Pinnar och psykologi

Att hitta vatten med slagruta, är det pseudovetenskap? Det är väl snarare en förmåga som vissa verkligen besitter, men som ännu inte fått någon ordentlig vetenskaplig förklaring?

Faktum är att slagrutor inte fungerar. Ur fysikalisk synvinkel finns inte mycket mer att säga om dem. De som påstår att de fungerar har vitt skilda uppfattningar om exakt vad som kan göras. Kan man hitta vatten, malmådror, nedgrävda skatter, tappade plånböcker, elektriska ledningar eller jordstrålning i mystiska currylinjer, hartmannlinjer eller ley lines? Om man letar vatten, kan man avgöra hur djupt ner det finns och i vilken mängd? Är det någon skillnad på naturligt förekommande vatten och det i rörledningar? Rinnande eller stillastående? Och så vidare. Men helt oavsett vad som påståtts, är det ännu ingen som under kontrollerade former lyckats demonstrera det på ett övertygande sätt.

Ur psykologisk synvinkel finns det desto mer att säga om slagrutor. Till att börja med är den så kallade ideomotoriska effekt som verkligen ligger bakom – det sitter i huvudet och händerna, inte i jorden nedanför – fullkomligt övertygande. Detta är mycket enkelt att pröva på egen hand. En del använder kvistar av specifika träslag som böjs på ett visst sätt. Den enklaste konstruktionen är så kallade pekare: Tag tvenne ståltrådar på cirka 30 cm, böj dem på mitten i räta vinklar, håll en i var hand pekande framåt och börja gå omkring. Man kan verkligen känna hur de vrider sig i händerna – detta kan omöjligt vara en illusion! – men jo, det är just vad det är. Vilket heller inte är särskilt svårt att pröva: Låt någon utomstående täcka över glasen (där säg två av tio är vattenfyllda) eller vad det nu är, och försök sedan att avgöra var de är med slagrutans hjälp.

Riktigt intressant psykologi blir det när rutgängarna (som utövarna kallas) ska förklara sina misslyckanden. Det är aldrig förmågan som felar, alltid något annat: väder och vind, folk med mobiltelefoner eller komradio, högspänningsledningar, jordmån, negativa tankar, eller tusen andra skäl. Det är ingen tvekan om att den absoluta majoriteten av rutgängare är absolut ärliga och tror på sina förmågor. Deras övertygelse leder till en sorts självbedrägeri, eftersom varje positivt resultat är positivt, men varje negativt resultat däremot är ingenting alls. Med sådan bokföring är det ingen konst att gå på plus.

Det sista ”argument” som kan tas till när inget annat fungerar är att slagrutor är en förmåga som bara märks när den verkligen behövs, snarare än ett fysiskt experiment som kan utföras när som helst. Med denna förklaring hamnar de ohjälpligt bland pseudovetenskaperna.

Slagrutor har tagits upp flera gånger i Folkvett. Här är några artiklar:

Denna artikel finns även utlagd och redigerbar på VoF-Wiki: Slagrutor