Skeptisk i ditt yrke: Journalist

Källkritik är självklart för en journalist. Men det finns en del fällor att akta sig för även när man gjort många år i yrket.

Gäller opartiskheten fakta?
Opartiskhet betyder ofta att bägge sidor i en debatt ska höras, och det är både rimligt och självklart för nästan alla journalister. Det finns inga rätta svar i politiska och moraliska frågor, bara olika åsikter och värderingar. Men vad betyder opartiskhet i faktafrågor? Alla vet att Astrid Lindgren skrev böckerna Pippi Långstrump. Det behövs varken kontrolleras med en litteraturvetare och man behöver inte balansera med någon som anser att hon inte skrev dem. En snarlik situation är Förintelseförnekare. Det är ett historiskt faktum att Förintelsen skedde, men till skillnad från Astrid och Pippi finns en stor konspirationsteori om att den aldrig ägt rum. Det är dock självklart för journalister att inte bjuda in dessa för att vara balanserad och opartisk, och det är lika rätt att göra så som med det påhittade fallet ovan.

Men i andra sammanhang blir journalisten osäker och försöker lyfta ”båda sidor” för säkerhets skull. Så har det varit i fallet med global uppvärmning och klimatförändringar. Trots att det råder konsensus bland immunologer om att de vacciner som används i det svenska vaccinationsprogrammet är säkra, så bjuds ibland självutnämnda vaccinationskritiker in som en slags falsk motvikt till den vetenskapliga synen.

Håll koll på statistiken!
Med några enkla kollar kan redaktionen undvika att dra felaktiga slutsatser av statistiken i en enkätundersökning.

Läs även journalistläraren Jan Strids råd om hur man tolkar statistik. Medierna i P1 rapporterade om när en webbenkät på ett internetforum tog Mediasverige med storm hösten 2011:

Feature och nöje måste inte betyda pseudovetenskap
Pseudovetenskap i media hittar man oftast i lättsammare reportage och feature-artiklar. Ofta tänker man sig kanske att det finns en tyst överenskommelse med publiken om att inte ta det som sägs eller skrivs på blodigt allvar. Men för kvacksalvarna själva, och tyvärr även för en del av publiken, innebär uppmärksamheten att budskapet fått högre status. Nyhetsmorgon i TV4 fick sommaren 2012 stark kritik (bland annat av Vetenskap och Folkbildning) efter att ha bjudit in en försäljare för kalk som kosttillskott för att prata om ”försurningen i våra kroppar”. Istället för någon som företrädde vetenskaplig konsensus var den andra gästen en illa ansedd forskare som stödde försäljarens felaktiga påståenden om människokroppen.

Lokalradion låter påstådda andliga medium ”hjälpa” lyssnarna med andlig kontakt, kvällstidningarna publicerar bantningstips som ligger långt ifrån vetenskapliga rön, och i TV4 sänds program som ”Det okända”. En tumregel kan vara att hantera företrädare för pseudovetenskapliga föreställningar utifrån vad de verkligen är. En försäljare är en försäljare, en andetroende är religiös och hens tro bör behandlas som andra troendes. Och en kvacksalvare ska beslås med sin lögn, hur pittoresk dens mottagning än kan verka. Det finns mycket underhållning och spännande saker att berätta om, som inte bygger på felaktiga premisser. Låt fantasin flöda!

Scientologiska påtryckningar

Att psykiatrihatande Scientologikyrkan söker publicitet så fort psykofarmaka kan kopplas till något tragiskt, är ingen nyhet. Men få känner till att KMR är sektens frontorganisation. Därför slinker okritiska artiklar som dessa ibland igenom.

Trots att Scientologikyrkan, en av världens största farliga sekter, för en tynande tillvaro i Sverige, så lyckas de med jämna mellanrum få ut sitt budskap i media. Scientologerna har många täckmantlar, och det kan därför vara svårt att upptäcka vem den verkliga avsändaren är. Den mest påstridiga gentemot media är KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter, som gör Scientologernas anti-psykiatriska arbete. De utgår ifrån att all psykiatri är till för att staten ska hjärntvätta sina medborgare, och att det enda som egentligen hjälper är dianetik, sektens egen ”terapimetod”. Andra täckmantlar de använder är t.ex. Narconon (pseudovetenskapliga avgiftningskliniker för drogberoende) och Applied Scholastics (pedagogik).

Skräm inte i onödan

På kvällstidningarnas löpsedel ser vi det allt för ofta – ”VANLIG HUVUDVÄRK KAN VARA DÖDLIG SJUKDOM” och andra skrämmande rubriker. Oftast finns det en lugnande expert med i artikeln som förklarar hur liten risken egentligen är. En ökad risk är inte alltid alarmerande, om det i absoluta tal gått från ”extremt ovanligt” till ”mycket ovanligt”. Oro säljer, men våga lita på vetenskapens företrädare. Säger infektionsläkaren att det inte finns någon anledning till oro för befolkningen, ja då är det antagligen så.

Testa Line-by-line!
Gör du ett längre reportage kan det vara en idé att hårdgranska din produkt med samma metod som de grävande redaktionerna använder. Låt någon som inte är insatt i ämnet läsa en utskrift av hela reportaget (transkriberat om det är etermedia) och stryka under alla sakuppgifter som förekommer. Du ska sedan, för varje sakuppgift, kunna visa varifrån uppgiften kommit och hur säker du kan vara på att den stämmer. Allt som saknar säker källa stryks, omformuleras eller undersöks närmare.

Grävidéer
Med tanke på pseudovetenskapens ständiga närvaro och åverkan på samhället, så är det ett fält fullt med uppslag för granskningar! Två goda exempel är den medborgarjournalistik som bloggaren Jonas Karlsson gjorde för att kartlägga resorna till helaren John of God i Brasilien, samt Ekots granskning av olegitimerade terapeuter 2011. Årets folkbildare 2008, Anna Bäsén, är medicinjournalist på Expressen och har gjort flera läsvärda granskningar av alternativmedicin.