Nya lågvattenmärken

Publicerat i Folkvett nr 2/2004.

Sven Ove Hansson sammanfattar de mest uppseendeväckande exemplen på pseudovetenskap vid svenska högskolor under de senaste åren.

År 2000 gav Per Sandin och jag ut boken Högskolans lågvattenmärken, där åtta författare granskade olika exempel på pseudovetenskaplig verksamhet med anknytning till svenska högskolor och forskningsinstitutioner. En av våra slutsatser i boken var att denna granskning inte borde bli en engångsinsats. Det bör vara en självklar del av högskolans kvalitetsarbete att föra en offentlig kritisk diskussion om de fall där man misslyckats så grundligt att pseudovetenskap har fått utrymme i forskning, utbildning eller samhällskontakter.

Efter att vi gav ut Högskolans lågvattenmärken har jag ofta blivit kontaktad av personer som blivit varse nya fall av pseudovetenskap i högskoleväsendet, som inte fanns med i boken. Syftet med denna artikel är att redovisa ett antal sådana fall och att visa på några mönster som kan stämma till eftertanke.

Följetong vid Stockholms universitet

Till en början ska konstateras att en del av de ”gamla” fallen från boken är långtifrån avslutade. Kanske tydligast gäller detta docenten Nils-Axel Mörner vid Stockholms universitet som fortsätter att hävda att slagrutan i hans händer tjänstgör som ett slags mätinstrument för att upptäcka och mäta diverse olika ”fält” och material. Han har också fortsatt vägra att medverka till experiment som prövar hans påstådda förmåga med slagrutan. I en debatt i TV3 2004-02-26 uppmanade jag honom att ställa upp på ett kontrollerat experiment med slagrutan. Tyvärr lät han sig inte heller denna gång övertalas till att medverka till en vetenskaplig undersökning.

Stockholms universitet och dess naturvetenskapliga fakultet har mycket tydligt tagit ställning för en vetenskapligt undersökande hållning till slagrutan, och man har följdriktigt hindrat Mörner från att ge kurser med pseudovetenskapligt innehåll. Icke desto mindre blir universitetet nästan alltid omnämnt när Mörner framträder i massmedia. Detta är inget isolerat fenomen. Pseudovetenskapens företrädare vid universiteten är minst lika angelägna som andra universitetsanställda att använda sin titel och universitetets och institutionens namn när de framträder.

Pseudoarkeologi i Uppsala

I Högskolans lågvattenmärken granskade vi Leif Sahlqvists licentiatavhandling Landskapsgeometri och astronomi i forntiden (Lund 1990). Han har sedan skrivit en doktorsavhandling som blev avvisad både i Lund och Göteborg1, men som blev framlagd och godkänd vid Uppsala universitet år 2000 (Det rituella landskapet. Kosmografiska uttrycksformer och territoriell struktur). I doktorsavhandlingen, liksom i licentiatavhandlingen, hävdar Sahlqvist att forntidens människor ägnade sig åt ett avancerat rituellt lantmäteri. Resonemanget går i korthet ut på att tidiga medeltidskyrkor byggdes på forntida kultplatser. Dessa kultplatser var i sin tur utplacerade på noggrant uppmätta avstånd från en central gravhög. Genom att på kartan dra linjer mellan kyrkor som ligger runt en gravhög, visar han att vissa geometriska mönster återkommer. Vidare hävdar han att dessa s.k. väderstreckskors i hög utsträckning ligger på häradsgränser, vilket skulle innebära att häraderna har mycket gammalt ursprung. Sahlqvists stöd för dessa teser är dock mycket svagt. En avgörande svaghet är hans urval av kartpunkter bland det stora antal sådana punkter som kunde ha valts. Eftersom urvalet brister faller även de statistiska resonemangen.2 Uppsala universitet återgav ändå i ett pressmeddelande helt okritiskt hans påståenden:

”Leif Sahlqvist har i en fallstudie granskat bronsålderns Östergötland, ca 1700-500 f Kr. Där framträder ett välstrukturerat, hierarkiskt och rituellt avancerat samhälle av ett slag som hittills varit okänt, ett rituellt landskap med gravhögar, anlagda i just väderstreckskors.”3

