post id: 4862
    cats: 1
    out: 1
    tn: https://loremflickr.com/960/480/nature,sky,clouds?lock=4862
  
Uncategorized

VoF och religionen

En återkommande fråga där skeptiker – både VoF-medlemmar och andra – kritiserar föreningen och dess styrelse är vår relation till religion. Det finns en föreställning om att VoF hanterar religionen med silkesvantar och kanske låter religiösa människor slippa undan för lätt när de gör ogrundade påståenden.

Jag har länge haft svårt att förstå den här kritiken. Som Folkvett-redaktör sedan 2002 och styrelsemedlem sedan 2004 törs jag säga att jag har rätt bra koll på hur styrelsen och redaktionen förhåller sig till religion i praktiken. Och jag ser inte några silkesvantar. Årgång efter årgång publicerar Folkvett kritik av religiöst grundade påståenden, och ibland rent religionspolitiska inlägg som när Johannes Bergmark skrev om offentligfinansierad prästutbildning i Folkvett 2010:1. Redaktionen refuserar inte inlägg för att de berör religiösa frågor. Och i VoF:s föreläsningsverksamhet finner man år efter år sektforskare, sektavhoppare och folk som kritiserar kreationismen.

Det var praktiken. Hur är det då med teorin? Jo, VoF:s stadgar säger att föreningen är obunden i religiösa trosfrågor. Stadgarnas portalparagraf säger också att VoF:s huvudsyfte är att bekämpa felaktiga föreställningar i frågor som kan avgöras vetenskapligt, d.v.s. icketrosfrågor. Inte heller i teorin finns alltså något hinder för att VoF kritiserar religiöst grundade påståenden som vi brukar.

Vad får och får inte VoF syssla med?
Man kan vända på saken och fråga sig vad VoF enligt sina stadgar inte får göra i religiösa trosfrågor. Vi får inte binda oss. Det tolkar jag som att VoF inte får binda sig vid någon religiös organisation. Och att vi inte får ge offentligt stöd till någon religiös trosuppfattning som strider mot vetenskapen eller är otestbar.

Det här har mest relevans för vår relation till Humanisterna. (Plymouthbröderna, för att ta ett exempel, är ju inte riktigt aktuella som samarbetspartners.) Låt oss anta en bred definition av ordet och räkna Humanisterna som en religiös organisation. Vi får inte binda oss vid dem, men vi får samarbeta med dem. Vi får inte kalla oss en ateistisk organisation, men vi får publicera skribenter som framför ateistiska åsikter. VoF skall vara en populärvetenskaplig organisation, inte en livsåskådningsorganisation.

Det starka engagemanget
Som sagt har jag haft svårt att förstå kritikerna som tycker att VoF kramar religionen. Men vid halvdagskonferensen AWOO i Eskilstuna den 24:e mars fick jag tillfälle att diskutera saken med flera deltagare som förklarade för mig hur de tänker. Och då tyckte jag att jag började förstå bättre.

Jag blir gärna rättad på den här punkten om jag har fattat fel. Men i skrivande stund så är min uppfattning att den interna skeptikerkritiken mot VoF:s attityd till religion handlar om följande tillkortakommande. VoF-styrelsen bryr sig inte tillräckligt mycket om religionsfrågor. Vi visar över lag inget större känslomässigt engagemang i religionskritiken. Vi uppfattas som svala och oengagerade i frågor som vissa skeptiker verkligen brinner för.

De VoF:are och andra skeptiker som yttrar den här kritiken har i många fall en bakgrund som sektavhoppare. De har fått kämpa för att uppnå tankefrihet. För dem är deras skeptiska attityd till potenspiller och flygande tefat oupplösligt förenad med en radikal omorientering i centrala livsfrågor som de har genomgått, där de kanske varit tvungna att rycka upp sig själva med rötterna från släkt och vänner. Givetvis måste de finna det frustrerande när VoF-styrelsen inte verkar bry sig om religiösa trosfrågor. Vi kan nog framstå som fega eller cyniskt distanserade. Låt mig därför som förklaring säga något om min egen religionsbakgrund.

Min religionsbakgrund
Jag växte upp i ett vanekristet hem med New Age-inslag. Min pappa sade aldrig ett ord om religion, men gick på Gestalt-kurser och anlitade osteopat. Min mamma bad ”Gud som haver barnen kär” med mig och semestrade på en nyandlig kursgård i Skottland där hon kom i kontakt med tidigare inkarnationer. Jag blev döpt i Svenska kyrkan, sjöng i kyrkokören, åkte på konfirmationsläger med jollesegling, accepterade inte dogmerna, men ryckte på axlarna och mottog som 14-åring den första nattvarden utan att fästa större avseende vid den. Jag kan inte minnas att vi någonsin gick i kyrkan annat än för körframträdanden och andra konserter. Som gymnasist var jag agnostiker och jag lämnade Svenska kyrkan så fort jag fyllde 18. På universitetet lärde jag mig vetenskapsteori och kom fram till att Ockhams rakkniv gör ateism till en mera rimlig hållning än agnosticism. (Om jag skall vara agnostisk i frågan om Jahve blir ju listan på saker jag måste vara agnostisk till mycket lång: Vishnu, thetaner, osynliga rosa enhörningar etc.)

Och jag har förblivit ateist. Jag lär mina barn att gudar är fiktiva personer av samma slag som Bamse och jultomten. De flesta av mina vänner är ateister, i den mån jag ens frågat dem om saken, men där finns också några kristna och en nordisk nyhedning som brukar blota ute i skogen.

Varken mitt inträde i religionen eller mitt utträde ur den innebar någon dramatik. Jag kommer från en miljö där det anses som ofint, lite knäppt eller etniskt pittoreskt att uttrycka ett starkt engagemang i religiösa frågor, oavsett om man är troende eller ateist. Det mosiga nyandliga inslaget innebar att man var väldigt öppen för inbördes motstridiga uppfattningar men ryggade tillbaka inför dogmatism. Och såvitt jag förstått det svenska samhället så är det vår kulturella majoritetshållning. Religion är för de flesta svenskar en privatsak som man inte förväntas ta så allvarligt på i offentligheten.

Slutord
VoF har en del medlemmar och styrelseledamöter som är religiösa och en del som är ateistiska sektavhoppare. I lärofrågor är jag väl närmast enig med de senare. Men i min svala attityd till religion skiljer jag mig från båda grupperna. Jag är jätteintresserad av vetenskap men har inget nämnvärt engagemang i de så kallade ”livsfrågorna”. Och min gissning är att de flesta VoF:are delar denna attityd, som tenderar att följa med den naturvetenskapliga världsbilden. Jag välkomnar välargumenterade angrepp på kreationism, handpåläggning, medicinsk förbön, omskärelse, religiösa friskolor, andeutdrivning, hemundervisning, transsubstantiationsläran, transfusionsvägran, avhållsamhetsundervisning, alla sorters bokstavstro och dogmen om Jesu moders obefläckade avlelse inom föreningens ramar. Men jag tycker inte att VoF bör bli en livsåskådningsorganisation.

16 responses to “VoF och religionen

  1. Jag vill verkligen säga att jag uppskattar att du säger att ateism är mer rimligt än agnosticism. Men jag vill också konstatera att om det finns VoF-medlemmar och VoF-styrelseledarmöter som tror att Gud finns, så säger det inget om huruvida Gud faktiskt finns. Jag noterar att du använder ordet ”religiös”, och det borde man få vara, men om du med det menar något som inkluderar ”försanthållandet av Guds existens”, så är det självklart att frågan kräver neutralitet. Problemet som uppstår då är att oavsett om vi diskuterar Gud eller något annat, så är neutralitet inte det mest radikalt skeptiska ställningstagandet. Jag har svårt att se att den som är neutral, som är bäst på att flytta fram trupperna. Borde inte den som är mindre neutral, ha större inflytande i frågan?

  2. Jag känner bara till en religiös ledamot i en av våra tre styrelser. Han är mycket öppen med sin uppfattning, och blev ändå invald i styrelsen i fråga. Så din fråga bör nog riktas till årsmötet som valde honom. Jag själv ser honom som en stor tillgång för VoF eftersom han är så kunnig, arbetsvillig och trevlig att ha att göra med.

  3. En liten invändning till en i övrigt lysande artikel. Jag ifrågasätter alltså ingens duglighet – jag har själv allierat mig med kristna skeptiker. Jag höjer ett varningens finger i att vara neutral till en fråga, baserat på vad folk tror om verkligheten.

    1. Jag säger som Victor Stenger. Det är möjligt att konstruera ett vattentätt deistiskt gudsbegrepp som undandrar sig empirisk prövning. Men det är omöjligt att hitta någon som tror på en sådan gud.

