Skepticismens historia är full av banbrytande experiment som säger oss en hel del om det mänskliga psyket. Ta till exempel S.J. Daveys epokgörande arbete. År 1890 meddelade Davey att han hade fått mediala gåvor och bjöd in små grupper av människor till sitt hem i London som skulle få bevittna hans anmärkningsvärda förmågor. Grupperna samlades i Daveys matsal och fick söka igenom rummet efter tecken på bedrägeri. Davey bad sedan alla att sätta sig runt ett litet bord och släckte sedan gasljusen. Långsamt materialiserades ett blekblått ljus över Daveys huvud. Ljuset utvecklades sedan till en uppenbarelse i full form. En gäst beskrev den senare som “skrämmande i sin fulhet”. Efter att denna ande hade försvunnit in i mörkret dök en andra ljusstrimma upp. Den utvecklades långsamt till “en skäggig man med orientaliskt utseende”. Den nya anden bugade och rörde sig, bara någon meter från de närvarande. Dess hudfärg var “inte mörk utan mycket vit, uttrycket var tomt och apatiskt”. Anden svävade sedan högt upp i luften och försvann genom taket.
Natt efter natt gick människor hem från Daveys hus, övertygade om att de hade fått kontakt med andevärlden. Men Davey hade inte förmågan att kalla på andar. I själva verket var han en illusionist som använt sin områdesexpertis för att fejka fenomenen. Till skillnad från nästan alla andra falska medier på sin tid var Davey dock inte intresserad av berömmelse eller förmögenhet. Intet ont anande hade hans gäster varit deltagare i ett utstuderat experiment.
Davey ville ta reda på hur tillförlitliga ögonvittnenas berättelser om övernaturliga fenomen var. Davey bad sina aningslösa försökskaniner att skicka honom en skriftlig redogörelse av kvällens händelser, och blev förvånad över att upptäcka att folk ofta mindes fel om information som var central för hans trick.
Innan gästerna anlänt gömde Davey till exempel en stor mängd ”andeapparater” i ett av skåpen i matsalen. Innan han släckte gasljuset uppmanade han gruppen att noggrant söka igenom seansrummet. När han såg att någon var på väg att titta i skåpet med andeförrådet, avledde han snabbt deras uppmärksamhet genom att uppmana dem att söka igenom honom efter dolda apparater. När rummet mörknade smög Daveys betrodde vän, herr Munro, tyst in i rummet och använde föremålen för att fejka olika andeformer. Den “skrämmande fule anden” var bara en mask draperad i muslin och behandlad med självlysande färg, medan den “skäggige orientalen” helt enkelt var resultatet av att Munro klätt upp sig och belyst sitt ansikte med ett svagt fosforescerande ljus. För att skapa en illusion av att anden leviterade och sedan försvann, stod Munro på baksidan av Daveys stol, lyfte ljuset högt över sitt huvud och släckte det när han nådde taket. Men många av Daveys gäster lämnade detaljerade redogörelser för vad de hade sett, och beskrev andar med fantastiska utseenden som utförde helt omöjliga bedrifter.
År 1887 publicerade Davey ett dokument där han katalogiserade ett stort antal av dessa felaktigheter och drog slutsatsen att man inte kan lita på människors minnen av uppenbart omöjliga händelser. Rapporten väckte stor sensation. Många ledande spiritualister, däribland Alfred Russel Wallace som var med och skapade evolutionsteorin, vägrade att tro på Daveys resultat och drog i stället slutsatsen att Davey eventuellt besatt genuina mediala krafter.
Davey fick tyfoidfeber och dog i december 1890, endast 27 år gammal. Hans banbrytande arbete utgör det allra första experimentet om tillförlitligheten hos ögonvittnesmål. Sedan dess har psykologer genomfört hundratals liknande studier som har påvisat människans oförmåga att korrekt minnas vardagliga händelser.
Kring förra sekelskiftet genomförde till exempel den tyske kriminologen professor von Liszt några dramatiska studier i ämnet. En sådan studie iscensattes under en av von Liszts föreläsningar och började med att han diskuterade en bok om kriminologi. En av studenterna (i själva verket en bulvan) ropade plötsligt till sig Liszts uppmärksamhet och insisterade på att han skulle utforska boken ur “den kristna moralens synvinkel”. En annan student (också en lakej) protesterade, varpå en häftig diskussion följde. Situationen gick från illa till värre: de två lakejerna började utväxla slag och till slut drog en av dem fram en revolver. Professor von Liszt försökte ta tag i vapnet och ett skott avlossades. En av studenterna föll till marken och blev liggande orörlig på golvet.
Professor von Liszt avbröt förloppet, förklarade att det hela var en fälla, lät sina två lakejer buga sig och frågade ut alla om vad som hänt. Von Liszt blev förvånad över att upptäcka att många av hans studenter hade blivit fixerade vid pistolen och därför, utan att inse det, hade glömt mycket av det som hade hänt bara några ögonblick tidigare: inklusive vem som hade börjat argumentera och vilka kläder huvudpersonerna bar.
På 1970-talet genomförde psykologen Rob Buckhout ett liknande experiment där han iscensatte ett låtsasöverfall inför över 150 vittnen. Även här tenderade vittnena att fokusera på det som tycktes vara viktigt – övergreppets karaktär – och kom därför inte ihåg särskilt mycket annan information om händelsen. När de senare fick se sex fotografier och ombads att identifiera förövaren misslyckades nästan två tredjedelar av dem. Vid ett annat tillfälle sände ett amerikanskt TV-program bilder från en falsk väskryckning och bad sedan tittarna att försöka identifiera tjuven från en uppställning med sex personer. Över 2 000 personer ringde in till programmet och registrerade sitt beslut. Trots att filmen tydligt visade gärningsmannens ansikte, identifierade drygt 1 800 av tittarna fel person.
Många tror att mänsklig observation fungerar som en filmkamera. Tack vare Daveys banbrytande skeptiska arbete vet vi att människor är fullt kapabla till att inte minnas korrekt vad som just har hänt mitt framför ögonen på dem.
Skeptiker anklagas ofta för att helt enkelt avfärda det paranormala. I själva verket går mycket av arbetet långt utöver att bara säga att det paranormala inte existerar. Det avslöjar en hel del om våra hjärnor, beteenden och övertygelser.
Artikeln författad av psykologiprofessor Richard Wiseman, först publicerad i the Skeptic UK. Återpubliceras som Skeptisk Måndag med författarens goda minne. Översättning: Lotten Kalenius
Länkar:
The Skeptic, vol. 2(4), 2011, Rickard Wiseman: “Is believing seeing? Early research into the unreliability of eyewitness testimony”
Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter, konspirationsteorier eller skeptikerrörelsen som sådan.