Richard Meurman disputerade i arkeologi samma år och vid samma institution som Sahlqvist, nämligen den vid Uppsala universitet. I sin avhandling Silverberg i Järnbärarland hävdar Meurman att man med hjälp av ett mekaniskt instrument, Schmidthammaren, kan fastställa övergivna gruvors och gruvhåls ålder med stor noggrannhet. Schmidthammaren har utvecklats för att mäta hårdheten hos betong. Meurman menar att den även kan mäta bergets vittring, som han anser vara linjärt beroende av tiden. I avhandlingen saknas såväl en trovärdig naturvetenskaplig förklaring av metoden som en analys av dess osäkerhetsmarginal. De utvalda ”dateringar” som presenteras är orimligt exakta mot bakgrund av de stora variationerna i hur berg vittrar. I artiklar av Peter Kresten och Jesper Jerkert har Meurmans påståenden grundligt tillbakavisats.4 Det kan också nämnas att en av betygsnämndens ledamöter, arkeometallurgen Eva Hjärthner-Holdar, reserverade sig mot beslutet att godkänna avhandlingen och ansåg att den borde ha underkänts.

Arkeoastronomi i Uppsala

Institutionen för astronomi och rymdfysik vid Uppsala universitet har en medarbetare vid namn Göran Henriksson. I personalförteckningen betecknas han som bibliotekarie. Han är emellertid mera känd som författare till skrifter inom arkeoastronomin, ett ämne inom vilket han även gett kurser i universitetets regi. Jonathan Lindström och Curt Roslund har i en grundlig artikel i Folkvett visat på avgörande svagheter i Henrikssons tolkningar av det arkeologiska materialet.5

I min egenskap av ansvarig utgivare för Folkvett fick jag som följd av denna artikel ta hand om en ganska märklig korrespondens. I ett brev till redaktionen uttryckte Henriksson sitt synnerliga missnöje med att tidskriften hade publicerat kritiken. Han tyckte att ”angreppen denna gång borde leda till rättsliga åtgärder och har utarbetat en anmälan av tidskriften Folkvett för spridande av förtal. En advokat som jag rådgjort med anser att jag först måste erbjuda Folkvett möjligheten att publicera ett bemötande av kritiken mot mig.” Han begärde att vi skulle förbinda oss att publicera ett bemötande från honom, utan att först ha fått se texten. Om vi inte lovat honom detta ”senast fredagen 23 februari 2001, kl 24.00” skulle detta ”åberopas vid eventuella rättsliga efterspel”. Vi kunde givetvis inte lova att publicera en artikel som vi inte sett. Jag skrev därför till honom att om han skickade in en artikel till Folkvett så skulle den behandlas på samma sätt som annat obeställt material. Dessutom offentliggjorde vi hans hot, och vårt svar på detsamma, i tidningen.6 Någon stämning har det inte blivit. I och för sig har vi inget att frukta. I Sverige räknas det inte som förtal att med vetenskapliga (eller för den delen pseudovetenskapliga) argument kritisera en ståndpunkt i en vetenskaplig fråga. Som väl är.

Kreationism vid Karolinska institutet

Lennart Möller är professor vid institutionen för biovetenskaper vid Novum, Karolinska institutet. Via sitt företag Leocordia (www.leocordia.com) gör han reklam dels för en antologi om luftföroreningar, där flera ledande miljöexperter medverkar, dels för sin bok The Exodus Case. A scientific examination of the Exodus story – and a deep look into the Red Sea. (Köpenhamn 2000). I denna bok försöker han bevisa att Moseböckernas historieskrivning är bokstavligt sann. Resonemanget bygger på spekulativa tolkningar av arkeologiska fynd. Som framgår av Martin Rundkvists granskning i detta nummer använder sig Möller av ungefär samma metod som Erich von Däniken. Med andra ord: så snart han finner ett föremål som han kan tolka i överensstämmelse med sin teori anammar han helhjärtat denna tolkning, utan att vidta ens så elementära åtgärder som att ta reda på fyndets ålder. Med denna spekulativa metod har Möller ”hittat” Moses altare, spår på havsbottnen av hur Röda Havets delades, liksom andra ”belägg” för att Moseböckerna är bokstavligt sanna.

