Erlingssons Atlantis
Publicerat i Folkvett nr 1/2006.
Atlantis from a Geographer’s Perspective. Ulf Erlingsson. Miami Springs: Lindorm Publishing 2004. ISBN 0-9755946-1-3. 100 s.
I denna bok försöker Ulf Erlingsson tolka Atlantismyten likt många före honom. Erlingsson säger sig dock ha funnit en ny infallsvinkel på saken: han skall tolka Platon utifrån sina kunskaper i geografi (Erlingsson är fil.dr i naturgeografi).
Erlingsson börjar sin bok med följande deklaration: “This book is an attempt at permanently settling the question of whether the geographic description of Atlantis was based on a real place. The answer is a resounding yes. Beyond reasonable doubt, Plato based the geographic description on Ireland.”
Någon geografisk undersökning är det dock inte, utan bara ytterligare en texttolkning av Platon. Erlingsson sätter upp en tvådelad hypotes för att få det att verka vetenskapligt: ön Atlantis är Irland, och det atlantiska imperiet skapade Megalitkulturen. För att testa det här har Erlingsson följande huvudargument: Platons beskrivning av Atlantis stämmer till 99,98 % på ön Irland (om man räknar måtten och geografin). Och Megalitkulturen hade samma utbredning i Europa som Platon säger att Atlantis imperium hade. Det är en besvärlig hypotes eftersom den döljer en rad mycket tveksamma premisser och, visar det sig, dessutom faktiskt inte går att undersöka geografiskt.
Irlands storlek
För att komma fram till siffran 99,98 % använder sig Erlingsson av följande stycke i dialogen Kritias av Platon:
The whole country was said by him to be very lofty and precipitous on the side of the sea, but the country immediately about and surrounding the city was a level plain, itself surrounded by mountains which descended towards the sea; it was smooth and even, and of an oblong shape, extending in one direction three thousand stadia, but across the centre inland it was two thousand stadia. This part of the island looked towards the south, and was sheltered from the north.
Från detta tar han måttangivelserna 2000 x 3000 stadier och mäter ön Irland. Hur lång en stadion var varierade under antiken mellan ca 160 och 210 meter, men man brukar räkna med ca 186 meter. Det här ger naturligtvis möjligheten att godtyckligt välja enhet, men Erlingsson vill krångla till det ytterligare genom att av oklara skäl införa en egen: megalitstadier om 166 meter. Måttenheten har Erlingsson fått från en uppfinning av den skotske ingenjören Alexander Thom, som 1955 hittade på megalithic yard åt de neolitiska arkitekterna för att hävda deras matematiska storhet. Den här enheten har dock aldrig godtagits bland arkeologer, utan bara inom den alternativa forskningen. Erlingsson hävdar att detta skulle vara en enhet man använde på Irland, och att Platon måste ha fått måttuppgifterna från egyptiska präster. För att tolka Irlands geografi använder han sig av dessa megalitstadier över hela ön i de mest skilda resonemang.
Efter att ha valt fyra godtyckliga punkter på Irland får han fram att Irland mäter 2932 x 2038 megalitstadier. En kuslig överensstämmelse med 3000 x 2000 stadier, eller hur? Det här argumentet låter först kanske ganska rimligt, och genom boken överöses läsaren med argument som till synes hänger väl samman och leder fram till Erlingssons teori om att Platon baserade sin berättelse om Atlantis på ett neolitiskt imperium med Irland som centrum.
Problemen uppstår när man tittar närmare på premisserna. I citatet från Kritias talar Platon inte om storleken på kontinenten Atlantis, utan om slätten och landet runt staden Atlantis. Erlingsson försöker naturligtvis argumentera för att det gäller hela ön (eftersom det passar så bra med hans tes om Irland), men det rimmar illa med Platons uppgift att Atlantis är stort som Asien och Afrika tillsammans. Han försöker bortförklara detta med att det tar lika lång tid att segla runt det blåsiga Irland som det tar att segla i förlig vind mellan Medelhavets hamnar – då “Libyen” och “Asien” skulle referera enbart till kusterna. Det här resonemanget övertygar naturligtvis ingen utom Erlingsson själv (trots att han enligt egen uppgift seglar).
