– Självklart ordnar vi en skeptikerpub när vi får besök från Sverige!
Så svarar Ottawa-skeptikern Chris Hebbern på mitt mail om att jag planerade en resa till staden, och drar ihop runt tio personer som möter upp mig när jag frysande kommer in på puben direkt från flygplatsen.
Chris är motorn i Ottawas skeptikeraktiviteter. I stället för att ha en förening i ryggen arrangeras de utåtriktade verksamheterna av ett löst sammansatt gäng, som nu sitter med sina ölglas på den engelska puben som är ett av deras stamhak. De ordnar sociala träffar, pubföredrag och en årlig “SkeptiCamp”. De senaste åren har SkeptiCamp haft runt åttio deltagare, som lyssnat på (och själva varit) frivilliga föreläsare. Föredragen är 15 minuters långa, följt av fem minuter frågor och 20 minuters pausmingel. Tack vare sponsorer – bland annat får de låna en lokal gratis – så krävs nästan inga inträdesavgifter.
– Vi försöker ha väldigt låga biljettpriser, ofta gratis, för att så många som möjligt ska kunna ta del av folkbildningen, berättar Chris. Han menar att SceptiCamp hittills varit självsanerande – de testar inte föredragshållarna innan och säger i princip alltid ja till den som vill prata. De ser bara till att ämnet berör skepticism eller vetenskap, och förlitar sig sedan på att publiken ställer relevanta frågor på frågestunden strax efteråt. Chris och hans gäng fokuserar mer på folkbildning och vetenskap än på att motverka pseudovetenskap i stunden. Diskussionerna på skeptikerpuben jag besöker är nästan precis de samma som i Göteborg. Frågan om religionens påverkan på samhället är dock en mer aktuell fråga här.
– Det katolska skolsystemet är i konkurrens med det offentliga. De är finansierade av skattepengar och suger åt sig eleverna med bäst förutsättningar och framstår därför som väldigt framgångsrika, säger Chris. Enligt skeptikerna jag träffar handlar katolicismen i skolorna inte bara om inslag som böner och gudstjänster, utan influerar även undervisningen. I Ottawa och resten av Ontario är det förbjudet för de katolska skolorna att undervisa om kreationism på naturvetenskapslektionerna, men på religionslektionerna kan det förekomma anti-abort-propaganda och att läraren förespråkar kreationism.
I Kanada finns flera skeptiska organisationer, och även ateistiska och humanistiska. CFI (Center of Inquiry) etablerades i Ottawa när skeptikerpubarna och föredragen redan var igång, och har därför just här riktat in sig på enbart religionskritik. I andra delar av landet är CFI en bredare organisation. På husväggar runt om i staden hänger gigantiska reklamskyltar med ett leende barn och texten “24 137 945 kanadensare kan inte ha fel när de väljer naturliga hälsoprodukter för sin hälsa.”. Lobbyismen från alternativhållet är livaktig, men inom CFI finns en grupp som arbetar med lobbyism åt andra hållet. Gruppen ägnar sig åt att försöka påverka policys och beslutsfattande genom att formulera tydliga förslag och sammanfatta vetenskapliga underlag.
Drygt femton mil från Ottawa ligger Montreals vetenskapsmuseum som för tillfället har en utställning för unga om pseudovetenskap. Som besökare får du testa trickfoto, spå dina vänner med hjälp av barnum-uttalanden, och lära dig hur man vetenskapligt kan avfärda homeopati och kreationism. När jag var där kastade sig eleverna över stationerna, som var lätta att sätta sig in i tack vara korta texter och interaktiva moment. Jag tror att en del av inslagen kan vara inspirerande för lärare och skeptiska lokalorganisationer även här i Sverige. Läs mer om den på https://www.vof.se/skepticism/barn-och-ungdomar/vetenskapliga-ovningar/ och http://www.montrealsciencecentre.com/exhibitions/truth-or-lie-the-exhibition.html.
Amanda Duregård