Emeritus professor och ordförande för Kungl. Vetenskapsakademins energiutskott Sven Kullander höll på inbjudan av Tekniska Föreningen i Uppsala föredrag om Rossis E-Cat. Skribenten är inte imponerad och ifrågasätter Kullanders förmåga till kritisk vetenskaplig analys.

Onsdag kväll, den 9 november 2011, klockan 19:00 samlades över 100 personer i sal 2001 på Ångströmlaboratoriet i Uppsala. Det är en tung akademikerskara med totalt säkert flera hundra års universitetsstudier bakom sig. Jag ser många professorer och även en före detta rektor för Uppsala Universitet i publiken. Anledningen till denna samling är att prof. em. Sven Kullander, på inbjudan av Tekniska Föreningen, skulle hålla ett föredrag med titeln ” Energikatalysatorn. Spännande projekt med frågetecken?”. Det som avsågs med ”Energikatalysator” eller kort bara E-Cat, var förstås årets snackis bland tekniknördarna: Andrea Rossis hemliga maskin som sägs kunna producera energi ur en blandning av nickelpulver med vätgas och en hemlig ingrediens. Många artiklar på främst NyTeknik.se vittnar om hypen och tidningens roll har nyligen granskats i ”Medierna” i P1 under titeln ”Ny teknik ensam mot världen”. Med Kullanders dokumenterade engagemang kring E-Catens vara, inte minst i just Ny Teknik, är det inte förvånande att sal 2001 var nästan fullsatt.

Kullander börjar med två intressanta kommentarer, nämligen att han aldrig har varit med om något liknande än den uppståndelse som varit kring E-Caten under året, och att han önskade att någon av hans vetenskapliga artiklar hade blivit lika flitigt citerad som hans reseberättelse ner till Bologna tillsammans med Hanno Essén där han träffade Rossi och kollegor och fick E-Caten inte bara uppvisad utan även igångsatt.

Därefter berättar Kullander mer om alla artiklar i Ny Teknik i detta ämne, och man får intrycket att han tycker att det är rätt kul att vara med i denna cirkus och dessutom inneha en, åtminstone ur svenskt perspektiv, central roll. Men ungefär där slutar den roliga och anekdotiska delen och under den återstående tiden av föredraget (som varade ungefär en timme) blir jag allt mer förvånad över hur lite information som presenteras. Och, kanske framförallt, över det som Kullander på fullaste allvar berättar inför denna församling …

Kullander noterar bl a att Rossi är en trevlig person och att han därför inte tror att Rossi fuskar. Han resonera vidare att Focardi har jobbat på CERN och därmed också får anses som trovärdig. Jag undrar: är det så man ska granska sådana utomordentliga påståenden som Rossi och Focardi har lagt fram, nämligen att de lyckats med något som kan jämföras med kall fusion? Är det så att Kullander redan med sådana resonemang visar att han tappat allt kritisk omdöme?

Vidare är allt som presenteras kring själva E-Cat under föredraget mest gissningar. Inte så konstigt eftersom Rossi vägrar att avslöja detaljer. Kullander berättar själv att man i bästa fall får ett ”ja” eller ”nej” på frågor till Rossi kring E-Catens uppbyggnad. Ändå spekulerar han kring ”reaktorns” volym och presenterar även en ritning av apparaten  som någon på webben har gissat sig fram till! De drygt 100 åhörarna, mig inkluderad, lyssnar tyst. Jag undrar vad folk tänkte …

