Mera healing från Borås

Publicerat i Folkvett nr 3/2004.

I artikeln ”Nya lågvattenmärken” (Folkvett 2/2004) berättade jag om en tiopoängsuppsats med titeln Healing som omvårdnad. Ett komplement inom den etablerade vården från Vårdhögskolan i Borås. Sedan dess har jag blivit varse att ytterligare en uppsats om healing, tyvärr med lika allvarliga brister, har framkommit i Borås. Den heter Healing som terapi. Ökat välbefinnande vid fibromyalgi och lades fram som självständigt arbete i psykologi, 61-80 poäng, vårterminen 2001, vid institutionen för pedagogik vid Högskolan i Borås.

Uppsatsen inleds med ett bakgrundsavsnitt där högst märkliga påståenden inom biologi och fysik framställs som vore de ovedersägliga fakta. Några korta utdrag räcker för att visa textens karaktär:

”‘Energiingångarna’ till det mänskliga energisystemet kallas chakra. Det är sju huvudsakliga, samt ett antal mindre, specialiserade energicentra som liknar snurrande hjul. De fungerar som en länk mellan den universella livsenergin och individen, och utan dem skulle inte den fysiska kroppen existera… Allt levande, inklusive människan, omges även av ett psykiskt energilager, vanligen benämnt aura. Auran består av sju energilager med olika frekvenser och vart och ett är nära förbundet med ett av de sju huvudchakrana… Kvantfysikens energiteorier har ett holistiskt tänkande om att universum och människan hör ihop…”

Efter detta följer en beskrivning av Reikihealing, som sägs vara lätt att lära sig och innebära att healern förmedlar ”helande energier” till patienten. Någon medicinsk kunskap behövs inte:

”Reikihealern behöver inte kunna ställa diagnos, eller styra energin till rätt ställe i kroppen. Energin strömmar automatiskt till de delar där den mest behövs… Reiki fungerar mycket effektivt tillsammans med skolmedicinsk läkekonst eftersom Reiki alltid främjar kroppens helande processer och därigenom berikar varje form av behandling.”

I uppsatsens empiriska del jämförs två grupper av patienter med fibromyalgi. Den ena gruppen fick Reiki-healing och den andra massage. Resultatet blev mycket tydligt: ingen signifikant skillnad mellan grupperna. I det avslutande diskussionsavsnittet lyckas dock författaren inte dra rätt slutsats av detta, nämligen att ingen specifik effekt av Reiki-behandlingen kunde påvisas. I stället spekuleras utförligt om att längre behandlingstid skulle ha behövts för att skillnaden skulle framkomma.

Av uppsatsen framgår att det var först vid fjärde försöket som man fick tillstånd av sjukhusets etiska kommitté att genomföra undersökningen, och att det var den etiska kommittén som såg till att kontrollgruppen fick massage i stället för att inte få någon tillskottsbehandling alls. Skälet till detta är uppenbart: eftersom medmänsklig kontakt kan förväntas ha positiva effekter på patienten måste man jämföra Reikihealingen med en annan metod som innebär lika mycket sådan kontakt. Annars skulle man inte kunna skilja mellan en eventuell specifik behandlingseffekt och en allmän effekt av kontakten med en terapeut. Författaren till rapporten har inte förstått detta, utan klagar över att ”kontrollgruppen, i egentlig mening, föll bort”. Att en studerande gör detta misstag är inte så egendomligt. Mera egendomligt är att institutionen inte har sett till att hon fått tillräcklig handledning för att kunna tolka sina resultat rätt och för att kunna skriva en vetenskapligt rimlig bakgrundstext.

Sven Ove Hansson