Public Domain
På 1960- och 1970-talen vallfärdade folk med obotliga sjukdomar till småländska Aneby. Där fick de injektioner med THX. Medlet var föremål för 1900-talets största medicinska bråk i Sverige. Var det en underkur eller värdelöst?
Brässen eller thymus är en körtel som sitter framför hjärtat hos människor och många djur. Dess funktion var länge okänd. Den är störst hos unga individer och tillbakabildas sedan de uppnått könsmognad. Det ledde till idéer om thymus som “ungdomens källa”, och bräss förekom i patentmediciner från sekelskiftet 1900. Skolmedicinen höll sig med flera hypoteser, men var länge avvaktande. Så småningom insåg man att den spelar en stor roll i immunförsvarets utveckling.
ELIS SANDBERG (1910-1989) tog sin doktorsgrad i veterinärmedicin (många har trott att “dr Sandberg” var läkare) och började redan före andra världskriget att studera extrakt av kalvbräss. I namnet THX står “TH” for thymus, “X” för den okända helande faktor som han trodde sig se. Framställningen var nog sa enkel: han malde kalvbräss och blandade med destillerat vatten. Med denna tunna soppa behandlade han såväl tuberkulos som cancer hos kor, med som han tyckte goda resultat. Nu var den stora frågan: Kunde metoden överföras till människor?
En stor majoritet av svenska folket, 65%, tror nu att THX kan bota sjukdomar.
– SvD 14 februari 1976
Nyheten släpptes av Expressen den 26 maj 1952: “Svensk forskare anser sig ha funnit nytt medel mot kräfta.” Sedan var ingenting sig likt.
Jag är nu hundraprocentigt säker på att min upptäckt är det enda verksamma medlet mot cancer.
– Sandberg 1953
Sandberg sade även att THX kunde användas mot astma, ögonförändringar vid diabetes (länge en vanlig och allvarlig komplikation), diabetes i sig, en rad andra sjukdomar därtill samt för att stärka immunförsvaret i allmänhet. Berättelser om underbara tillfrisknanden från cancer ledde till uppmärksamhet i pressen. När man kontrollerade dem fann man ofta att patienterna aldrig haft cancer till att börja med. Detta skulle bli ett återkommande tema, för de som bekymrade sig om att ta reda på saker. Men sådant var det inte alla som brydde sig om, eller hade tålamod till. Sandberg överöstes med förfrågningar.
Vad hade myndigheterna att säga om undermedlet? Från 1950-talet och framåt genomförde Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen ett tiotal utredningar av THX. Samtliga kom fram till att medlet inte hade någon påtaglig effekt. Den allvarligaste “komplikationen” var att cancerpatienter avbröt behandlingar för att ta THX.
THX bör inte användas till patienter. Detta kategoriska utdömande av det omtalade “cancermedlet” görs av Karolinska institutets lärarkollegium i en skrivelse till regeringen. […] Den kliniska prövningen anser man klart har visat att medlet inte har någon tillväxthämmande eller förbättrande effekt på cancer.
– SvD (1959)
Debatten var intensiv. För många var Sandberg en ny Galileo, en orädd sanningssägare som kämpade mot ett tjockskalligt etablissemang som svartsjukt försvarade sitt revir. Och dessa, som försökte förhindra vad man uppfattade som ett verksamt medel mot cancer, var inte de medskyldiga till människors lidande och död? THX förtjänade att undersökas, och undersökas ordentligt, menade man. På vilket man bara kunde svara att THX hade undersökts ordentligt, betydligt mer än något annat medel som inte uppmärksammats i de vetenskapliga kanalerna utan i kvällspressen. Men när förespråkarna efterlyste ”ordentliga undersökningar” menade de undersökningar med positivt resultat, akademiska versioner av de lyckliga berättelser man kunde läsa i veckopressen. Eftersom några sådana undersökningar aldrig kom, fortsatte debatten.
Sandberg menade att de som kritiserade THX inte tagit del av hans material med tusentals behandlade patienter. Vid ett tillfälle bekostade staten en tjänstledighet för att Sandberg själv skulle kunna göra en studie. När den kom visade den sig enbart bygga på påståenden, och därmed sakna vetenskapligt värde. När utredare frågade efter Sandbergs journaler ville denne inte lämna ut dem. Det var tydligt att Sandberg inte ville medverka till de “ordentliga undersökningar” som efterlysts. Och varför skulle han göra det? Patienterna kom ju ändå.