Denna verksamhet har inget att göra med Möllers arbetsuppgifter vid Karolinska Institutet. Icke desto mindre åberopar han i boken sin akademiska ställning. Än mer anmärkningsvärt är att Möller drar in Karolinska Institutets namn i rent kreationistiska strävanden. Amerikanska kreationister har samlat in 100 forskares namnunderskrifter till ett upprop betitlat ”A scientific dissent from Darwinism”. Där framträder Möller med benämningen ”Prof. of Environmental Medicine, Karolinska Inst., U. of Stockholm”.7 Detta är uppenbarligen ett sammanhang där Karolinska Institutet inte borde finnas med. (Och självfallet inte heller Stockholms universitet. Varför han prytt sitt namn även med detta universitetsnamn undandrar sig min bedömning.)

Kreationistisk datavetenskap

År 2003 disputerade Erik Persson i datalogi vid Lunds universitet. Avhandlingen bestod av dels en datalogisk del, dels en del som av icke-filosofer kallats för ”filosofisk”. I denna senare del beskriver Persson vetenskapen och universiteten som en del av en sammansvärjning, och framställer Charles Darwin och utvecklingsläran som ett hot mot civilisationen. Sädescirklar, ouija-glaset och andra fenomen som sedan länge har en naturlig förklaring framställs som oomtvistligt bevisat övernaturliga.8 Enligt tidningsuppgifter hade Perssons handledare, Eric Astor, försökt få honom att avstå från det som Astor kallade den ”filosofiska” delen av avhandlingen, men inte lyckats.9

Det är ovanligt att teologer ingår i betygsnämnder för avhandlingar i datalogi. I betygsnämnden för denna avhandling ingick en av de ytterst få akademiska teologer i Norden som är uttalat antidarwinistisk, nämligen Christian Braw.10 Den ende datavetaren i betygsnämnden reserverade sig och hade velat underkänna avhandlingen, men den godkändes med två röster mot en vilket innebär att antidarwinistens röst var avgörande. Det återstår fortfarande för Lunds universitet att klargöra varför just Braw utsågs att ingå i denna betygsnämnd.

Kommersialiserad pseudovetenskap

Per-Christer Odén, professor i skoglig fröforskning vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå, är på sin fritid VD i företaget Pharmanova, som bl.a. anordnar dyra kurser i s.k. irisanalys. Detta går ut på att genom ett studium av mönstret på en persons regnbågshinna bedöma individens känslomässiga natur. Västerbottenskuriren tillfrågade läkaren Eva Mönestam, chef för ögonkliniken på universitetssjukhuset i Umeå, om irisanalysen. Hon förklarade att den är ”rent hokus-pokus”, helt utan vetenskaplig grund. När tidningen bad Odén kommentera detta, svarade han: ”Det här är så nytt att de inte känner till det, men det bedrivs forskning inom området just nu.”11 Det framgår inte vad han menar med ”nytt” och ”just nu”, men irisanalysen (även kallad irisdiagnostik) är känd sedan 1880-talet, och det finns utmärkta vetenskapliga studier från 1979 och framåt som visar att den fungerar lika bra som slumpen.12

Västerbottenskurirens journalist frågade Odén varför han använde sin professorstitel på sitt visitkort för företaget Pharmanova. Odén blev mycket upprörd över att detta ifrågasattes, och menade att frågan var oförskämd.

För närvarande arbetas det mycket med kommersialisering av forskningsresultat. Forskningspolitiker och universitetsledare vill att forskare ska medverka till att vetenskapliga resultat så snabbt som möjligt omsätts i nya företagsprodukter. Det som åsyftas är emellertid kommersialisering av vetenskap och inte kommersialisering av pseudovetenskap vilket är vad Per-Christer Odén ägnar sig åt.

Healing med kvantfysik?

