Svar på tal om Atlantis

Publicerat i Folkvett nr 3/2006.

Geografen Ulf Erlingsson besvarar Dan Jesmins recension av hans bok om Atlantis i Folkvett.

Med besvikelse läste jag Dan Jesmins recension i Folkvett 2006:1 av min bok Atlantis from a Geographer’s Perspective. Dess första tillkortakommande är formellt, genom att utelämna uppgiften att boken innehåller ett förord skrivet av prof.em. Wibjörn Karlén, redaktör för en internationell naturgeografisk tidskrift. Boken är förresten också översatt till japanska (Hara Shobo).

Låt mig klargöra att jag trodde att Atlantis var ren fiktion innan jag fick Platons skrift framför mig, men då texten innehöll detaljer som föreföll vara antingen expertkunskap inom geografi, eller genuin tradition, så bestämde jag mig för att göra några test. Som bekant var det Platon som introducerade Atlantis i den västerländska litteraturen. Han skrev i Kritias och Timaios att Solon hade fått uppgifterna skriftligen från egyptiska präster i Sais. Min studie utgick från observationen att imperiet Atlantis enligt Platon hade samma utbredning som megalitgravarna i Europa och Nordafrika (flera har noterat det oberoende av varandra). Utifrån Platons uppgifter valde jag testet att Irland då måste stämma med ön Atlantis. Detta testades med oberoende data (alltså uppgifter som inte fanns till hands då hypotesen eller testet formulerades).

Problemet med denna typ av test är att man inte kan kräva att allt skall stämma, eftersom det finns så många möjligheter för fel uppkomna i transmissionen. Vi är ju inte intresserade av om varje detalj är korrekt, utan endast om det finns historiska fakta i grunden. Testet måste därför göras med uppgifter som är statistiskt signifikanta, inte genom att pricka av fakta på en lista. Jag använde geografiska analyser och GIS för att beräkna signifikansen (detta är mig veterligen ett nytt grepp).

Jesmin påstår märkligt nog att ”Någon geografisk undersökning är det dock inte?” Vadan detta? Jämför med vad Karlén skrev i det svenska originalet till bokens förord: ”Ett möjligt dokumentärt innehåll i skrifter som oftast betraktats som mytiska diskuteras och analyseras. En rad geografiska förhållanden pekar på att en del av dessa, som vanligen anses sakna dokumentärt värde, trots allt stämmer väl med Europas geografi om förändringarna under årtusendena efter inlandsisens avsmältning beaktas”.

Jesmin hävdar vidare att min metod inte kan utesluta några platser och att den inte är falsifierbar. Han skriver: ”För att begränsa urvalet till Irland använder sig Erlingsson av följande metod: alla geografiska angivelser i Platon som med lite god vilja går att applicera på Irland bevisar hypotesen, medan allt som inte stämmer med Irland kan avfärdas som Platons fantasier.” Vad han beskriver är den traditionella atlantistiska metod som jag explicit tog avstånd ifrån. Hans liknelse med Newfoundland visar också att han har missförstått logiken. Eftersom det är en deduktion att Irland måste vara ön för att hypotesen skall hålla kan det ju aldrig bli tal om att jämföra med någon ö utanför megalitgravarnas utbredningsområde. Vad Jesmin gör är att skapa det som på engelska kallas ett ”straw man argument”, alltså att framställa boken som något annat än vad den är, och sedan kritisera ”fågelskrämman” istället för boken.

Det finns tyvärr ordval i recensionen som endast verkar ägnade att påverka läsarens attityd. Ta formuleringen ”Nordsjön drabbades (vilket faktiskt är sant) av en tsunami omkring 6000 f.Kr.” Satsen inom parantes förmedlar det dolda budskapet ”nästan allting i boken är lögn”. Andra formuleringar är nedvärderande, t.ex. ”Erlingsson sätter upp en tvådelad hypotes för att få det att verka vetenskapligt” (min kursivering).

Jag framför även ogrundade spekulationer om irländsk mytologi och megalitgravarna, får vi veta. Vad Jesmin syftar på är svårt att gissa, men jag har försökt presentera fakta och beskrivningar. De flesta utanför Irland känner inte till att Irland har några av världens finaste megalitmonument, de äldsta ännu stående byggnaderna på jorden. Heller inte att mytologin har bevarat minnet av, och även själva namnet ”Brú na Bóinne” (Newgrange) genom de ca fyra tusen år då monumentet var gömt under en anonym kulle (namnet betyder herresätet vid Bóinne, medan Platon talade om Poseidons herresäte, ”Basileion”). Floden Bóinne rinner upp från Nechtans källa, samma ord som Neptun påstås det, och, förmodar jag, Näcken. Neptun är ju det romerska namnet på Poseidon. Skall vi måhända inte tillåta läsaren att själv tänka utifrån uppgifter som dessa? Spekulationer är en nödvändig del av vetenskapen, på stadiet före hypotes, och de hör hemma i diskussionsdelen av en text. Det är naturligtvis helt subjektivt om de är ”ogrundade” eller inte.

