80 år med Nessie

Ur Folkvett 2013-3

Peter Olausson hyllar världens mest älskade fiktiva sjöorm med anledning av 80-årsjubileet.

Om man ska tro allt som sägs har näst intill varje loch i Skottland åtminstone tidvis hyst ett sjömonster av något slag. Men det är bara ett av dem som blivit världsberömt.

När man ska beskriva det eventuella monstret i Loch Ness så finns det en tidig berättelse som är obligatorisk i sammanhanget: den om hur missionären Sankt Columba på 500-talet i kraft av sin helighet motade bort ett monster. Bortsett från att händelsen som den beskrivs utspelades i floden Ness (som rinner från sjön till havet) och nedtecknades över hundra år efter att den skulle ha inträffat, så är det största problemet att sådana så kallade hagiografier över heliga män och kvinnor har sämsta tänkbara rykte som historiska källor. Det kryllar av monster, demoner, änglar och mirakler i dem. Om det funnits en gammal och levande tradition om ett monster i eller vid Loch Ness så får man leta efter den någon annanstans än i Vita Columbae.

Går man till senare tiders folksägner så finner man en mängd berättelser om så kallade kelpies och each-uisges. De är motsvarigheter till den skandinaviska bäckahästen, den som kan anta hästskepnad för att lura ner folk i djupet. Man har berättat om sådana i Loch Ness, men även i locharna Arkaig, Lochy, Lomond, Morar, Maree, Oich, Quoich och Shiel, för att bara nämna några. Många av observationerna gjordes före 1900-talet och är därmed äldre än monstret i Loch Ness.

För det var i Inverness Courier den 2 maj 1933 som man för första gången kunde läsa om ett monster i Loch Ness. En ej namngiven person (hon hette Aldie Mackay) hade på håll skymtat en val-liknande puckel som rört sig i vattnet. När hennes berättelse återgavs myntades begreppet, och typiskt nog fick det redan från början en påhittad historia: ”Loch Ness has for generations been credited with being the home of a fearsome monster…” Reportern Alexander Campbell skulle bli en framträdande figur i Nessies historia. Han var även water bailiff (tillsyningsman för vattendrag) och tillbringade sålunda mycket tid på och kring Loch Ness. Enligt egen uppgift såg han monstret hela 18 gånger.

Efter den första artikeln följde ett antal insändare i tidningen från folk som plötsligt kommit på att de hade sett saker, eller hört andra som berättat om saker som de hade sett. Många av breven var anonyma. Campbell misstänks ha skrivit flera av dem.
I augusti kunde man läsa den mest dramatiska beskrivningen dittills. Några dagar tidigare hade herr och fru Spicer kommit körande då ett mycket stort och mycket underligt djur gått över vägen en liten bit framför dem. De uppskattade dess längd till 7,5 meter och höjden till 1,2 meter. Djuret hade en lång hals och rörde sig ryckigt. Vad paret Spicer än såg eller trodde sig se, så var detta den första artikeln om varelsen som fick verklig uppmärksamhet. Det var nu som hypen satte igång; det var nu Loch Ness blev ett begrepp.

Höjdpunkten i Nessies karriär inträffade nog den följande vintern. I mitten av december 1933 skickade Daily Mail en grupp utvalda till Loch Ness för att leta reda på monstret en gång för alla. Ledaren, Marmaduke A. Wetherell, anlitades på grund av sina erfarenheter som storviltjägare i Afrika – inte, får man förmoda, på grund av sina erfarenheter som skådespelare och filmregissör.
Jägaren fick snart upp ett spår. På stranden hittades stora, tydliga fot­avtryck. Djuret måste ha varit uppemot sex-sju meter långt, trodde han. Dagarna före jul skickades gipsavgjutningar till experterna i London. Under hela helgen belägrades Loch Ness med omnejd av journalister, monsterjägare och sensationslystna. Efter nyår fick man resultatet: fotspåren kom från en flodhäst. Dessutom var alla avtrycken identiska. På den här tiden var det inte ovanligt med askfat, paraplyställ och liknande som tillverkats av fötter från exempelvis flodhästar, och det var uppenbart att någon nyttjat ett sådant tillhygge för att förfalska spåren. Wetherell blev utskrattad. Vem som låg bakom lär vi aldrig få veta.