Det finns ett stort mått av godtycklighet i Erlingssons metod. Måttangivelserna på 3000 x 2000 stadier kan man (eftersom en stadion är en svävande måttenhet) applicera på vilken ö som helst i Atlanten, tillexempel Newfoundland, och finna att överensstämmelsen är 99,98 %. För att begränsa urvalet till Irland använder sig Erlingsson av följande metod: alla geografiska angivelser i Platon som med lite god vilja går att applicera på Irland bevisar hypotesen, medan allt som inte stämmer med Irland kan avfärdas som Platons fantasier. Ingenting hos Platon kan alltså falsifiera hypotesen. Vad som skall betraktas som fakta avgör Erlingsson, liksom hur de geografiska angivelserna skall tolkas. Man kan alltså med den här metoden lika väl mäta sig till att Atlantis låg på Newfoundland, varefter man går igenom Kritias och noterar allting som man tycker stämmer överens med landskapet.
Erlingssons metod kan alltså inte ge några svar då den inte kan utesluta några platser. Hypotesen är inte falsifierbar. Så Erlingsson presenterar inget nyskapande vetenskapligt försök inom Atlantis-facket, utan tolkar bara Platons text efter eget sinne likt alla andra.
Megalitkultur?
Hur är det då med den andra delen av hypotesen? Erlingsson hävdar ju att Platons beskrivning av Atlantis-imperiet stämmer väl överens med “Megalitkulturens” utbredning. Han har en karta i sin bok som visar dennas utbredning. Här har dock Erlingsson misstolkat arkeologin, eftersom kartan inte visar någon sammanhängande kultur (jfr klockbägarkulturen), varken politiskt eller kulturellt, utan bara utbredningen av gravar byggda av stora stenar. Bruket med sådana megalitbyggen av varierande slag spred sig längs Europas kuster under neolitikum, men man kan därav alls inte utläsa något i stil med vad Erlingsson stipulerar. Han gör dock sitt bästa för att konstruera mönster utifrån indicier.
Och hur väl stämmer Platon överens med det här? Platon säger bara att Atlantis makt sträckte sig in i Medelhavet. Utifrån detta kan man förstås spekulera bäst man vill, och det gör Erlingsson för att få Megalitkulturen att överensstämma med hans version av Atlantisimperiet. Han vill ha Irland som centrum för både Atlantis och Megalitkulturen, så för honom gäller det att hävda att Irland har de finaste och äldsta megalitgravarna. Dessa är desamma som de atlantiska templen i Platons historia. Erlingsson går igenom de mest iögonenfallande gravarna på Irland och läser in Platon i dessa, samt passar på att framföra ogrundade spekulationer om dessa och irländsk mytologi för att få det att passa ihop. Till exempel vill han få det till att gånggriften Newgrange är Platons Poseidontempel. Här möter vi otroliga argument som att grekerna inte skulle ha haft lämpliga begrepp för runda byggnader (tholos till exempel, som den byggnad i Athen där rådet satt) och att detta skulle vara orsaken till att Platon kallar Poseidontemplet rektangulärt fastän Newgrange är rund.
En grundlig genomgång av Erlingssons argument (vilket är ett digert jobb då det blir många utsvävningar på de mest skilda områden genom boken) visar att det hela är dåligt underbyggt och handlar om spekulationer, vissa är mer långsökta än andra. Till exempel föreslår han att gaeliska och feniciska skulle kunna vara samma språk (baserat på O’Brien, The Round Towers of Ireland, 1834), att atlantiderna tog krigsfångar från Levanten och förde till Nordamerika (DNA-spåret) samt att Platon måste ha suttit inne med hemlig kunskap från Egypten eftersom han målande beskriver de geologiska följderna av vulkanutbrott till havs när Atlantis gick under. I slutänden skall dessa uppgifter komma från Irland. Nordsjön drabbades (vilket faktiskt är sant) av en tsunami omkring 6000 f.Kr. i samband med ett enormt jordskred på havsbotten i Norska havet, det så kallade Storegga-skredet. Erlingsson tycker alltså att det är rimligare att Platon kommit över uppgifter från långt innan skriften uppfanns som enbart bevarats hos egyptiska präster i Sais, än att han återger ekon från Theras vulkanutbrott omkring 1500 f.Kr. eller helt enkelt fabulerar.
Det finns helt enkelt inget stöd för att Platon skulle ha lånat någonting från Irland för sin historia om Atlantis. Erlingsson radar upp spekulationer. De är så många och röriga att det skulle krävas en hel bok att kritisera dem. Av någon anledning finns dock Erlingssons bok på våra största universitetsbibliotek tillsammans med böcker i geografi, inte mytologi.