  4. Eftersom jag är kristen och dessutom hyllar VoF och dess principer, så kanske min åsikt kan vara av intresse? För jag ser ingen nödvändig motsättning mellan god vetenskap och tro. Vetenskap ska användas för att avgöra sanningshalten i påståenden som den kan avgöra oavsett gunden för påståendet (blir man friskare av att dricka Aloe Vera, påverkas kroppen av mobilstrålning, helar böner sjukdom?). Först när ett samband är påvisat finns det egentlig anledning att försöka koppla samman orsak och verkan och förklara hur sambandet ser ut.
    Verkliga trosfrågor kan inte bevisas vetenskapligt, och därför inte heller motbevisas. Finns Gud (och vilket namn ska man i så fall använda för Honom. Eller Hen)? Är de mångas välgång värd några fås undergång? Är det rätt eller fel att dricka alhohol? Etc. Frågor där vetenskapen kan ge förklaringar, fakta och indikationer, kan ge vissa svar på frågor som ”om man gör X så får det resultatet Y” men ger inga klara svar om huruvuda det är Rätt eller Fel.
    Naturvetenskapen kan helt enkelt inte användas i de fallen. Det är meningslöst att försöka. Och själklart är det lika fel och upprörande i det motsatta fallet, där en religiös ståndpunkt framförs som om det vore ”vetenskap”.

    1. Johan L, det låter som om du sätter ett likhetstecken mellan ”religiös fråga” och ”värderingsfråga”. Jag håller inte med. Jag har värderingar men inte religion. ”Finns Gud?” är vad jag kallar en religiös fråga. ”Är de mångas välgång värd några fås undergång?” är en värderingsfråga.

      1. Martin R: Jag inser att det finns en skillnad, men mitt syfte var att visa på skilnaden mellan vad man kan vetenskapligt avgöra, och vad man inte kan. Och då klumpade jag lite slarvigt ihop olika saker i den andra kategorin.

  5. Jag har en mycket liknande syn på attityden och synen på religiositet, även om jag kommer från en helt ateistisk uppväxt, där dock mina föräldrar, i brist på alternativ och utan större vånda, hade mig på kyrkans barntimmar och ELIMs ungdomsverksamhet (man fick bygga plastmodeller där, t o m dinosaurier efter att jag krävt detta). Har en del religiösa, nån präst och nån häxa bland mina vänner, men religion diskuteras ytterst sällan, vi har annat gemensamt och anser väl som de flesta svenskar att det är rätt ohyfsat att ifrågasätta andras inre övertygelse, som också bör hållas privat.

    Nå.
    Att fokusera på vetenskapliga påståenden snarare än livsåskådning tror jag är viktigt för att få bredd och acceptans för föreningens verksamhet. För de allra flesta, mig inkluderad, upplevs ju tro eller frånvaron av den som något tämligen privat. Vi vill förmedla en förståelse av hur vetenskap arbetar, inte framstå som skränigt folk som inte accepterar att folk har en privat tro.

    Jag anser inte att de som är mindre neutrala är bäst på att flytta fram trupperna, helt enkelt därför att jag upplever att de som är oerhört engagerade i religion riskerar att flytta fokus från föreningens övriga verksamhet. Jag tycker inte man skall ”flytta fram trupperna” på det området – det finns redan föreningar som sysslar särskilt med religionskritik. Vi har ett annat mycket viktigt folkbildningsarbete att förmedla, om vetenskapens arbetsmetoder och hur man arbetar för att undersöka verkligheten och naturvetenskapliga påståenden.

    Visst kan ökad vetenskaplig förståelse leda till ifrågasättande av ens personliga uppfattningar – det är det som är meningen – och i vissa fall att man omvärderar sin tro. Jag tycker vår förening bör arbeta i den änden (den naturvetenskapliga) i stället för att sätta kritik av själva religiositeten som ett av föreningens mål.

    Jag vet att kritiken ofta gällt att frågan om guds existens är av vetenskaplig art. Visst. Kanske det. Känns ändå som en rätt ointressant problematik för mig. Jag anser att mötet med vetenskapsintresserade religiösa blir mest fruktsamt om man faktiskt diskuterar verkligheten – inte trons innersta väsen som ändå har ett ogenomträngligt skal av egna upplevelser.

    Mattias Westermark

    1. Om homeopati fungerar eller inte, eller om Gud finns eller inte, är mer en vetenskaplig fråga än en fråga om livsåskådning. Livsåskådning tassar snarare runt frågan om religion generellt än Guds existens specifikt, så livsåskådning behöver inte vara en fråga för VoF. Om Gud inte finns, faller visserligen en stor del av kristendomen, men det gör inte att frågan inte är vetenskaplig, bara för att just kristendomen är en fråga om livsåskådning. Om vi nu har etablerat att X är en vetenskaplig fråga, och VoF bestämmer sig för att förhålla sig neutrala till frågan X, då är inte det till någon hjälp när det gäller att flytta fram positionerna kring X. För att det du skriver ska fungera, måste du ha två frågor, och acceptera premissen att den ena är irrelevant, och därför inte hindrar fokus från den andra. Men det var ju inte en given premiss, det var ju diskussionen.