Sen berättar Kullander att han har fått prover av både ”bränslet” innan det gick in i ”reaktorn” och ”askan” dvs det som är kvar efteråt. Man kan ana att Kullander är lite stolt över att just han fick sådana prover. Detta hände alltså när Rossi besökte Uppsala i juli. Kullander verkar inte ha minsta tvivel på att det verkligen är så som Rossi säger när han överlämnar proverna, nämligen att det verkligen är ”bränslet” och ”askan”. För Rossi är ju en snäll och trevlig person. Återigen: är detta vetenskaplig granskning? Sedan berättar Kullander att proverna undersökts av experter och inte är radioaktiva. Han berättar vidare att ”askan” innehåller 10 % koppar medan det som gick in i ”reaktorn” bara består av nickelpulver. Kullander berättar inte hur många gram det är frågan om och vad effektuttaget skulle ha varit och om räkningar med bindningsenergi går ihop. Isotopsammansättningen för koppar i ”askan” är precis den naturliga, alltså runt 70 % Cu-63 och 30 % Cu-65. Isotopförhållandena för nickel har inte uppmätts ännu, trots att Kullander haft tillgång till proverna sedan många månader. I sammanband med denna del av presentationen kommer den enda glimten av vetenskap och kärnfysik när Kullander berättar att den naturliga isotopblandningen för nickel inte riktigt verkar passa in med de observerade kopparisotoperna i ”askan”.

Kanske är det på sin plats här att gå in lite mer i detalj i den kärnfysikaliska frågeställningen som ligger bakom: Om det nu är en kärnreaktion, så som Rossi åtminstone under en tid har hävdat, så bör alltså nickel ha omvandlats till koppar enligt Ni + H – > Cu. Masstalet av den ursprungliga nickelisotopen ökar med en enhet och eftersom det är en proton som tillförs skulle produkten alltså vara koppar. Nu är det så att det finns 5 olika stabila isotoper som förekommer i naturligt nickel: Ni-58 (68,1 % i naturlig nickel), Ni-59 (26,2 %), Ni-60 (1,1 %), Ni-62 (3,6 %), och Ni-64 (0,9 %). Om nu provet av ”askan” endast innehåller koppar med naturliga isotopförhållanden (som är 69,1 % Cu-63 och 30,9 % Cu-65) så undrar man som kärnfysiker förstås vilken ytterligare mekanism (utöver den ”kalla fusionen”) som leder till att endast en vis del av Ni-62 omvandlas till Cu-63 och en annan del av Ni-64 till Cu-65 så att endast stabila isotoper bildas och dessutom i rätt förhållande. Radioaktiva isotoper påstås ju inte finnas i ”askan”. Rossi hävdar att själva processen inte alstrar strålning från radioaktivitet, och provet påstås vara icke strålande. Att även järn förekommer är också svårt att förstå. Och varför inte zink? Om kopparkärnorna ”fångar in” ytterligare en proton, ja, då skulle det nämligen bli zink.

Hur kan man förvänta sig att en vetenskaplig undersökning av pulvren av en professor som har sysslat med experimentell kärn- och partikelfysik under hela sitt liv skulle göras? Och jag frågar mig förstås hur jag skulle ha gjort om jag fick mirakelpulvret? Om man får tag på proven, och helt oavsett om de nu verkligen var inne i ”reaktorn” eller inte och oavsett om någon kanske har mixtrat och satt till kopparpulver i ”askan” eller inte, så skulle man nog göra allt som står i ens makt för att så snabbt som möjligt få fram så mycket information som möjligt om pulvrens sammansättning. Detta skulle kunna ha varit någonting att redovisa, kritiskt granska och diskutera, tillsammans med de påstådda och förmodade mekanismerna: exakt hur mycket koppar finns i ”askan”? Vad är (inklusive felmarginaler) isotopsammansättningen för koppar och nickel i bägge proverna? Hur ser ett gammaspektrum taget med någon högupplösande detektor (Ge-detektorer finns lätt tillgängliga i Ångströmlaboratoriet) ut för respektive prov, en mätning som man borde ha startat dagen efter man fick proverna. Betänk att sådan forskning, om detta med E-Caten faktiskt visar sig vara sant, är helt klart av Nobelpriskaraktär. Själv skulle jag inte få mycket sömn innan jag fick fram denna information …

Istället för såna undersökningar väljer Kullander att presentera och diskutera en tabell från en skrift från mars 2010 som Rossi och Focardi publicerat på en websida (artikeln blev refuserad av riktiga vetenskapliga tidskrifter) och pratar om metod A, B och C utan att förklara närmare. Och hur skulle han kunna förklara dessa metoder närmare, han vet ju inte hur dessa mätningar genomfördes i detalj. Bara det som Rossi och Focardi skrev på sin artikel på webben är känd. Ingen vet vad som verkligen gjordes, eller hur det genomfördes.

