras ändå alltid framför en parapsykologisk förklaring.

Om det aktuella argumentet drivs för långt motsäger det i själva verket en tidigare diskuterad allmänt accepterad princip för empiriskt forskningsarbete: att ett påstående om verkligheten kan anses få stöd i den mån och i den utsträckning som försök att vederlägga påståendet misslyckas. Ett positivt parapsykologiskt resultat som man inte lyckas förklara på ett naturligt sätt utgör, enligt denna princip, ett stöd för existensen av parapsykologiska fenomen. Men om man, oberoende av resultatens styrka, vägrar att gå med på att en parapsykologisk hypotes kan få stöd, så har man i själva verket ogiltigförklarat falsifierbarhetsprincipen.

Men samtidigt rymmer “det-smutsiga-provrörs-argumentet” onekligen ett mått av sund skepsis, som ofta i historien har visat sig befogad. Tänk t.ex. på den berömde hästen Hans, som i början av förra seklet i Tyskland väckte sensation genom sin förmåga att “räkna”, genom att nicka det antal gånger som motsvarade ett visst tal som han fick höra. Ända tills någon kom på att Hans, när han väl kommit igång, fortsatte att nicka så länge som ägaren tittade ner, men upphörde med nickandet när ägaren lyfte blicken. (Innan upptäckten gjordes hann man t.o.m. tillsätta en statlig sanningskommission.)

Lösningen på konflikten kring det “smutsiga-provrörs-argumentet” måste rimligtvis vara att parapsykologins kritiker erkänner att även parapsykologiska påståenden i princip kan få empiriskt stöd, samtidigt som parapsykologerna erkänner att “det-smutsiga-provrörsargumentet” ibland kan vara på sin plats.

Parapsykologins framtid

Det är naturligtvis omöjligt att ställa någon trovärdig prognos angående parapsykologins framtid. Men det kan ändå vara av intresse att skissera och begrunda tänkbara scenarier.

Det är inte särskilt sannolikt att parapsykologin står inför ett nära förestående genombrott (även om en del parapsykologer innerst inne hoppas och tror att så är fallet). Om det verkligen skulle finnas parapsykologiska fenomen så förefaller de både svaga och flyktiga och därför svårfångade. Och även om man skulle lyckas få en stark empirisk bekräftelse på existensen av något parapsykologiskt fenomen, så återstår det att ge en teoretisk förklaring av fenomenet i fråga. Som tidigare påpekats, är det tyvärr mycket möjligt att fenomenets existens inte kommer att få ett allmänt vetenskapligt erkännande om inte en sådan förklaring kan levereras.

Ett mer troligt scenario är att perioder med lovande resultat under en lång tid kommer att avlösas av perioder med bakslag, ungefär som tidigare. Detta behöver emellertid inte innebära att parapsykologin stagnerar, utan bör i stället innebära att varje ny cykel av framgång och misslyckande kommer att leda till framsteg, både rent metodologiskt och genom att “återvändsgränder” identifieras och överges.

En sådan utveckling kan så småningom ta två olika vägar. Om det inte existerar några parapsykologiska fenomen så kommer parapsykologin att långsiktigt få uppleva en gradvis resultatmässig nedgång. Detta kommer, i sin tur, att leda till att det vetenskapliga intresset för parapsykologiska fenomen successivt kommer att avta, för att så småningom kanske helt försvinna. En del parapsykologer kommer säkert att överge uppfattningen att parapsykologiska fenomen uppvisar någon form av regelbundenhet och kommer i stället att betrakta dem som “mirakel”, som inte kan prediceras, snarare än som lagbundna naturfenomen (en tendens i den riktningen kan skönjas hos en minoritet av parapsykologerna redan i dag). Men om och när så sker har parapsykologin naturligtvis övergått från att vara en vetenskap till att bli en slags religion. Vad gäller “vanliga” människors tro på parapsykologiska fenomen så skulle denna säkert inte komma att påverkas på något avgörande sätt av en tydlig resultatmässig nedgång, bl.a. därför att tron på parapsykologiska fenomen av allt att döma mer har att göra med egna och andras rapporterade upplevelser av parapsykologiska fenomen samt av personens egen världsbild, än av vetenskapliga resultat.

Om parapsykologiska fenomen verkligen existerar så kan man förvänta sig att dessa på sikt också kommer att bekräftas och erkännas. Detta skulle givetvis innebära en vetenskaplig revolution. Hur dramatisk denna revolution skulle bli är beroende av vilket eller vilka fenomen som skulle få bekräftelse. Ju mer ett bekräftat parapsykologiskt fenomen talar emot KNV desto mer dramatisk skulle effekten bli. Men vilket parapsykologiskt fenomen som helst skulle få en oöverskådlig vetenskaplig betydelse, bl.a. genom att tas upp inom andra vetenskaper än parapsykologin – t.ex. psykologi, biologi, filosofi och fysik, för att bara nämna några av dem.