  6. ”På universitetet lärde jag mig vetenskapsteori och kom fram till att Ockhams rakkniv gör ateism till en mera rimlig hållning än agnosticism. (Om jag skall vara agnostisk i frågan om Jahve blir ju listan på saker jag måste vara agnostisk till mycket lång: Vishnu, thetaner, osynliga rosa enhörningar etc.)”

    Om man nöjer sig med att vara ateist eller agnostiker enbart i förhållande till gudar i mänskliga religioner som existerar eller har existerat är din hållning mycket rimlig. Jag har dock en starkare definition av ”ateist” än så: för mig förnekar en ateist inte bara gudarna i de religioner som finns, han förnekar även varje annan form av högre makt med medvetande och vilja. Och det tycker jag inte man kan göra. Därför kallar jag mig själv agnostiker. Finns det någon högre makt tror jag inte den överensstämmer med någon gud i någon mänsklig religion — och vi kan inte avgöra om en sådan högre makt finns eller ej.

    Egentligen är detta en semantisk fråga — hur definierar man ”ateist” egentligen? Jag har hört de som anser att så fort man förnekar **någon** gud är man ateist — gentemot den guden/religionen. Vilket skulle innebära att även den mest varmt troende kristne skulle vara ateist i förhållande till hinduism, buddhism, asa-tro, och en drös andra religioner, ja egentligen alla religioner utom just kristendomen.

    1. Paul Schylter,

      Distinktionen du talar om kallas även för positiv respektive negativ ateism och agnosticism. Hellre än att försöka omdefiniera vad ateism eller agnosticism är, kan man förtydliga det såhär:

      Negativ ateism: Tror inte att gud(ar) finns.
      Positiv ateism: Tror att gud(ar) inte finns.
      Negativ agnosticism: Anser sig inte veta om gud(ar) finns.
      Positiv agnosticism: Anser att det är omöjligt att veta om gud(ar) finns.

      Det finns en viss överlappning. Jag inser att detta kan kännas överdrivet akademiskt, men hellre det än att försöka definiera om all ateism till den mest extrema tolkningen som spiller över i spekulationer om sådant vi inte kan veta.

  7. -Anders: Det finns människor som har mött Gud, jag tillhör dom. Unika möten som aldrig kan ”upprepas av andra observatörer”. Frågan om Guds existens låter sig alltså inte göras till föremål för (natur)vetenskap redan av det skälet Att försöka avgöra frågan om Gud inom vetenskapen är därför pseudovetenskap.
    -Paul berör annan fråga men missar även han att religion är något djupt personligt – religioner erbjuder inga allmänna svar, inte ens Islam där alla regler och ritualer är till för att underlätta ditt personliga sökande, inte ge färdiga svar.
    -Martin: värderingar är visst religiösa frågor – för kristna. Jesus gjorde inget annat än spred värderingar. Som du antagligen har kvar som ”dina” värderingar.

  8. Varför skulle möten med en allsmäktig gud vara omöjliga att skilja från psykotiska hallucinationer?

    1. Per Edman ställer en fråga som kräver viss kunskapsteoretisk analys: Man kan ställa vilka frågor som helst. Bra frågor kräver vettiga svar. Men Pers fråga är ingen sådan fråga vilket visas av ett enkelt exempel, en annan liknande fråga: Vad finns det som säger att ”verkligheten” inte är inbillad? Inget annat än vår egen övertygelse förstås! Annars är det ju så att endast 2-4% av befolkningen har psykotiska hallucinationer medan långt fler än så har haft minst ett möte med just en allsmäktig Gud. Långt ifrån alla religiösa har haft det, man kan tro utan sådana möten, men tillräckligt många för att Pers hypotes om hallucinationer kan kastas i papperskorgen. Men visst, jag förstår Pers problem om han själv inte har mött Gud en enda gång. Å andra sidan har han inte heller sett månens baksida men tror likväl att den finns. På ren hörsägen så att säga.

  9. Jag tycker det är lysande att VoF är lite försiktigare med att kritisera religion. Det behövs inte ett till Humanisterna, men däremot behövs ett VoF som även är för troende skeptiker.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vetenskap och Folkbildning