European Skeptics Congress 2013

Sverige har haft sin första europeiska skeptiska kongress. Den 23–25 augusti genomfördes European Skeptics Congress på klassiska Nalen i Stockholm. En av deltagarna var Bruno Van de Casteele som dagligen bloggade om evenemanget på skeptoid.com. Här följer ett sammandrag av hans artiklar (fredag–söndag), redigerat och översatt av Peter Olausson och Sofie Bååth.

Torsdag
Många anlände redan på torsdagen. Därför hölls två föredrag på ABF-huset. Dan Larhammar berättade om en rad olika sorters kvacksalveri, hur de marknadsförs och hur man bemöter dem. Sedan redogjorde Maria Berglund för hur lätt vi kan luras av våra opålitliga hjärnor. Dessa föredrag var gratis, öppna för allmänheten och hölls på svenska.

Fredag
Dagens förste talare var något av de vetenskapliga föreläsningarnas rockstjärna. Hans Rosling och hans son Ola (Sverige) visade demografiska data. Tråkigt? – Tvärtom! Med en kombination av högteknologi (animerade grafer) och lågteknologi (toalettrullar) utmanar de publiken beträffande flera missuppfattningar och kunskapsluckor.
Näste man på scen var Dénis Caroti (Frankrike). Han presenterade sin organisation Cortecs, en grupp som vill sprida vetande och kritiskt tänkande genom att skapa och dela med sig av material. Detta finns fritt tillgängligt (på franska) på deras sajt. Det var intressant att få reda på men jag hade gärna hört mer om hur själva materialet ser ut.

Förmiddagens sista talare var Kristine Hjulstad (Norge). Hon visade en del av sina magiska/vetenskapliga program för barn på 8–12 år. Hennes trick och illusioner påminde oss om att även om vi vet att hjärnan lurar oss så märker vi inte hur det går till. Det var trevligt att få detta presenterat på ett både intressant och underhållande sätt.

Efter lunch fick vi ett föredrag av Max Maven (USA). Trots att han kallats in i sista minuten så fascinerade han publiken med sitt underhållande föredrag, som han även hållit på TAM i Las Vegas. Ämnet var vita lögner: Kan det någonsin vara bra att ljuga? Han gjorde ett stort misstag när han tog upp historien med ”psychic Sally” (se även notis i detta nummer av Folkvett), men i övrigt var det riktigt bra. Som filosof är jag särskilt glad för de sällsynta gånger som kantiansk etik och konsekventialism tas upp i skeptiska sammanhang.

Nästa var Beatrice Mautino (Italien). Hon berättade vad hon och hennes kolleger gjort för att lära tonåringar om myter och bluffar. Detta föredrag var extremt intressant. De arbetar i tre steg: 1) visa att det falska påståendet är falskt, 2) förklara relevanta vetenskapliga fakta på ett underhållande men ändå fokuserat sätt, 3) visa hur man använder den vetenskapliga metoden i det aktuella fallet.

Sedan gav hon oss en rad exempel på hur de använde glödvandring, spikmattor, sädescirklar med mera som utgångspunkt för sådana skeptiska lektioner. Jag är lite avundsjuk på hur mycket de lyckats göra med en begränsad budget, och har samlat en rad intressanta idéer; efter vad jag hört så kommer flera andra länder också att tillämpa dem. Detta föredrag var en av dagens höjdpunkter.

Därefter följde en paneldebatt på ämnet utbildning i kritiskt tänkande. Jag är inte särskilt förtjust i paneldebatter, så även om flera intressanta frågor togs upp (kan man vara kritisk jämt, hur mycket kunskap behöver man, kan vi lita på experter och i så fall vilka?) har jag inte så mycket att säga.

Dagens sista föredrag var en riktig godbit av magikern Tom Stone (Sverige). Han gav en magisk förevisning och förklarade dessutom vad han gjorde och hur tricken fungerade (till exempel den så kallade förändringsblindhet som uppstår när vi flyttar blicken). Jag insåg att magi inte bara handlar om fingerfärdighet utan även om förståelse för hur vi fungerar. Som när han visade samma trick hela tre gånger, den andra gången mycket långsamt och stegvis … Och han erkände att när han ser sig själv på film, så blir han också lurad. I likhet med Hjulstads programpunkt på förmiddagen så insåg man verkligen att även den som vet vad som händer kan bli lurad. Du har blivit varnad …

Lördag
Först ut var Shane Greenup (Australien) som ersatte Susan Gerbic (USA). Han presenterade såväl hennes ämne, gerillaskepticism på Wikipedia, som hans egna intressanta skapelse RbutR. Det är ett sätt att lagra och hitta motargument, rebuttals, till webbsidor. Målet är att skapa ett verktyg som signalerar om det finns kritik mot innehållet på en hemsida man besöker (även om texten är korrekt). Greenups mål är, som han formulerade det, att erbjuda kritisk information till folk just när de bestämmer sig.
Gerillaskepticism på Wikipedia är ett projekt som syftar till att ge korrekt och skeptisk information. Det grundades av Gerbic som menade att Wikipedia är den plats där det är viktigast att informationen är korrekt. Webbplatsen ligger nästan alltid bland de tre högsta sökresultaten. En svensk medlem berättade om vad han gjorde och hur han gjorde det. Det verkar onekligen enkelt (bortsett från att jag inte skulle kalla Wikipedias koder enkla), och är ett utmärkt sätt att få fram artiklar med hög kvalité.