Hur pass långvarig forskningsprocess som krävs för att få ett någorlunda säkert svar på frågan om parapsykologiska fenomen existerar eller inte är egentligen omöjligt att sia om. Däremot kan man peka på faktorer som har betydelse för hur lång tid som kommer att krävas. Den absolut avgörande faktorn är hur stora ekonomiska resurser som ställs till parapsykologins förfogande. För närvarande svarar dessa resurser mot en bråkdel av de resurser som andra jämförbara ämnesområden (t.ex. neuropsykologi) har tillgång till. (Som en talande jämförelse kan nämnas att de årliga resurserna för den parapsykologiska forskningen världen över har sagts ungefär motsvara kostnaderna för att driva en medelstor McDonalds-restaurang.) Inte bara parapsykologins försvarare utan även dess kritiker har – logiskt sett – ett intresse av att parapsykologin får ökat ekonomiskt stöd.

De ekonomiska resurserna bestämmer i sin tur hur villiga unga forskare är att försöka satsa på en forskarkarriär inom parapsykologin. Detta är naturligtvis av avgörande betydelse för parapsykologins framtida utveckling.

Men förutom de ekonomiska resurserna och därav följande möjligheter till rekrytering av forskare är också samhällets attityd till parapsykologin betydelsefull, särskilt attityden inom forskarsamhället. Attityden till parapsykologin bestäms åtminstone i viss utsträckning av hur parapsykologerna “sköter sig”. Det är därför oerhört viktigt för parapsykologins framtid att parapsykologisk forskning bedrivs på ett mycket seriöst sätt, med en hög forskningskvalitet och utan för tidiga anspråk på att kunna visa att parapsykologiska fenomen verkligen existerar.

Denna artikel kommer att debatteras i nästa nummer av Folkvett.

Läs Sven Ove Hanssons & Martin Rundkvists svar.

Referenser

• Alcock, J. E. 1981. Parapsychology: Science or Magic? A Psychological Perspective. Elmsford, New York: Pergmon Press.
• Bell, J. S. 1964. On the Einstein-Podolsky-Rosen paradox. Physics 1, s. 195-200.
• Beloff, J. 2001. The Serios effect and the Geller effect: two exceptional paranormal phenomena of the 20th century. Paranormal Review 20, s. 18-20.
• Daune, T. D. & Behrendt, T. 1965. Extrasensory electroencephalographic induction between identical twins. Science 150 (3694), s. 367.
• Grinberg-Zylberbaum, J.; Delaflor, M.; Attie, L. & Goswami, A. 1994. The Einstein-Podolsky-Rosen paradox in the brain: the transferred potential. Phys. Essays 7(4), s. 422-428.
• Hansson, S. O. 1983. Vetenskap och ovetenskap. Om kunskapens hantverk och fuskverk. Tidens förlag, Stockholm.
• Milton, J. & Wiseman, R. 1999. Does psi exist? Lack of replication of an anomalous process of information transfer. Psychological Bulletin 125, s. 387-391.
• Morhed, S. E. 2000. Att förklara det oförklarliga. En livsåskådningsstudie om människors tolkningar av paranormala fenomen i en vetenskaplig tidsålder. Acta Universitatis Upsaliensis. Uppsala Studies in Faiths and Ideologies 9. Uppsala.
• Nagel, T. 1986. The view from nowhere. Oxford University Press, New York.
• Palmer, J. 1997. The challenge of experimenter psi. European Journal of Parapsychology 13, s. 110-125.
• Rosenthal, R. & Fode, K. L. 1963. The effect of experimenter bias on the performance of the albino rat. Behavioral Science 8, s. 183-189.
• Schmidt, S.; Schneider, R.; Utts, J. & Walach, H. 2002. Remote intention on electrodermal activity – two meta-analyses. Proceedings of the Parapsychological Association 45th Annual Convention, s. 333-345.
• Sheldrake, R. 1999. How widely is blind assessment used in scientific research? Alternative Therapies, s. 88-91.
• Steinkamp, F.; Boller, E. & Bosch, H. 2002. Experiments examining the possibility of human intention interacting with random number generators: a preliminary meta-analysis. Proceedings of the Parapsychological Association 45th Annual Convention, s. 333-345.
• Tart, C. T. 2003. Spiritual motivations of parapsychologists? Empirical data. Journal of Parapsychology 67, s. 181-184.
• Wackerman, J.; Seiter, C.; Keibel, H. & Walach, H. 2003. Correlations between brain electrical activities of two spatially separated human subjects. Neuroscience Letters 336, s. 60-64.
• Watt, C. 2002. Experimenter effects with a remote facilitation of attention focusing task: a study with multiple believer and disbeliever experimenters. Proceedings of the Parapsychological Association 45th Annual Convention, s. 333-345.
• Wiseman, R., & Schlitz, M. 1999. Experimenter effects and the remote detection of staring: An attempted replication. Proceedings of Presented Papers: Parapsychological Association 42nd Annual Convention, s. 471-479.