Detta är förmodligen en av anledningarna till att artikeln refuserades och varför Rossi fortfarande inte fått patent på sin uppfinning. Dessutom har Kullander en stund tidigare konstaterat att tidigare metoder att mäta uteffekten varit felaktiga men att metoderna nu har förbättrats och fungerar korrekt. Jag får inte ihop det och undrar återigen hur man kan ha mage att, som synes på fullaste allvar, presentera och försöka diskutera denna tabell. Skulle man kunna göra så på en föreläsning under sin karriär som universitetslärare? Eller på en konferens? Man häpnar.

Med tanke på att Rossi gav proverna till Kullander och påstod att de är ”före” och ”efter” och med tanke på att ”före” innehöll bara nickel medan ”efter” innehöll även koppar och järn (?!) finns bara två möjliga förklaringar: antingen har verkligen helt ny kärnfysik upptäckts med alla ”mirakel” som hänger ihop med den aktuella elementomvandlingen (ingen som helst radioaktivitet plus naturliga isotopförhallanden), eller så är Rossi en bedragare och har lagt dit kopparpulver för hand (men varför järn?). Med tanke på att Rossi inte spelar med öppna kort och inte visar hur ”reaktorn” är uppbyggd, har jag själv inte svårt att, mellan dessa två alternativ, välja vad som verkar mest sannolikt.

Men Kullander verkar inte bara ha en stark tro på att han kan granska hemlighetsmakeriet. Han verkar tvärtemot agera till Rossis försvar och tro på alla mätresultat kring uteffekten, trots alla frågetecken han ändå sätter på sin sista slide. Istället för att göra allt som står i hans makt – vilket borde vara en hel del – blir han ett verktyg för Rossi. Han kanske inte är riktigt medveten hur mycket hans ”Frågetecken kvarstår” forskning betyder för publiciteten kring E-Caten. Till och med Steven B. Krivit och websajten http://www.newenergytimes.com, som är positiv till kall fusion, levererar bättre vetenskapliga analyser än Kullander. Mesta material och den kanske bästa diskussionen av E-Caten finns på sajten www.esowatch.com.

Min tro på Kullanders förmåga till vetenskaplig granskning har fått sig en ordentlig törn. Och, vad värre är, därmed också min tro på Kungliga Vetenskapsakademins energiutskott där han agerar ordförande. Visst, i diskussionen efter föredraget hävdar Kullander att han agerar rent privat och varken som emeritus professor eller KVA-medlem. Detta kanske skulle kunna ursäkta en del av den vetenskapliga amatörismen som Kullander visade prov på. Men å andra sidan poängterade Kullander en stund senare att han anser det som sin plikt att kolla upp påståenden eftersom han är ordförande i KVA:s energiutskott. Tydligen var det inte så lätt att hålla ordning på ”hattarna” i alla fall.

Den riktigt intressanta frågan som skulle vara väl värd att undersöka är hur man kan hamna där Sven Kullander har hamnat. Vilka psykologiska mekanismer som är verksamma när professor Sven Kullander, medlem i KVA och ordförande för KVA:s energiutskott, tappade förmågan till kritiskt vetenskapligt tänkande och gör sig till verktyg för en mystisk uppfinnare.

Stephan Pomp, Professor i tillämpad kärnfysik, Uppsala universitet

[Fotnot 1: Rossi driver websiten ”Journal of Nuclear Physics” som bär den mer rättvisande underrubriken ”Nuclear experiments blog”.]

[Fotnot 2: Den 23 november höll ”Sven Kullander, professor i högenergifysik vid Uppsala universitet, ordförande i Kungliga vetenskapsakademins energiutskott” föredrag i Örebro med titeln: ”Morgondagens kärnkraft – blir den kall eller varm? ”. Citat ur annonseringen: ”Den kalla fusion som nyligen utvecklats i Bologna kan inhysas i en apparatur som inte är mycket större än en kaffekokare och som genererar energi enbart med några teskedar nickelpulver.” The story continues alltså.]