Företaget Secourong bedriver Reiki-healing och magnetterapi.13 Från dess hemsida kan man ladda ned en uppsats med titeln Healing som omvårdnad. Ett komplement inom den etablerade vården. Uppsatsen är ett tiopoängsarbete inom vårdvetenskap vid Vårdhögskolan i Borås. På hemsidan står det: ”OBS. Jag sprider uppsatsen på eget bevåg, utan stöd från handledare, examinator och vårdhögskolan.” Denna ovanliga markering fråntar naturligtvis varken handledaren Margaretha Ekebergh eller examinatorn Karin Dahlberg det akademiska ansvaret för att ha godkänt uppsatsen. Uppsatsen är en anmärkningsvärt okritisk genomgång av den pseudovetenskapliga litteraturen om healing. Här följer några citat ur uppsatsen:

”Redan år 1905 presenterade Einstein sin teori om att massa är energi och energi är massa. För fysiker inom kvantmekaniken är detta en självklarhet, då de mäter subatomära partiklars massor i energienheter (Zukav, 1981). Allt levande har ett elektromagnetiskt fält, vilket gör kommunikation möjligt, speciellt mellan samma frekvenser. Människan är bunden till universum i en väv av elektromagnetisk energi, enligt Becker (1979). Rao (1977) delar in människans energifält i flera olika lager med olika grad av energinivå, vilka är relaterade till den fysiska kroppen, psyket, respektive den paranormala förmågan.”

”Energibanorna inuti kroppen kallas meridianer. De bildar tillsammans ett energisystem som ger kroppens alla delar kraft och näring. Längs meridianerna finns aktiva punkter, vilka används vid akupressur- och akupunkturbehandling.”

”Men healing kan också utföras på avstånd (?) Begreppet avståndshealing eller distanshealing används när healern förmedlar healing från en annan lokal, eller ännu längre bort, t.o.m. tusentals mil från patienten.”

I uppsatsens sammanfattning rekommenderas att healing används inom vården:

”I resultatet framkommer att healing inom omvårdnad kan förklaras med Rogers, respektive Newmans, omvårdnadsteorier och att även kvantfysiken kan ge en ökad förståelse för healing. Sjuksköterskan kan använda healing som en holistisk, effektiv och resurssnål omvårdnadshandling, för att hjälpa patienten att utveckla sina möjligheter – fysiskt, psykiskt och andligt, och att uppleva hälsa.”

Termen ”resurssnål” framstår för mig som cynisk. Om det finns en verksam metod som kostar pengar, ska man då i stället idka handpåläggning eller kanske rentav utöva den ännu mer resurssnåla distanshealingen, som inte ens kräver att man träffar patienten? Ansvaret för att denna grovt vilseledande uppsats kan spridas med akademisk kvalitetsstämpel vilar som sagt på handledaren och examinatorn.

Bristande handledning

Vid Linköpings universitet godkändes under år 2003 en magisteruppsats med titeln ”Jag säger att jag är synsk och att jag tror på änglar” En studie av mediala kvinnor. Handledare var Gunilla Petersson.14 I uppsatsen framställs medial förmåga och extrasensorisk perception som vetenskapligt bevisade fenomen. Det konkreta belägg för detta som nämns är J. B. Rhines försök från 1930-talet. Valet av exempel kan verka märkligt eftersom Rhines experiment är så diskrediterade av sentida avslöjanden att knappt ens de mest entusiastiska parapsykologerna längre åberopar dem.

Det finns dock inget i uppsatsen som tyder på att detta är studentens fel. Tvärtom. Hon bygger sin framställning om parapsykologin på en otillförlitlig bok från 1982 med hänvisning till att ”det har varit svårt att hitta någon litteratur som behandlar ämnet under senare år”. Det är handledaren som borde ha sett till att studenten fick hänvisningar till den moderna vetenskapliga litteraturen inom området. Även i övrigt vittnar uppsatsen om bristande handledning. Så t.ex. genomför författaren en jämförelse mellan New Age och ”den österländska religionen”. Handledaren borde ha upplyst studenten om att det finns mer än en österländsk religion samt givit hänvisningar till relevant litteratur om dessa.

Upprepade mönster

Dessa exempel visar med all oönskvärd tydlighet att pseudovetenskapen fortsätter att frodas i det svenska högskoleväsendet. De bekräftar också några av de mönster vi konstaterade i Högskolans lågvattenmärken.

