Publicerat i Folkvett nr 2/1999.

Rolf Ottoson. Vad är Dan Larhammar egentligen ute efter? undrar Rolf Ottoson i sin reaktion på ett inlägg i Folkvett 2-3/98. Larhammars resonemang vilar på elementära logiska misstag och tendensiös bevisföring. De riskerar att skada antirasismens sak.

I nummer 2-3 av Folkvett skriver Dan Larhammar en artikel, som såvitt jag förstår, avses skola bemöta Pelle Palms påpekande i samma nummer, “raser inte pseudovetenskap”.

I ingressen skriver Larhammar: “Människans indelning i raser är en historisk och politisk realitet. Men dagens biologiska kunskap om människans arvsmassa visar att människoraserna knappast är en biologisk realitet.”

Låt oss göra experimentet att bredvid varandra ställa femtio personer ur en hottentottstam, en annan grupp på femtio ur massaistammen och en tredje lika stor grupp dalmasar. Bredvid dessa grupper ställs femtio av deras sinsemellan jämnåriga barn. Det torde inte bjuda på någon som helst svårighet att avgöra vilken grupp av de vuxna som är vem.

Låt oss säga att samtliga målas med grå färg. Inte ens därefter bereder bedömningen några svårigheter. Inte heller torde det vara svårt att se på barngrupperna till vilken föräldragrupp de hör.

Det är inte någon historisk tradition eller några politiska åtgärder som gör det möjligt att se skillnad på grupperna. Det är enbart en “biologisk realitet”. Denna är tydlig, därför att de drag som gör bedömningen möjlig, är genetiskt betingade, ärftliga.

Larhammars resonemang tycks följa två linjer. Den ena är att likheterna i arvsmassan talar för att det inte finns några raser, den andra är att eftersom det finns kontinuerliga mellanformer talar det för samma sak.

Enligt Larhammar rör sig den genetiska variationen av arvsmassan om 0,10 till 0,14 procent av hela nukleotidmängden. Det ryms rätt många gener i det intervallet. Nu vet vi inte vilken, vilka eller hur många gener som styr skillnaden mellan raserna. Inte heller känner vi helt vilka faktorer det lika materialet styr. Vi kan alltså konstatera att vi inte har några molekylärbiologiska iakttagbara skillnader mellan raserna. “Dagens biologiska kunskap”, om därmed avses den molekylärbiologiska, ger alltså inget besked i någondera riktningen.

Det larhammarska resonemanget gör ett brott mot elementär logik. Frånvaro av bevis i ett avseende (i detta fall molekylärbiologiskt) på en företeelse (i detta fall rasskillnader) utgör inget bevis för att företeelsen inte existerar. Detta slags resonemang trodde man hörde hemma i teologien. “Det finns inget bevis på att himmelriket inte existerar, alltså existerar det.” Frånvaron av bevis utgör inte ens ett indicium.

Larhammars andra linje går ut på att det förhållandet att det finns mellan- och blandformer mellan raserna visar att det inte finns raser. Det torde vara svårt att förneka, att det finns en hundras som kallas tax, en som kallas schäfer och en som kallas dogg. Raserna är en realitet även om blandformer genom korsning kan uppstå mellan dem. Det gäller även om man kanske inte undersökt hundarnas hela genmassa och på grund därav inte känner till några molekylärbiologiska skillnader. Frånvaron av bevis är inte heller här bevis på frånvaro av en företeelse. Detta är elementär logik. För säkerhets skull påpekas att homo följer samma biologiska regler som caniderna.

Larhammar diskuterar ordet ras som han uppenbarligen inte gillar. Han nämner att i engelskan finns ett ord breed men konstaterar att det gäller framavlade raser. Han påstår att svenskan därvidlag är fattigare än engelskan. Fattigdomen tycks inte vara så markant, eftersom tydligen inte heller engelskan har något bättre ord än race – ras. Det enda felet med ordet är att det är känslomässigt infekterat. Den som använder det riskerar att kallas rasist.

I likhet med Pelle Palm frågar jag mig “vad karl’n egentligen är ute efter”. Jag tror att man skadar antirasismens sak genom slarvig logik och tendensiös “bevisföring”.

Jag tror mig ha förstått att föreningen Vetenskap och Folkbildning arbetar för att sprida objektivt och sakligt tänkande.

Rolf Ottoson är med.lic.

Vetenskap och Folkbildning