Dagens andra talare var Anna Bäsén (Sverige). Hon är medicinjournalist som wallraffar om kvacksalveri och andra sorters felbehandlingar. Hon visade flera exempel på hur hon avslöjat bedrägerier, från charlataner som utgett sig för att vara läkare och hittat på diagnoser, till alternativmedicin med giftiga ämnen som arsenik. Även om det är få journalister som har möjlighet att ägna sig åt sådant, tycker jag att det är viktigt att visa att den här sortens kvalitetsjournalistik är användbar för att komma åt kvacksalveri, och hon är värd all vår respekt. Hon påpekade att dessa pseudovetenskaper är såväl farliga som kostsamma (även för skattebetalarna), men även att pressen på media innebär att det blir allt svårare att utföra sådan grävande journalistik.

Vilket för oss till tredje talaren, Michael Marshall (Storbritannien). Han pratade rappt och underhållande om hur PR och marknadsföring påverkar brittisk journalistik (liksom troligen lite varstans dessutom). Hans förklaring var att media och journalistik blivit business; när trycket blir allt högre på journalisterna (de producerar tre gånger så mycket som för 20 år sedan) blir det lätt att de fyller ut med material från nyhetsbyråer och pressreleaser från företag.

Även de bästa tidningarna i Storbritannien utgörs till 49% av artiklar som kopierats, praktiskt eller bokstavligt talat. Pressmeddelanden från företag är ännu knepigare. De utger sig för att vara samhällsforskning men baseras i själva verket på undersökningar som utformats för att ge uppmärksamhet åt de företag som bekostat dem. (En tumregel från Marshall: om man hittar namnet på ett företag i fjärde stycket eller däromkring, så är det förmodligen ett exempel på sådan dålig journalistik.) De som fyller i dem gör det för pengarna; man får 1 krona per undersökning. Att de betalas ut först när man samlat ihop 400 kr innebär att man bekymrar sig ännu mindre för vad man kryssar i. Konsekvenserna kan bli stora, som när utbildningsministern ville förändra skolsystemet på grund av en sådan rapport.

Under paneldebatten gjordes en intressant poäng: journalister är inte ondskefulla, och Marshall rekommenderade oss att hålla kontakt med dem och bygga upp ett förtroende. Skeptiker kan också komma med spännande uppslag (som 10:23-kampanjen mot homeopati) och har även lättare att få tag på professorer och läkare som kan komma med fina auktoritetsargument. Han sade att vi behöver få in bra, vetenskapligt material (så det dåliga inte får plats), och att vi ska samarbeta med journalister och förse dem med sådant som de behöver och enkelt kan publicera. Allt som allt var detta höjdpunkten på en intressant förmiddag.

Näst i tur var den svenske astronauten och långvarige medlemmen av VoF, Christer Fuglesang. Han berättade dels om ESA, dels om sitt besök på rymdstationen ISS. Ibland blev det lite mycket PR för ESA, men vi fick också en översikt av rymdfartens vetenskapliga aspekter, som forskningssatelliter, hur människor och maskiner kan utforska rymden med mera.

Eftermiddagen började med en föredragning av Barbro Walker (Tyskland) om Brain Gym. Denna ”teknik” saluförs som en effektiv, holistisk och naturlig terapi. Den används mot en lång rad symptom – hon tröttnade på att räkna vid tusen – vilket också indikerar att något är fel. Efter uttömmande forskning kunde hon visa att påståendena som görs är fullständigt grundlösa. Teknikerna må verka löjliga (tänk på ett X, drick vatten, gör vissa rörelser…) men Brain Gym är inte bara ovetenskapligt, utan omoraliskt när det gör grundlösa påståenden och farligt när det får ersätta riktig vård.

Näst i tur stod Tomasz Witkowski (Polen), psykolog och en av grundarna av landets lilla men mycket aktiva skeptiska organisation Klub Sceptyków Polskich. Han gav ett mycket välskrivet föredrag som utmanade Richard Feynmans jämförelse av samhällsvetenskaper med cargo cults.1 Faktum är att en stor del av den publicerade forskningen inom psykologin är irrelevant och aldrig citeras. Vidare utförs den till övervägande största delen på västerlänningar, framför allt psykologistudenter i USA, vilket ytterligare försvagar dess allmänna anspråk. Men Witkowski visade också några goda exempel på psykologisk forskning, som det tredje bromsljuset eller den gula färgen på ambulanser och brandbilar, forskning som sparat pengar och liv.

