Slutreplik

Publicerat i Folkvett nr 2/1999.

Dan Larhammar. Avsaknad av människliga raser är inte något ”modetänkande” begränsat till Sverige utan en realitet som forskare över hela världen begrundar.

Både Pelle Palm och Rolf Ottoson tycks beredda att acceptera några få nukleotidskillnader i arvsmassan som kriterium för olika raser. Palm skriver att ”procentuellt kan den genetiska skillnaden mellan två raser vara obetydlig”, allt som krävs är att dessa skillnader skall vara ”lätt iakttagbara yttre karaktärer”. Ottoson exemplifierar sitt resonemang med artificiellt (av människan) inavlade hundar. Detta är dock inte den biologiska definitionen av ras.

Den biologiska termen ras, vanligtvis synonym med underart (eng. subspecies), kan definieras som en genetiskt skild population som är geografiskt begränsad. För att skilja en ras från en lokal population erfordras en viss grad av genetisk skillnad. Människans ”raser” har inte den grad av genetisk skillnad som finns mellan andra stora däggdjurs underarter. Människans totala variation över hela jordklotet är mindre än den variation som finns exempelvis mellan impala-antiloper inom Kenya. Människans globala variation är mindre än hälften av den som finns mellan elefanter i östra Afrika och elefanter i Södra Afrika (se Templeton, 1998). Ett modernare sätt att definiera ras/underart är som en separat evolutionär utvecklingslinje inom arten. Genetiska studier av människor visar att mänskliga populationer inte är separata utvecklingslinjer. Dessutom visar de genetiska studierna att dagens mänskliga populationer inte ens varit separata linjer tidigare under evolutionen, utan haft så mycket genetisk kontakt att dagens hela mänsklighet måste betraktas som en och samma utvecklingslinje. Dessa slutsatser och en detaljerad analys av olika hypoteser finns beskrivna i en artikel av Alan R. Templeton i tidskriften American Anthropologist.

Pelle Palm citerar ingen referens för att människopopulationer ”i många fall levat tämligen isolerade under tiotusentals år”. Det torde vara svårt att med säkerhet dra en sådan slutsats. Den genetiska blandning som inryms i ordet ”tämligen” har uppenbarligen täckt för att ingen mänsklig population skall kunna betraktas som en separat utvecklingslinje. Studierna av människans genetiska variation omfattar ett stort antal gener eller DNA-segment.

Slutsatserna att vår genetiska variation inte når upp till samma nivåer som hos andra större däggdjur och att alla populationer har de flesta genvarianterna är ofrånkomlig, liksom att övergångarna mellan populationer är gradvisa förändringar i frekvenser av genvarianter. Genvarianterna följer inte de traditionella ”raserna”. Det är alltså inte alls fråga om avsaknad av bevis eller logik.

Om vi skulle acceptera Palms och Ottosons icke-biologiska definition av ras som karakteriserad av någon eller några få utmärkande egenskaper (gener) så tycks mänskligheten likväl inte kunna delas in på detta sätt eftersom olika genvarianter har olika utbredningsområden. Den population som skulle vara en ”ras” med avseende på en viss genvariant skulle inte vara det för en annan genvariant. Dessutom är det tveksamt om någon enda population (frånsett vissa öbefolkningar) är homogen ens för enskilda genvarianter. De forskare som engagerat sig i ”Human Genome Diversity Project” hoppades säkert att de genetiska skillnaderna mellan mänsklighetens populationer skulle ha varit större än så att de lättare skulle ha kunnat lista ut hur jordklotet befolkades av den moderna människan. De överraskande små genetiska skillnaderna mellan populationerna gör dessa studier betydligt mer komplicerade än förväntat. På sätt och vis kan jag instämma i besvikelsen över människopopulationernas homogenitet eftersom det försvårar forskningen. Men det går inte att förneka de molekylärbiologiska resultaten.

Avsaknad av mänskliga raser är ingalunda något ”modetänkande” begränsat till Sverige utan en realitet som forskare över hela världen begrundar. Denna typ av fynd är inte ens begränsad till arten människa – flera andra arters genetiska variation mellan ”raser” har också visat sig mindre än väntad. Å andra sidan har vissa arter befunnits vara betydligt mer genetiska variabla än deras morfologiska yttre avslöjat, såpass olika att uppdelning i underarter är berättigad. Det går således inte att generellt dra slutsatsen att molekylärgenetiken finner färre underarter än morfologiskt grundad taxonomi – ibland är det tvärtom. Oavsett om molekylärbiologer är klent allmänbildade i biologi är det under alla omständigheter uppenbart att molekylär genetik utgöra själva grunden för evolutionen; det är generna som förs vidare från en generation till nästa.

Varför har då människor traditionellt sorterat sig själva som tillhörande olika raser? Den ena huvudförklaringen är förmodligen vår benägenhet att generalisera – vi tenderar att ignorera alla observationer som inte passar in i mönstret, dvs. alla människor vilkas utseende utgöra övergångsformer mellan och inom de olika populationerna. Den andra huvudförklaringen är sannolikt vår benägenhet att övertolka visuella uttryck (människors utseende) på bekostnad av andra sensoriska stimuli. Vårt synsinne förmedlar dock inte en korrekt bild av den totala genetiska variationen inom vår art. Vår övertolkning av synintryck av ansikten är genetiskt och evolutionärt betingad, vi har t o m en speciell hjärnregion för igenkänning av ansikten och ansiktsintryck. Mekanismen har kanske uppstått för att tolka miner vid sociala interaktioner. Som bieffekt dras människan med en rädsla för individer vilkas anletsdrag upplevs som obekanta. Andra arter fäster betydligt mindre vikt vid utseende och styrs av andra signaler, t ex feromoner. Vårt synsinne klarar knappt att ens bestämma könet på individer hos många djurarter, något som dessa arter lätt klarar av med sitt luktsinne. Våra sensoriska begränsningar har lett till felaktig taxonomisk indelning av många andra grupper av levande organismer.

Rasskillnader är således inte alltid för människan ”lätt iakttagbara” egenskaper och de skillnader vi ser korrelerar inte alltid med biologiska raser.

Dan Larhammar är professor i molekylär cellbiologi och ordförande i Vetenskap och folkbildning.

Litteratur

  • Alan R. Templeton, ”Human Races: A Genetic and Evolutionary Perspective.” American Anthropologist, vol. 100, nr 3, s. 632-650 (sept. 1998).