Vi påtalade där att pseudovetenskap ofta uppstår när forskare ger sig in i andra områden än dem som de har kompetens för, utan att samarbeta med experter i det nya ämnet. I det nya materialet är de båda professorerna Lennart Möller och Per-Christer Odén mycket tydliga exempel på detta. Möller ägnar sig åt arkeologi och Odén åt oftalmologi, båda utan att ha elementära kunskaper inom respektive område. Båda åberopar också sin professorstitel för att ge akademisk legitimitet åt sin pseudovetenskapliga verksamhet.

Vi framhöll också i Högskolans lågvattenmärken att pseudovetenskap kan uppstå när doktorander bedriver verksamhet som kräver kompetens även inom ett annat ämne än det egna, utan att få adekvat handledning inom det tillkommande området. Detta exemplifieras här av Sahlqvists och Meurmans doktorsavhandlingar. Att döma av avhandlingen har Sahlqvist inte fått den handledning i statistisk metod som han skulle ha behövt. Meurman verkar inte ha fått den hjälp från geologiämnet som skulle behövas för att inse vittringsmätningars begränsningar som arkeologisk dateringsmetod.

Ett tredje mönster som vi åter får bekräftat är bristande handledning av studentuppsatser. De båda studentuppsatser som nämnts ovan är ovanligt tydliga exempel, men långtifrån de enda som jag blivit uppmärksammad på under de senaste åren. Det finns uppenbarligen institutioner där man inte tar handledning och kvalitetsgranskning av examensuppsatser på tillräckligt stort allvar.

Slutligen kan konstateras att pseudovetenskap i historiska ämnen verkar att ha en oroande utbredning i det svenska högskoleväsendet. Nästan hälften av de fall jag redovisat ovan handlar om historiska vetenskaper (väsentligen arkeologi). Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning detta är en urvalseffekt, men alldeles oavsett detta ger de historievetenskapliga fallen anledning till eftertanke. Det är mycket som kan gå snett om ett samhälle förlorar sin förmåga till stringens och kritisk analys i frågor som gäller den egna historien. Därför är detta en fråga som har mer än ”bara akademiskt” intresse.

Sven Ove Hansson är professor i filosofi vid KTH.

Referenser

  1. Jes Wienberg, ”Sakral geometri. Veje og vildveje til viden”, s. 23-57 i Anders Andrén, Kristina Jennbert & Catharina Raudvere (red.), Ordning mot kaos. Studier av nordisk förkristen kosmologi, Nordic Academic Press 2004.
  2. Se Wienberg enligt ovan samt Anders Kaliffs recension i Fornvännen 4/2000, s. 284-288.
  3. http://www.info.uadm.uu.se/PM/pmdisp.lasso?ISBN=91-506-1399-5.
  4. Peter Kresten, recension i Fornvännen 2/2001, s. 140-142. Jesper Jerkert, ”Richard Meurman och statistiken”, Folkvett 1/2002, s. 6-26. Se även www.vof.se/meurman/.
  5. Jonathan Lindström & Curt Roslund, ”Göran Henrikssons nonsensforskning”, Folkvett 3-4/2000, s. 7-30.
  6. Ledare, ”Folkvett kan inte skrämmas till tystnad”, Folkvett 2/2001, s. 4-5.
  7. www.discovery.org/articleFiles/PDFs/100ScientistsAd.pdf
  8. Henrik Eriksson, ”En sensationell doktorsavhandling”, Folkvett 2/2003, s. 56-59.
  9. Sydsvenska Dagbladet 9/3 2003.
  10. Se t.ex. Christian Braw, I tiden, Borås, Norma, 1995, s. 79-91.
  11. Västerbottenskuriren 6/6 2003.
  12. Simon A, Worthen DM, Mitas JA 2nd, ”An evaluation of iridology”, JAMA 1979 Sep 28; 242(13), s. 1385-9. Ernst E., ”Iridology: A systematic review”, Forsch. Komplementarmed. 1999 Feb; 6(1), s. 7-9.
  13. http://www.secourong.com.
  14. Institutionen för tematisk utbildning och forskning, Campus Norrköping.
    http://www.ep.liu.se/exjobb/ituf/ksm-d/2003/