För att förhindra att samhällsvetenskaper övergår i cargo cults måste den vetenskapliga integriteten vidmakthållas, och forskningen måste populariseras för att man ska kunna få en rättvisande bild av den. Slutligen, och här såg Witkowski hur vi skeptiker kan göra nytta, behöver forskningen (liksom den ovetenskap som Marshall tog upp) få ett kritiskt mottagande.
Nu var det dags för ännu en paneldebatt, den här gången om journalistik och kritiskt tänkande. Jag är som sagt inget fan av paneldebatter, men flera intressanta poänger lyftes fram av såväl deltagarna som publiken, om hur man utför och presenterar god journalistik som kan hjälpa till att sprida kritiskt och skeptiskt tänkande.

Dagen avrundades av Catherine de Jong (Nederländerna). Hon presenterade några pseudovetenskapliga behandlingar mot beroende som förekommer i hennes land. Ännu en gång insåg jag i vilken hög grad man utnyttjar folk som behöver hjälp. Utöver att terapierna inte ger dem någon verklig hjälp mot beroende så medför bieffekterna flera dödsfall om året. Metodernas förespråkare hävdar att de blir motarbetade och att det ”medicinska etablissemanget” inte vill forska på deras respektive substanser. Men de Jong hade gått på djupet och hittat flera artiklar om såväl effekter som bieffekter från 1950- och 1960-talen. Dagens sökmotorer går inte längre tillbaka än ca 1980 så det krävs en del manuellt grävande, och detta hade de Jong utfört mycket väl.

Söndag
Förmiddagens program inleddes av Chris French (Storbritannien). Han presenterade sin specialitet anomalistisk psykologi, vilket samtidigt var en översikt över hans kommande bok. Det är svårt att sammanfatta en hel bok men jag ska nämna några av hans punkter. Vilka faktorer kan vara förknippade med paranormala föreställningar? Det finns korrelationer med personlighet och med att ha upplevt övergrepp som barn. Däremot finns det ingen koppling till marginaliserade grupper, som kan behöva känna trygghet. Å andra sidan är människor som upplever paranormala fenomen inte galna – såvida inte, som Chris påpekade, vi alla är galna… De flesta av oss upplever hallucinationer, och alla kan vi minnas fel. Jag kan inte göra rättvisa åt alla andra ämnen som Chris nämnde, men sammantaget var detta ett mycket underhållande föredrag.

Sedan hade vi Hayley Stevens (Storbritannien), med det roliga och lättsamma föredraget ”Skeptikerns guide till spökjakt”. Hon har själv trott på det paranormala, och ser sig fortfarande som spöknörd sedan flera år tillbaka. Även om spökjägare hävdar att de ägnar sig åt modern vetenskap, så är mojängerna de använder inte ett dugg bättre än dansande bord och ouijabräden, och spökjägare har en väldigt låg evidenströskel. Man har fortfarande inte studerat spöken objektivt, än mindre har man någon förklaring till deras eventuella existens eller interaktion med materia.

Hon beskrev flera fall där hon var inblandad som skeptiker, och visade på att spökjägare verkligen kan göra folk rädda för ”onda andar”. Ibland kan skadorna bli stora, och Hayley ser det som ett uppdrag för skeptiker att lindra människors oro med rationella och objektiva argument. Hon visade också några fall där hon genom enkla efterforskningar kunde motbevisa spökfotografier.
Kongressens sista talare var Ken Frazier (USA), redaktör för Skeptical Inquirer. Han gav ett historiskt perspektiv på hur pseudovetenskap har förändrats. Han påpekade att pseudovetenskapen, med internets och kabel-tv:ns uppgång, har blivit mindre synlig (inga ”bestsellers”) och uppsplittrad, men den är lika stor och farlig som förr. Vetenskapen bör inte förvrängas av ideologier eller religioner som tvingar sin syn på världen på andra (inklusive forskare).

Ken avrundade med att säga att vårt arbete har en mening, även om vi ibland känner oss trötta eller modstulna. Vi behöver komma över, sade han, meningsskiljaktigheterna inom rörelsen (som verkligen finns) och fokusera på att tackla dessa hot mot vetenskapen. Att utmana påståenden ger verkligen effekt.

Jag vill tacka Föreningen Vetenskap och Folkbildning för att de har organiserat en så bra kongress. Det var inte något ”kändisevent”, utan fokus låg på att lära sig och att dela med sig, och att lära känna den europeiska skeptikerrörelsen bättre genom nätverkande. Tack för denna fina upplevelse, och jag ser fram emot nästa European Skeptics Congress, i London i september 2015. –

Not
1. Feynman menade med en cargo cult science en praktik som liknar vetenskap, men som använder dåliga eller felaktiga metoder och därför inte bör räknas som riktig vetenskap.