Inlägget är en bearbetning av texter ursprungligen författade av Peter Olausson/Hexmaster och tidigare publicerade på bloggen Faktoider och hemsidan faktoider.nu. Vi tackar Peters familj för att vi får använda hans texter för att fortsätta folkbilda.
Natten går tunga fjät runt gård och stuva
kring jord som sol’n förlät skuggorna ruva
||: Då i vårt mörka hus stiger med tända ljus
Sankta Lucia, Sankta Lucia :||Natten var stor och stum, nu hör det svingar
i alla tysta rum, sus som av vingar
||: Se på vår tröskel står vitklädd med ljus i hår
Sankta Lucia, Sankta Lucia :||Mörkret skall flykta snart ur jordens dalar
så hon ett underbart ord till oss talar
||: Dagen skall åter ny stiga ur rosig sky
Sankta Lucia, Sankta Lucia :||– Arvid Rosén
Sankta Lucia
Med “Lucia-sången” avses som regel Natten går tunga fjät av Arvid Rosén, och det är den som främst skall tas upp här. Sigrid Elmblads text med “ljusklara fägring” har flera intressanta ord, men de verkar inte ha missförståtts i samma utsträckning som Roséns. Det finns även en barn-anpassad Ute är mörkt och kallt från 1970-talet ungefär och av en okänd förmåga. Jag vet inte hur vanlig den är, men det lär dröja innan den behöver förses med filologiska förklaringar.
Roséns text trycktes första gången 1928, men den var avsiktligt skriven för att ge ett gammaldags intryck, med redan då åldriga glosor som “stuva” och “förlät” [sic]. Någon barnvisa var det rakt inte. Det är därför inte underligt att dessa ord kommit att missuppfattas och justeras över tid, i synnerhet som man nog inte alltid gått till de primära källorna för sånghäftens kopierande.
“Fjät” = steg (som i tuppfjät), “stuva” = stuga. Varianten “tuva” förekommer men det är fel.
kring jord som sol’n förlät skuggorna ruva
Denna har lurat många genom åren: jo, det skall verkligen vara “förlät”, inte “förgät”! – för det är samma ord som norska forlat, danska forlad, medellågtyska vorlâten och tyska verlassen = lämna:
(numera bl. ngn gg [blott någon gång] arkaiserande [gammelfierat], särsk. i poesi o. högre stil) gå l. [eller] draga l. begiva sig o. d. [och dylikt] bort från, övergiva, lämna (ett ställe o. d., en person); äv. oeg. o. bildl. [oegentligt och bildligt]: övergiva, lämna.
– SAOB
Förlåta betyder här överge, lämna. Också den betydelsen är reserverad för högre, särskilt religiös, stil sedan ett par hundra år. Men på 1600-talet sade man förtröstansfullt “Gud förlåter inte de sina”.
– Språkrådet
Att betydelsen varken har med dagens eller ens 1928 års allmänna betydelse att göra indikeras av att SAOB:s beskrivning ovan (som jag försökt göra ngt läsligare) skrevs 1927.
Över till den andra lucia-sången, av Sigrid Elmblad:
Sankta Lucia, ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt glans av din fägring!
Drömmar med vingesus under oss sia,
tänd dina vita ljus Sankta Lucia!
– Illustration till Karl Wetterhoffs artikel i Svenska Familj-Journalen (1877)
Elmblads text från 1919 är inte heller särskilt enkel. Å andra sidan bör ord som “hägring”, “fägring” och “sia” inte ställa till det för den allmänbildade. Vingesusen i båda texterna är kanske från änglar, kanske i överförd betydelse, som “man hörde vingesuset av en ny tid”. Ordet “under” är vidare ingen preposition utan ett substantiv. (Nu blev det kanske övertydligt, men när det gäller sångtexter är det märkvärdigt lätt att så att säga fastna i en läsart, snarare än att läsa innantill – jfr Wikipedia [eng.]: Mondegreen.)
Melodin är för övrigt italiensk, och har en ursprunglig text skriven av Teodoro Cottrau ca 1850. Enligt uppgift handlar den varken om helgonet eller stadsdelen Santa Lucia i Neapel, utan om sångarens båt, “barchetta mia“. (Texten finns, som så ofta för populära texter, i lite olika varianter. Jag har inte ansträngt mig för att hitta den ursprungligaste.)
Sul mare luccica l’astro d’argento.
Placida è l’onda, prospero è il vento.
Venite all’agile barchetta mia;
Santa Lucia! Santa Lucia!
Den ene sångaren aflöser den andre, men alla uppstämma de Santa Lucia! Santa Lucia! Och ännu sedan du slutligen uppsökt din bostad, sedan du tillslutit persiennerna framför den hänförande taflan och gått till hvila efter dagens ansträngningar, förföljes du ända in i drömmen af Santa Lucia! Santa Lucia!
– Karl Wetterhoff (1877)
Enligt tipsaren Gösta Mellberg förekommer uppgifter att svensk sed flyttat Lucia-firandet till den 13 december. Det stämmer inte – även i katolska kalendrar är detta Lucia-dagen, och det är då man firar i Neapel.
Lucia-firandet har gamla anor, men man klarade sig mycket länge utan det som vi tänker på idag; lussetåg kan spåras som allra längst tillbaka till västsvenska herrgårdar i mitten av 1700-talet. Den huvudsakliga anledningen till att man firade hade varken med helgonet, morgonkaffe eller skönhetstävlingar att göra.
När den gregorianska kalendern infördes i Sverige 1753 hoppade man över tio dygn – den 17 februari följdes av den 1 mars. Sedan dess infaller vintersolståndet, midvinter, den 21 eller 22 december, men under den julianska kalendern sammanföll alltså vintersolståndet, dvs. årets längsta natt, och Lucia-dagen – om inte 1752 (då vintersolståndet inföll 11 eller 12 december) så en tid innan dess.