Däremot vet vi vem som låg bakom den mest berömda föregivna bilden på monstret. Wetherell var förbittrad på Daily Mail och arrangerade ett fototillfälle: ”De ska få sitt monster!” En fjäderdriven leksaksubåt försågs med en konstgjord dinosaurieliknande hals med huvud. Läkaren Robert K. Wilson åtog sig att förmedla fotot till tidningen med en hopdiktad berättelse om hur det tagits. Han ville dock inte få sitt namn förknippat med bilden, som därför kallas ”kirurgens bild” (fig. 1). Det finns också en mindre lyckad tidigare bild i serien som inte blivit lika känd. En av de inblandade avslöjade det hela på 1970-talet, ett avslöjande som märkligt nog inte uppmärksammades förrän 1999. Innan dess hade en rad andra monsterlösa lösningar funderats ut. Den originellaste gick ut på att bilden föreställde en simmande elefant som använde snabeln som en snorkel.
1951 arrangerade Lachlan Stuart höbalar till ett monster som han fotograferade. Mest talande är nog att så enkla förfalskningar kunde lura så många så länge.

En omständighet som till synes talar för monstrets existens är mängden vittnesmål. Alla rapporter kan väl inte vara missuppfattningar, inbillningar eller påhitt? Men den som accepterar dem på grund av deras antal får genast ett nytt problem. Många vittnesmål låter sig inte kombinera med varandra. Kanske det finns eller har funnits flera monster? (Att Nessie dött är en lösning som lanserats.) Eller har det undergått kraftiga förändringar, såväl fysiska som beteendemässiga? På 1930-talet sågs det flera gånger på land, men sedan dess har det varit nog så svårt att få ens dåliga bilder på det i vattnet. Förr kunde observationer pågå uppemot en halvtimme, medan man det senaste halvseklet har fått vara glad för en sekundglimt på flera kilometers avstånd. Fotografierna som tagits är otydliga, fejkade eller både och – åtminstone de som vi hittills fått se. Strömmen av kameraförsedda turister till Loch Ness, som varit stadig i 80 år, borde rimligtvis ha alstrat mängder av belägg, åtskilliga av god kvalité, om monstret inte samtidigt hade drabbats av motsvarande blygsel. De senaste årens digitala explosion med mobilkameror och webbkameror har bara gett oss ytterligare några små suddar att studera. Ofta säger sig fotografen inte ha märkt något särskilt när bilden togs utan upptäckt den suspekta detaljen senare. Utöver andra förklaringar som nämns längre fram kan det vara en fågel som flyger förbi, där de höjda vingarna bildar ”monstrets” hals.

Den viktigaste faktorn har kallats expectant attention, den förväntansfulla uppmärksamhet som även den mest skeptiske kan ha svårt att skaka av sig när sjön kommer i sikte. Inget vattendrag i världen torde studeras lika intensivt, och givetvis får myriader av spänt granskande ögon förr eller senare syn på något. Och det som på andra sjöar är en icke-händelse blir här en stor nyhet: ”Den enda anledningen till att någon kan påstå att filmen visar ett monster är att den togs vid Loch Ness.” (Kommentar till en typiskt intetsägande film från 2007; upphovsmannen Gordon T. Holmes säger sig även ha filmat älvor.) Likt UFO-rapporter kan de allra flesta observationerna ges någon standarddiagnos, en mindre andel kräver mer jobb, men hur man än anstränger sig så blir där alltid kvar några vittnesmål som inte kan ges en definitiv förklaring, med eller utan monster.

Det kan poängteras att Loch Ness har såväl goda som dåliga egenskaper ur övervakningssynpunkt. Sjön är långsmal, man har särskilt god utsikt från den nordväst­ra sidan (Stuarts bild är tagen från den sydöstra stranden tvärs över sjön). Ytan på 56 km² motsvarar en trettiondel av Vättern. Å andra sidan är sjön 227 meter djup, och sikten går mot noll bara några meter under ytan.
Innan vi går in på olika förklaringar av observationer så ska det sägas att de spektakulära detaljerade rapporterna – den ringlande sjöormen, den hornförsedda jätteödlan eller Spicers vandrande urtidsdjur – är ytterst få. Om det bara berott på dem hade Loch Ness knappast varit omtalad än idag. De absolut flesta som har sett något berättar om en oformlig puckel, något oidentifierbart som höjer sig en smula över vattenytan, som regel på stort avstånd. Sådana observationer är också lättare att ge monsterlösa förklaringar, som sälar, uttrar och vågor.

