Den märkliga kraften som styr slagrutan

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1997.

Sven Ove Hansson. Åtskilliga försök har visat att slagrutan inte ger utslag för någon annan kraft än rutgängarens förväntningar. Denna kraft kan dock vara både stark och suggestiv, och det är den som ligger bakom fantasieggande fenomen som bordsdans. Men redan på 1800-talet kunde fysiker med sinnrika experiment visa vad det är som får döda ting att röra sig på ett till synes övernaturligt sätt.

Slagrutegängarna brukar hävda att slagrutan styrs av en märklig kraft, som är outforskad och som de traditionella forskarna vägrar att undersöka. De har rätt såtillvida att slagrutan styrs av en märklig kraft, men fel såtillvida att denna kraft är välkänd sedan 1800-talet. Denna märkliga kraft heter den ideomotoriska effekten.

Sitt namn fick den år 1874 av den engelska fysiologen William Carpenter. Han införde begreppet ideomotoriska rörelser för att beteckna sådana kroppsrörelser som styrs av idéer och tankar men som ändå är omedvetna. Det är en serie mycket fascinerande fenomen som täcks in av den termen.

En av den ideomotoriska effektens mera diskreta yttringar är de mycket små rörelser i läpp- och struphuvudsmuskulaturen som ofta uppkommer hos en person som sitter tyst och tänker. Dessa rörelser, som är helt omedvetna, svarar mot de ord man tänker på.

Den ideomotoriska effekten kan emellertid också få betydligt mer dramatiska yttringar. Det beror på att den kan kombineras med olika hjälpmedel som tjänstgör som förstärkare. Det äldsta av dessa hjälpmedel förefaller att vara pendeln. Det är mycket lätt att själv undersöka hur den ideomotoriska effekten förstärks av en pendel. Häng upp en ring i ett snöre, håll snöret i handen och försök att visualisera t.ex. att pendeln rör sig medsols, att den rör sig motsols, att den svänger fram och tillbaka… Trots att man inte medvetet rör handen, brukar pendeln efter en stund (hav tålamod!) börja att röra sig på det sätt man föreställer sig.

Detta är förvisso en märklig kraft, och den har använts för spådomskonster sedan långt tillbaka i tiden, i både Kina och Europa. Hos de gamla romarna framställdes spådomar genom att man höll en pendel över en bräda med alfabetet. På senare tid har det blivit brukligt att hålla en pendel över en karta för att få anvisningar om var man kan hitta olja, fornlämningar eller borttappade föremål. I New Age-rörelsen används pendlar bl.a. för medicinsk diagnos. För en tid sedan kunde vi se i TV-programmet Striptease hur jämtländska arbetslösa på kurs fick ”lära sig” att styra en pendel med tankekraft.

Den ideomotoriska effekten är mycket suggestiv. När den förstärks av en pendel eller ett annat mekaniskt hjälpmedel framstår den som oförklarlig, och det är inte förvånande att pendeln har blivit tillskriven allehanda övernaturliga egenskaper.

Chevreuls experiment

Den förmodligen första dokumenterade vetenskapliga undersökningen av den ideomotoriska effekten utfördes av kemisten Michel Eugène Chevreul på 1830-talet. Till en början var han övertygad om att den fanns en kraft i själva pendeln. När han höll en pendel med en järnring över kvicksilver, gjorde den tydligt utslag. När han sedan satte en glasskiva mellan järnringen och kvicksilvret, upphörde utslaget. Det verkade alltså som om pendeln styrdes av ett kraftfält eller något annat liknande, som glasskivan avskärmade.

Men Chevreul var inte nöjd med detta. Kunde möjligen hans egna förväntningar ha spelat en roll? Han upprepade försöket med förbundna ögon, och lät en assistent föra in glasskivan. Det visade sig att när Chevreul (som alltså själv höll i pendeln) inte visste att järnet var avskärmat, hade avskärmningen ingen effekt. Chevreul drog av detta den korrekta slutsatsen att det var hans egna förväntningar, förmedlade genom omedvetna små muskelrörelser, som styrde pendeln. I ett brev till Ampère år 1833 berättade han om sitt försök.

Bordsdansen

Intressanta effekter kan också uppnås om man kombinerar den ideomotoriska kraften från flera personer som har gemensamma förväntningar. Många har väl i tonåren deltagit i en ”seans” där alla deltagarna håller ett finger på ett upp-och-nedvänt glas som får röra sig på ett papper med bokstäver. Betydligt mer imponerande är den s.k. bordsdansen, som var mycket populär vid mitten av 1800-talet.

Bordsdansen (även kallad bordslevitation) går till så att några personer sätter sig runt ett lätt, runt bord. Alla håller händerna runt bordskanten och väntar på att bordet ska börja röra sig. Effekten inträder när förväntningarna, och därmed de små omedvetna muskelröreslerna börjar dra åt samma håll – vilket kan ta allt mellan ett par minuter och flera timmar. Då kan bordet lyftas från golvet trots att ingen tycker sig alls bidra till att lyfta det. Eller också kan det börja snurra runt med en sådan fart att deltagarna måste resa sig upp för att hinna springa runt i kapp med bordet.

Den kände fysikern Michael Faraday utförde en serie geniala experiment för att utröna varför seansborden rörde sig. Bland annat provade han att täcka bordsytan med ett papper, fastsatt med en mjuk massa. Om seansdeltagarnas egen upplevelse, att de höll emot när bordet snurrade, var riktig, så skulle papperet ha släpat efter när bordet snurrade. Om de däremot (omedvetet) drev på bordet med egen muskelkraft, så skulle papperet vara förskjutet i förhållande till bordet i motsatt riktning. Försöken visade entydigt att det senare var fallet. Faraday publicerade år 1853 en mycket välskriven artikel där han redovisade sina experiment och drog slutsatsen att bordsdansen berodde på de deltagandes omedvetna muskelrörelser. Året därpå återkom Chevreul i ärendet, och beskrev hur pendeln, slagrutan och det roterande bordet var utslag av ett och samma fenomen.

Åtskilliga försök med slagrutan har bekräftat att även den ger utslag för rutgängarens egna förväntningar, och inte något annat. En viktig förklaring till slagrutans popularitet är att när man håller den befinner den sig i ett instabilt läge där mycket små rörelser kan ge ett kraftigt utslag. Rutgängaren upplever därför att slagrutan rör sig ”av egen kraft”.

Litteratur

  • Leonard Zusne & Warren Jones, Anomalistic Psychology, 1982.
  • Michael Faraday, ”Experimental investigation of table turning”, Atheneum, 801-808, 1853.

Se även En liten jämförelse mellan Michel Eugène Chevreul och Nils-Axel Mörner.