Den första Lucian
Jag vet inte om detta är den allra första lussebruden som fastnat på bild men bra tidig är den. Det allra äldsta kända belägget över huvud taget lär vara det följande från 1764, då lussefrukost i Västergötland serverades av ..
…Ett hvit-klädt fruntimmer med gördel om lifvet, liksom en vinge på hvardera axeln, stora itända ljus i hwar sin stora silfversljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukadt bord, försedt med allehanda kräseliga, äteliga och våtvaror, som nedsattes mitt för sängarna…
(Källan för denna uppgift uppges enligt Wikipedia [sv.]: Lucia vara C. Fr. Nyman, Märkvärdigheter från Ingelstads härad [otryckt]. Jag har i hastigheten inte hittat fler uppgifter om verket än dessa knapphändiga. Carl Fredrik Nyman levde och skrev i häradet 1745-1818 så han har åtminstone existerat.)
Seden fick någorlunda spridning i området kring Vänern (den regionuppdelningen ser man inte alltför ofta) i början av 1800-talet.
Luciafirandet synes egentligen ha tillhört Värmland, Dalsland, Västergötland, Bohuslän och Halland, men finnes ock omnämndt från Småland, Östergötland, Södermanland, Närke och Västmanland [dit vi snart återkommer] och har icke varit obekant äfven i andra landskap.
– Nordisk Familjebok (1912): Lucia
Låt oss nu ta en titt på denna bild. Baksidestexten lyder “Studerande Brag såsom Lucia 1875. Lund”. Den blev nyligen upptäckt och omskriven.
Varje år kring jul blossar debatten upp: Vilka som ”får” och ”inte får” vara Lucia. Nu kommer nya uppgifter från den anrika universitetsstaden Lund, där en kulturintendent nu tror sig ha hittat ett 140 år gammalt bevis för att stadens första Lucia var en man.
– Okända bilden visar: Första lucian kan ha varit man, SVT 9 december 2015
För det första har flera rubriksättare, såväl på SVT (som borde veta bättre) som Metro lockats att framställa nyheten som om den första lucian var en man. När det i själva verket är en lucia från 1875.
Då Luciafirandet år 1875 var en relativt ny företeelse anser intendent Jansson att bilden visar stadens allra första Lucia, och eftersom traditioner ofta haft sitt ursprung i universitetsstäderna Lund och Uppsala kan det också vara här som Luciatraditionen startat.
Om intendent Jansson tror att Heribert Brag kan ha varit den första lucian i Lund så stämmer det nog. (Anledningen var så enkel som att kvinnliga studenter inte fanns.) Fast det som står om att luciatraditionen kanske startat i Lund och Uppsala tror jag inte intendenten sagt, eftersom det inte alls stämmer. Man kan även jämföra med följande fina upplysning; familjebokens “fortfarande” ska nog tolkas som vore seden en medeltida kvarleva, snarare än en tämligen färsk studentikos förlustelse.
Några nationsföreningar vid de svenska universiteten fira fortfarande “Lussedagen” med utklädnad och arla dryckeslag.
– Nordisk familjebok (1886): Lucia
För det andra så finns det betydligt äldre belägg för åtminstone en manlig lucia.
Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus. Egentligen borde det varit en tjenstflicka, ty han skulle föreställa Sancta Lucia, men, förmodligen för bördans skull, hade därtill i senare tider tagits en karl.
– En bruksinspektor berättar från Skinnskatteberg, Västmanland 1820, enligt Hilding Celander, “Lucia och lussebrud i Värmland”, Svenska kulturbilder (1936)
Denna nyhet har cirkulerat varje Lucia de senaste åren, se till exempel En lucia kan se ut hur som helst i Expressen den 5 december 2014. Många verkar missa uppgiften om att man först “i senare tider” tagit till en karl.
Den moderna lucian
Det moderna luciafirandet fick en skjuts när Stockholms Dagblad 1927 arrangerade en luciatävling med ett offentligt luciatåg i Stockholm.
*
– Wikipedia: Lucia
Uppgiften om 1927 har nämnts så ofta i sammanhanget att man kan få ett intryck av att det moderna lussefirandet inte är äldre än så. Men det är det.
… med reservation för att det är långt mer problematiskt att tala om den “moderna” formen av ett firande än folk inser. Även traditioner som antas vara huggna i urberg kan vara yngre än de som försvarar den, och försvunna några år senare. När undertecknad växte upp var luciahelgen en av årets största röjarhelger, kanske den allra största. Det är vad jag förknippar med “det moderna luciafirandet”. Och var är det idag?
Hur som helst.
Förvisso var luciafirandet länge provinsiellt (utanför tullarna).
Det första offentliga lussefirandet i Stockholm ska, som nämns på Wikipedia, ha varit 1893 på det särskilda uppvisningsområdet för landsortens påfund:
Notera dock att Lucia den gången kom på besök först vid nyår. Å andra sidan fortsatte uppvisningarna ända in i februari. För det var också en uppvisning av en gammal tradition, snarare än något försök att sprida ett levande bruk.
Det levande bruket kunde för övrigt vara nog så uppsluppet. Här en beskrivning från studenternas Lund 1881:
* Vid redigeringstillfället 8 dec 2023 anges året i den länkade wikipediaartikeln till 1928.
Vidare läsning:
- Institutionen för språk och folkminnen, Lucia
- Peter Olausson, Sankta Lucia, 13 december 2004
- Peter Olausson, Den första lucian, 11 december 2015
- Peter Olausson, Den moderna lucian, 13 december 2020
Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter, konspirationsteorier eller skeptikerrörelsen som sådan.