Publicerat i Folkvett nr 1/1999.

Erland Lagerroth har problem med att skilja vetenskap från pseudovetenskap och efterlyser definitioner. Kortfattat kan vetenskap beskrivas som det systematiska sökandet efter sådan kunskap som i inte beror på den enskilda individen, utan som envar skulle kunna återfinna eller kontrollera.

Pseudovetenskap å andra sidan är utsagor som inte är baserade på vetenskap men som framförs på ett sådant sätt att de skall ge intryck av att vara vetenskapligt grundade. Dessa definitioner finns nu att läsa på vår hemsida (https://www.vof.se/).

Att naturvetenskap granskas och kritiseras är både önskvärt och nödvändigt. Det är just det ständiga ifrågasättandet som utgör kärnan i de naturvetenskapliga metoderna. Men när kritiken bygger på missförstånd och när den fördunklar i stället för att påpeka eventuella otydligheter, då blir den totalt missriktad och förvillar läsaren. Nedan följer några exempel på sådana mystifierande missförstånd i Lagerroths artikel ”Från kaos till kosmos och tillbaka igen – om två sorters vetenskap” publicerad i Tvärsnitt nr 2, 1998. I artikeln framför Lagerroth kraftig kritik av de vetenskapliga metoderna och framför allt reduktionismen som ett hjälpmedel att förstå omvärlden och oss själva. Han framför sin kritik generellt mot all naturvetenskap, uppenbarligen utan hänsyn till om studierna gäller kvarkar, korpar eller kvasarer. Vad Lagerroth glömmer eller medvetet ignorerar är att vetenskapliga studier bedrivs på många olika organisatoriska nivåer, från kvarkar via atomer och molekyler till celler och organ, individer, populationer och ekosystem, eller om vi lämnar jorden, hela solsystem och galaxer. Vi bygger ingalunda vår förståelse av människan enbart på studier av kvarkar. Däremot kräver de vetenskapliga metoderna att våra studier av människor och galaxer skall vara förenliga med vår kunskap om kvarkar, atomer och molekyler. Lagerroth har uppenbarligen fastnat i reduktionismen och förmår inte höja blicken över den.

Under rubriken ”Det stora misstaget” skriver Lagerroth att människans tänkande i analys, reduktion och matematik visserligen varit framgångsrikt, men ”det har sina begränsningar, vilket vi alla vet i miljöförstörelsens och den ekologiska krisens dagar”. Lagerroth beskyller alltså själva metoden att öka vår förståelse för att leda till katastrofer. Ändå vet vi idag att människan för tusentals år sedan utrotat många djurarter och förorsakat miljöförstörelse genom skövlingar, långt innan Descartes beskrev vetenskapliga metoder eller Newton formulerade sina matematiska beskrivingar av fysiska lagar. Om biologisk forskning skriver Lagerroth att den ”efter upptäckten av den genetiska koden koncentrerat sina ansträngningar till denna enda faktor”.

Att många biologer studerar gener beror självfallet på att det är generna som är de informationsbärande enheterna i livets processer. För att förstå livet måste vi förstå generna. Men Lagerroths generalisering att det är endast detta som studeras vittnar bara om hans okunnighet på detta område.

En stor del av forskningen har gjorts och görs på det som generna producerar, nämligen proteiner och andra produkter. Lagerroth: ”Man har lärt sig livets alfabet men inte dess syntax”. Detta påstående var möjligen i närheten av verkligheten på 60-talet när den genetiska koden löstes. Sedan dess har den biologiska forskningen varit inriktad på att förstå syntaxen och vi har gjort enorma framsteg, till exempel i förståelsen av hur cancer uppstår pga. att syntaxen (cellernas funktioner) störts av felaktigheter i den genetiska informationen. Påståendet ”Solsystemet har ingen historia och ingen framtid” saknar självfallet all verklighetsförankring. I sin läsning av klassiker inom fysik och astronomi har Lagerroth lyckats komma till Newton, vilket förvisso är en bra början, men det är lång väg kvar att gå, 300 år, till dagens kunskap.