Recensenten verkar ha missförstått innebörden av min term ”megalitkultur”. Bokens karta visar utbredningen av megalitmonument, och vad som avses med termen är den kulturimpuls som ledde till byggandet av dessa. Kanske har arkeologernas inomvetenskapliga definition av ordet kultur undermedvetet påverkat Jesmin? I sak har vi nog inga avvikande uppfattningar, så länge vi bara är överens om att frågan är fri.

Jesmin gör också ett nummer av ”megalitstadierna”, men det spelar ingen roll om man använder ”megalitstadier” eller grekiska stadier. Syftet med dem är enbart att det vore logiskt oförsvarbart att använda grekiska stadier i en hypotetisk megalitisk miljö. Av någon anledning tycks de flesta dock föredra de logiskt oförsvarliga stadierna, så låt gå för det då. Det ändrar ingenting. Däremot har han en poäng i att måtten enligt den bevarade handskriften avsåg slätten, och den centrala slätten på Irland är naturligtvis något mindre än hela ön (dumt nog läste jag en engelsk översättning och inte det grekiska originalet). Emellertid, om Platon skrev sant och berättelsen kom från skriftliga källor i Egypten så bör, vad jag förstår, inte originaltexten ha avslöjat mera än vad en engelsk eller svensk översättning gör, utan lämnat det till läsaren att gissa om det var ön eller slätten som avsågs. För mig föreföll det självklart att det var ön som avsågs, eftersom det är redundant att säga att en jämn slätt är jämn och slät, vilket ju Platon faktiskt gör. Jag ansåg det rimligare att adjektiven avsåg att ön och dess berg var mjukt böljande (smooth) och jämnhöga (even).

Även om sannolikheten inte är fullt så hög som jag först beräknade, så förefaller den ändå signifikant under de antaganden som är gjorda. Hypotesen har faktiskt kunnat kompletteras nyligen genom insikten att det ligger en meteoritkrater med koncentriska cirklar under Nordsjöns botten1. Dess centrala upphöjda del är cirka en kilometer i diameter, just som den centrala ön i Atlantis ”stad”. Den ligger på den plats som pekats ut av en arkeolog2 som den bästa bosättningsplatsen under istiden; den är skyddad mot nordanvinden likt Atlantis, på rätt avstånd från kusten, och på ett sådant djup att den nog sjönk kring 9600 f.Kr. liksom Atlantis (allt inom felmarginalen för de data jag nu har). Det betyder att inte blott den sjunkna ön nu är hypotetiskt identifierad, utan även den sjunkna staden (naturligtvis inte en stad i vår mening). Atlantis enligt denna hypotes är därför en i tiden långt utdragen enhet – just som Platon skrev – som bevarade minnet av forntida katastrofer (varken orden folk, kultur eller civilisation beskriver särskilt väl enhetens karaktär). Den största katastrofen orsakades av en kraftig havsytestegring vid istidens slut som dränkte staden, en naturhändelse av vida större dignitet än vad som förutspås som följd av växthuseffekten. Jag doktorerade på vad som hände i kustzonen vid istidens slut, och jag har lett ett myndighetsprojekt för att utvärdera risker för olika naturkatastrofer, så för mig är flodkatastrofmyter bara ytterligare en infallsvinkel till samma problematik.

En hel del utrymme i boken ägnades åt att diskutera vikten av logik, argumentationsanalys och vetenskap. Vår civilisation bygger på de verktygen. Vi får inte lägga locket på för legitim forskning om vårt förflutna och binda upp oss till dogmer typ ”Atlantis är fiktion”. Arkeologer har inte monopol på att forska om forntiden. Jag är övertygad om att geografins tvärvetenskapliga spatiala angreppssätt kan spela en mycket viktig roll. De senaste 20 000 årens naturhistoria är en viktig ingrediens i att förstå oss själva och vår kultur. Forskning om palaeokatastrofer kan ge värdefull information för strategiska beslut i vår egen tid. Dessa katastrofer kan i många fall endast förstås med hjälp av mytologi, eftersom de geologiska vittnesbörden är otillräckliga.

Noter

  1. Stewart, S.A. & Allen, P.J. 2005. 3D seismic reflection mapping of the Silverpit multi-ringed crater, North Sea. Geological Society of America, Bulletin 117.
  2. Coles, B J. 1998. Doggerland: a speculative survey. Proceedings of the Prehistoric Society 64. London. – Flemming, N.C. 2002. The scope of strategic environmental assessment of North Sea areas SEA3 and SEA2 in regard to prehistoric archaeological remains. UK Department of Trade and Industry, Report Nr TR_014.

Läs Dan Jesmins svar.