Sälar var länge en tänkbar förklaring (gråsälar kan bli upp till tre meter långa) med problemet att sälar, så vitt man visste, inte fanns i Loch Ness. Men 1985 slogs det slutgiltigt fast att sälar verkligen letar sig upp hela vägen från havet på jakt efter lax. Uttrar är välkända invånare i sjön och har länge förekommit inom kryptozoologin. Den klassiska sjöormen med flera pucklar i rad kan förklaras med en rad sälar eller uttrar som simmat på rad och uppfattats som ett enda djur.
Det är ökänt svårt att uppskatta storleken på något man ser på håll, än svårare när föremålet befinner sig vid vattenytan; står observatören på stranden kan det vara vanskligare än man tror att avgöra om avståndet är exempelvis 25, 50 eller 100 meter. En säl på 25 meters håll kan lätt bli en betydligt större best om man tror att den är 100 meter bort. Därtill kommer vår tendens att minnas saker som större än de var (jämför Malm, Folkvett 4/2011).

Stockar har ofta föreslagits som förklaring, såväl flytande på ytan (där grenar och rötter kan bilda suggestiva illusioner) som nere i vattnet (där de ger utslag på ekolod). En spridd förklaring går ut på att stockar som hamnat i sjön stiger och sjunker på grund av förruttnelsegaser som ansamlas och sedan släpps ut. Ibland ska de rentav kunna ge stockarna en sorts jet-drift. Detta verkar dock vara en skrivbordskonstruktion. De som letat stockar på bottnen har hittat dem på ett fåtal grunda platser, men inga som uppvisat gasbildning. Däremot är ”halvsjunkna” stockar som svävar mellan vattenytan och bottnen vanliga. Dessa kan förklara många utslag på ekolod, inte minst sedan man kommit på hur de kan röra sig.

Redan i början av 1900-talet upptäcktes så kallade sei­cher i Loch Ness. När vinden blåser utmed sjöns längd­riktning pressas vattnet mot den ena änden. När vinden mojnar strömmar vattnet tillbaka. Hela vattensystemet hamnar i svängning, som när man lutar på en balja vatten. Ibland kan en stående våg uppstå som sträcker sig över hela sjöns längd. Själva vågen går inte att se med blotta ögat, men en effekt är att vattnet strömmar fram och tillbaka mellan sjöns ändar. I mitten av sjön är vattennivån konstant men strömningshastigheten störst. Under sådana omständigheter kan föremål på vattenytan driva mot vinden.

Liknande vågor som böljar fram och tillbaka kan även uppstå under vattenytan, mellan lager av kallare och varmare vatten. De är långsammare och betydligt större än några vågor på ytan; i Loch Ness har man uppmätt tio meter höga undervattensvågor. Stockar under vattnet som sätts i rörelse av dem kan ge egendomliga utslag på ekolodet. Dessutom ger ekolod även (svaga) utslag för skillnaden mellan vattenlagren, och därmed även för de väldiga undervattensvågorna. Kan det förklara en del märkliga observationer?

Ett annat vågfenomen som föreslagits handlar om interferens. En stilla dag färdas en båt med god fart i sjöns längdriktning. Svallvågor bildas, går ut mot stränderna, reflekteras och möts igen. Interferensmönstren kan då bilda relativt höga vågor, mitt ute i sjön och till synes utan orsak, eftersom båten vid det laget är långt borta. Sådana vågor skulle kunna förklara en del pucklar som dykt upp och försvunnit.

Hur är det då med den berömda plesiosauren? Redan 1933 föreslogs att svanödlorna kanske inte alls dog ut för 65 miljoner år sedan, utan att minst en individ fortfarande simmade runt i Loch Ness (detta var för övrigt några år före den sensationella återupptäckten av kvastfeningen). Men en sådan jättereptil kan inte finnas i Loch Ness av flera anledningar. Vattnet är för kallt för stora växelvarma djur (om de nu var växelvarma?), djur som andas luft får gå upp till ytan långt oftare än Nessies tvivelaktiga facit, och till sist så formades Loch Ness under den senaste istiden och skildes från havet för sisådär 14 000 år sedan.