Lagerroth försöker dra paralleller mellan strålning och mänskliga tankar:

”Precis som strålningen utgår tanken från något materiellt – hjärnan men precis som den utbreder den sig utan medverkan av något medium”.

Återigen ett groteskt felaktigt påstående som Lagerroth nämner som om det vore fullständigt självklart och allmänt accepterat. Om han kunde bevisa detta extraordinära påstående, att tankar utbreder sig utan medverkan av något medium (dvs. telepatiskt), skulle han kunna göra anspråk på en belöning på 1 miljon dollar, det pris som är utfäst för den som kan bevisa något övernaturligt.

Under rubriken ”Skilda existensnivåer” skriver Lagerroth: ”Att leva innebär alltid att inhämta kunskap av något slag”. Detta är dock inte alls den gängse definitionen på liv som i stället oftast definieras som förökning genom (själv)kopiering av en informationsbärande molekyl (DNA eller RNA) och dess maskineri. En bakterie lagrar knappast någon information som kan sägas innehålla kunskap som inhämtats från omgivningen. Reproduktionen kan påverkas av omgivningens betingelser, men denna information kan inte betraktas som inhämtad kunskap.

Påståendet att ”naturen strävar efter att upprätthålla balans i dessa system [de ekologiska]” är kanske en vanlig missuppfattning, stimulerad av Gaia, som om naturen vore besjälad. Men ekosystem är i själva verket resultat av många olika krafter, många olika levande organismer, som strävar i olika riktningar och konkurrerar med varandra. En ytlig betraktelse kan ge sken av en balans, men denna är snarare resultatet av att så många olika krafter (organismer) konkurrerar om utrymmet att ingen, utom undantagsvis, får möjlighet att dominera. Men så snart betingelserna ändras (pga. av temperaturföränringar, nederbörd, naturkatastrofer, etc) förskjuts ”balansen” till förmån för vissa organismer men till förfång för andra.

Att Lagerroth framhäver nobelpristagaren i kemi 1977, Ilya Prigogine, som sin läromästare är mycket belysande för detta sätt att resonera. Prigogine har visserligen lanserat intressanta teorier, men hans idéer om kaos och irreversibilitet är spekulationer och har haft inflytande huvudsakligen bland icke-experter. Så här skrev en recensent om en bok med titeln Materiens ordning och oordning (direkt översatt): ”[detta kapitel] förfaller till prigoginskt nonsens vad beträffar de teoretiska tolkningarna”. Senare i samma recension: ”de generaliseringar som med sådant självförtroende presenterats av Prigogine och hans medarbetare är samtliga fel (när de överhuvud taget har något innehåll)”. (Publicerat i American Journal of Physics, 1985.) Detta visar dels vilken kritisk granskning som finns inom naturvetenskapen, dels att man inte ska låta sig förföras av idéer bara för att de presenteras av en berömd person.

Nya djärva idéer för vetenskapen framåt genom att de har större förklaringskraft, större förmåga att förklara, genom att de förklarar mer eller på ett bättre sätt. Om Lagerroth har pretentioner på att lansera idéer som för vårt vetande framåt räcker det inte med att vara ny och djärv, det väsentligaste är att idéerna inte är sämre förklaringar än de redan befintliga och att de inte lämnar mer oförklarat än de teorier som man vill att de ska ersätta. Vi hoppas att läsare av Lagerroths skrifter blir medvetna om hans misstolkningar och förvrängningar och att de läser skrifterna med det kritiska ifrågasättande som kännetecknar den naturvetenskap han så ivrigt, men ack så tafatt, försöker kritisera.

Som författare måste Lagerroth räkna med att det kan publiceras kritiska kommentarer av olika slag. Det är inte brukligt att i förväg underrätta den som utsätts för kritiken eller vars böcker recenseras och vi har inte sett något särskilt skäl till att göra så i detta fall.

Dan Larhammar,
Ordförande i Vetenskap och Folkbildning
Vetenskap och Folkbildning