Sandberg öppnade 1964 en klinik på Torstorps gård i Aneby, några mil utanför Jönköping. Från första början strömmade folk till. Under många år framöver kunde kliniken ha hundratals patienter om dagen. (Sandberg hade samtidigt en heltidstjänst som besiktningsveterinär på ett slakteri.) Han uppgav att han enbart behandlade kroniska sjukdomar som ledsjukdomar, grå starr, prostataförstoring och kroniska infektioner. Däremot behandlade han aldrig cancer eller diabetes, sjukdomar som lekmän inte fick behandla enligt kvacksalverilagen.
Året därpå åtalades Sandberg för brott mot läkemedelsförordningen. Han hanterade så många patienter att han omöjligt kunde ställa någon meningsfull diagnos på dem. Därmed kunde användningen av THX jämställas med försäljning över disk vilket var förbjudet.
Det var den första processen av många. I några frikändes Sandberg, i andra fick han böter eller fängelsestraff. Men alla gav honom uppmärksamhet. Och folk fortsatte att vallfärda till Aneby. Man avskräcktes varken av studier, uttalanden från läkare och styrelser, eller ens att folk blivit svårt sjuka och dött efter att ha fått THX med bakterier. Att THX varit infekterat var inte så konstigt eftersom det inte tillverkades i steril miljö. Sandberg själv hävdade att THX var hundraprocentigt ofarligt, även om det inte skulle vara helt bakteriefritt.
Vad kostade det? Under 1960-talet tog Sandberg 20 kronor för första sprutan, 10 kronor för följande sprutor. Att behandla en patient kunde kräva uppemot 30 sprutor. Fortfarande billigt för ett undermedel mot cancer, men dyrt för ett värdelöst preparat. Enligt Sandberg själv slapp dock minst fyra besökare av fem att betala.
När köerna i Aneby blev för långa fanns det ytterligare halvdussinet mottagningar i Sverige och två i Västtyskland. Föreningen THX-information bildades, med det enda syftet att arrangera bussresor till Lübeck. Där kunde man fä de eftertraktade sprutorna, visserligen fem gånger dyrare än i Aneby utöver övriga extrakostnader, och ampuller med sig hem.
Efter många års utredningar och strider mellan Socialstyrelsen (som Medicinalstyrelsen 1968 uppgått i) och THX-sympatisörer, såväl organiserade (THX-rörelsen hade 1975 över 10 000 medlemmar) som oorganiserade, godkändes THX 1987 som naturmedel för injektion – men endast om patienten bad om medlet. Kategorin naturmedel hade införts 1978 och för dessa preparat behövde varken kvalitet eller effekt redovisas. Produkterna skulle märkas med texten “Har ej genomgått för läkemedel föreskriven kontroll”. Kategorin naturmedel upphörde 1993 och de produkter som fanns då blev så kallat frilistade under en övergångsfas tills de granskats efter ansökan om registrering som naturläkemedel (de naturmedel som var växtpreparat bedömdes i stället för någon av kategorierna “växtbaserade läkemedel” och “traditionellt växtbaserade läkemedel”). Eftersom det inkom 400 ansökningar om bedömning av frilistade preparat tog det många år innan denna grupp var helt genomgången. Under bedömningsperioden hade naturmedlen generell dispens som gjorde det möjligt för läkare att skriva ut dem, så även för THX. Elis Sandberg hade avlidit 1989 innan naturmedlen upphörde men temporärt frilistades. Kliniken drevs vidare av sonen Göran Sandberg. Men trots dispensen var THX inte i närheten av att vara lika hett på 1990-talet som det varit på 1970-talet.
THX-kliniken lades ner år 2000. Då hade 150 000 patienter behandlats där.
Not: Texten är tagen (med tillstånd) från Peter Olaussons bok “Kvacksalveri! Från blodiglar till detox” (2021).
ISBN 978-91-7469-416-1, Ordalaget Bokförlag. ©2021 Ordalaget och Peter Olausson
Länkar:
- Wikipedia: Elis Sandberg
- Ordalaget: Peter Olausson – Från blodiglar till detox
Not: Ett förtydligande är tillagt beträffande naturläkemedel och den s k frilistningen.
Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter, konspirationsteorier eller skeptikerrörelsen som sådan.