Psykoanalys

psykoanalys

En person som genomgår psykoanalys.

Psykoanalys, en terapimetod skapad av Sigmund Freud och som det fortfarande vurmas för bland en del aktiva psykologer och psykoterapeuter. Detta trots att grundsatserna i teorin är antingen omöjliga att testa vetenskapligt, eller har visat sig ha lika mycket effekt som vilket slags stödsamtal som helst. Ur psykoanalysen, som genomförs med flera sessioner i veckan under cirka fem års tid, har den något mer strukturerade Psykodynamiska terapin uppstått. Den psykodynamiska psykoterapin har moderniserats och dess terapeuter är inte nödvändigtvis övertygade om de pseudovetenskapliga delarna av Freuds lära.

En av de viktiga grunderna i psykoanalys är idén om uppdelningen av psyket i det medvetna, det förmedvetna och det omedvetna. I den omedvetna delen av psyket menade Freud att vi har obehagliga, ångestframkallande tankar, känslor och drifter. Dessa omedvetna element anses enligt psykoanalysen plåga oss genom att ta sig uttryck i olika former av psykisk ohälsa.

Enligt Freuds lära styrs människor framför allt av sina drifter – framför allt av de sexuella drifterna. Målet med en psykoanalys är enligt förespråkarna inte nödvändigtvis att klienten ska må bra, utan framför allt att klienten ska ha en djupare förståelse för sig själv. Det finns en stark ovilja bland psykoanalytiker att erkänna de moderna psykiska diagnoserna, och man tolkar till exempel autism som ett relationsproblem mellan mor och barn snarare än som en hjärnskada. Detta har inneburit vissa problem när terapeuter med psykoanalytiska ambitioner samtidigt velat vara en del av den offentliga vården, som är till specifikt för att behandla psykiska sjukdomar och symptom.

sigmund-freud

Sigmund Freud (1856-1939), psykoanalysens fader.

Under vilka omständigheter och för vilka besvär en psykoanalytisk behandling är till hjälp har inte kunnat klarläggas. Ett flertal av Freuds observationer, som ligger till grund för den psykoanalytiska läran, har visat sig vara påhittade eller tillrättalagda. Detta har man kunnat konstatera genom att jämföra hur han beskriver vissa patienter i brev, och hur han sedan beskriver dem i sina publicerade artiklar. Freud uttalade sig ofta mycket generellt och påstod sig hitta orsakerna till allsköns problem, som man redan då – men ännu mer nu förstås – hade mycket mer robusta vetenskapliga förklaringar till än bortträngda känslor och omedvetna inre konflikter.

Många fel inom psykoanalys

Moderna psykoanalytiker har ofta svårt att erkänna att Freud haft fel. En vanlig strategi för att slippa detta är att försvara teorierna som metaforer. Istället för att överge teorierna om Libido och om Oidipuskomplexet hävdar man t.ex. att Freuds uppfattning att pojkar i åldern 3-5 år är rädda för att bli kastrerade av sin far ska uppfattas metaforiskt, som en allmän rädsla för kroppsskada och liknande. Att Freud själv tänkte konkret och inte metaforiskt vill man inte låtsas om. Metaforiserandet av Freuds teorier inom psykoanalys kan ses som en modern pseudovetenskaplig strategi. Ett annat problem är att själva tolkningarna i sig är mycket svåra att falsifiera. Om klienten inte upplever att hon passar in i behandlarens tolkning av en dröm, en handling eller en känsla, så anses det inte vara fel på tolkningen utan på klienten, som trängt undan detta till det omedvetna. Risken för att terapeuten tolkar klienten fel och drar förhastade slutsatser, är därmed överhängande.

Vidare läsning: