Rapa Nui – Påsköns undergång

Var det överexploatering och eget oförstånd från ursprungsbefolkningens sida som ledde till att civilisationen på Rapa Nui gick under? 

Exploa­tering till döds

Rapa Nui (eller Påskön) används ofta som en metafor för den moderna människans benägenhet att skövla sina begränsade naturtillgångar med katastrofala följder. Den etablerade sanningen, kanske bäst illustrerad i boken Undergång – Civilisa­tionernas uppgång eller fall av Jared Diamond (2007), är att ön Rapa Nui koloniserades av polynesier någon gång mellan år 900 och 1200. Väl där så avskogade de ön i sin strävan att skapa de karaktäristiska och unika moai-statyerna och i processen fullständigt ödelade öns ekologi. Efterföljande jorderosion omöjliggjorde allt jordbruk på ön och medförde att deras civilisation kollapsade och gick under. När holländska utforskare väl “upptäckte” Rapa Nui 1722 så möttes de av en utfattig folkspillra som av egen dumhet hade ödelagt sin tillvaro.

Paralleller med vår egen tid

Den uppenbara jämförelsen är att mänskligheten under modern tid är på väg att göra om samma misstag, men nu i global skala. Vårt kortsiktiga och egoistiska levnadssätt leder till att vi skövlar naturen och våra tillgångar, vilket hotar att få katastrofala och irreversibla följder.

Avskogades Rapa Nui av lokalbefolkningen?

Uppfattningen att Rapa Nui var skogbeklätt när ön koloniserades är i stort sett korrekt. Man beräknar att uppemot 80% av Rapa Nui bestod av palmskog innan människor bosatte sig där. Polynesierna som kom dit var jordbrukare och de högg ner skog för att kunna odla. De hade med sig nya grödor och effektiva metoder. De odlade sötpotatis, jams, bananer och sockerrör, och som proteinkälla hade de höns och fisk. Men även om Rapa Nui är en liten ö på bara ungefär 25 gånger 12 kilometer så tog det i praktiken sekler att röja den inhemska skogen. Det finns inga indikationer på att avskogningen ledde till en samhällskollaps. Invånarna levde gott på sin jordbruksnäring, även om de totalt omformade den lokala naturen.

Moai-statyerna

En utbredd uppfattning är att man högg ner skogarna för att kunna rulla de berömda stenstatyerna över ön. Förutom att det finns alternativa teorier om hur statyerna fraktades, så visar beräkningar att detta inte på långa vägar kan ha motiverat den avverkning som skedde. Ur antropocentrisk synvinkel var utvecklingen positiv och ökade jordbruksarealen.

Under hundratals år innan européernas ankomst så kunde jordbruket utan problem föda en befolkning på mellan 3 500 och 17 500 individer. När européer anlände var Rapa Nui ett relativt välmående land som hade frodats under sekler.

Kolo­nia­lism och plun­dri­ngar

De nyanlända européerna, och senare efterföljare från Peru, började att hänsynslöst utnyttja ön, något som kulminerade under 1860-talet. Systematiska kidnappningar för slaveri i kombination med våldtäkter och sjukdomar utplånade nästan Rapa Nuis befolkning. När den franske etnologen Alphonse Pinart 1877 utforskade Rapa Nui fann han att endast 111 personer återstod.

Historien om Påskön så som den är allmänt känd i västvärlden är gravt missvisande. Självklart är överexploatering av begränsade naturtillgångar skadligt och det var tveklöst så att polynesiernas ankomst innebar ett stort slag mot öns biologiska mångfald. Men att skylla den ursprungliga civilisationens undergång på befolkningens kortsiktighet och oförstånd är inte bara en rasistiskt kryddad historieförfalskning – det är också ett exempel på hur europeiska myter tenderar att överskyla de övergrepp som har begåtts av exploatörer genom tiderna.

Texten först publicerad 16 augusti 2021

Länkar:

• The Skeptic UK (Sarah Hearne): European myths mask the reason for societal collapse on Easter Island – colonialism
• Wikipedia (en): Easter Island (European Contact)

Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresse­områden, dvs vetenskap, pseudo­vetenskap, myter, kon­spirations­teorier eller skeptiker­rörelsen som sådan.