Om det finns ett monster, av ett eller annat slag, i Loch Ness så går det att bevisa genom att visa upp det. Om det inte finns något monster i Loch Ness så är det mycket besvärligare att bevisa eftersom man i allmänhet inte kan bevisa icke-existens.

Ett potentiellt tungt argument som lagts fram mot Nessie går ut på att det inte finns tillräckligt mycket fisk i sjön för ett rovdjur av nämnvärd storlek. Men då har man bara räknat fisk som aldrig lämnar sjön, inte vandrande arter som lax och ål. Eftersom de senare utgör den absolut största mängden fisk i Loch Ness så finns det mer än gott om mat åt det tänkta monstret.

Det finns entusiaster som menar att vetenskapen blundar för monstret, på samma sätt som vetenskapen sägs ignorera UFO:n, parapsykologi, nära döden-upplevelser och så vidare. Det är helt enkelt inte sant. Att det skulle finnas ett stort och tidigare okänt djur i sjön är inte sannolikt men heller inte omöjligt; det går inte att avfärda på förhand. En rad mycket ambitiösa fältstudier har gjorts, såväl sådana där man observerat sjöns hela yta under längre perioder som sådana där man omsorgsfullt undersökt och letat igenom sjön (och dessutom fått reda på en hel del om dess biologi, geologi med mera). Bilder och vittnesmål har tagits på allvar, så långt det varit möjligt. Att det rimligtvis inte finns ett stort djur i Loch Ness är en slutsats som dragits sedan den prövats ordentligt; om det funnits så hade vi hittat det.

Å andra sidan kan man leta hur länge som helst efter ett monster som inte finns. Den enda begränsande faktorn är hur länge folk orkar intressera sig – och det finns inget som tyder på något minskande intresse. Som världens mest tillgängliga och bekväma kryptozoologi, det är bara att åka dit och titta, har Nessie klara fördelar jämfört med andra superstjärnor som snömannen och Bigfoot. Det finns förvisso de som har intresse av att myten hålls vid liv. Adrian Shine vid Loch Ness Centre har fått kritik för sin skeptiska hållning: ”Hur många kommer hit för att se den stora fisken i Loch Ness, eller den stora vågen i Loch Ness?” Minst lika viktigt på lång sikt är när enstaka personer då och då har sett något som gjort så stort intryck på dem att de tillbringat resten av sitt liv med att försöka återfinna vad det än var. Och så hålls historien vid liv.

Allt talar för att monstret i Loch Ness kommer att leva kvar, om inte i sjön så åtminstone i det allmänna medvetandet, i ytterligare 80 år – minst.

Källor & lästips
Adrian J. Shine, www.lochnessproject.org, Loch Ness & Morar Project – undersökningar av två sjöar.
Adrian J. Shine och David S. Martin, ”Loch Ness habitats observed by sonar and underwater television”, The Scottish Naturalist 1988, s 111–199.
Dick Raynor, www.lochnessinvestigation.com.
Roland Watson, lochnessmystery.blogspot.com – påläst och energisk anti-skeptisk monsterforskare som vill ”reclaim the monster”.
Bengt Sjögren, Berömda vidunder (Settern 1980).
Tage la Cour, Myter och mysterier (Bra Böcker 1973), s 229–244.
Myter och Mysterier (Det Bästa 1984), s 141–145.
Steven McKenzie, ”Monsters Inc: Scottish lochs and their creatures”, BBC 4 mars 2013.
Emma Ailes, ”Loch Ness Monster: Is Nessie just a tourist conspiracy?”, BBC 14 april 2013.
Martin J. Pitt, ”Should we believe in the Loch Ness Monster?”, The Pantaneto Forum, nr 9 2003.
Thomas Malm, ”Djur och odjur: Prolog till en tvärvetenskaplig kryptozoologi”, Folkvett 4/2011.
Dokumentärfilmen ”Death of Loch Ness”, serien MonsterQuest på History Channel, 4 februari 2009, http://www.youtube.com/watch?v=Z1xeHWproQ0 – en bara lätt okritisk sammanfattning.
Wikipedia: Loch Ness; Loch Ness Monster.