Djur och odjur: Prolog till en tvärvetenskaplig kryptozoologi

Thomas Malm är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Till utbildningen är han både biolog och socialantropolog. Vetenskap har mycket att vinna på att forskare från olika områden bidrar med sina perspektiv. Här diskuterar han vad det kan innebära för kryptozoologin, läran om kryptiska djur.

I september 2011 nåddes Smålands ormrädda tidningsläsare och radiolyssnare av en för dem ovälkommen nyhet: en sydostasiatisk tigerpyton hade kommit lös på Hissö i Helgasjön, strax utanför Växjö. Några turister på lördagsutflykt hade fått syn på ormen och även lyckats få den på foto – tyvärr utan att även infånga den.

Att en orm rymmer från sitt terrarium händer då och då, vilket är beklagligt med tanke på såväl allmänheten som det stackars djuret. Så tänkte jag och skulle precis lägga klippet till samlingarna när jag fastnade för vad en av turisterna sagt, enligt Barometern: ”Den var minst två meter lång och grov som ett manslår.”

Ett manslår? Jag vet inte i vilka andra sammanhang man använder den måttangivelsen, men den förekommer i Om draken eller lindormen, en diger lunta vittnesmål som etnologen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius på 1880-talet ställde samman inte bara i en utan i två promemorior till Kongl. Vetenskaps-Akademien. Zoologerna hade en enastående upptäckt kvar att göra i de småländska skogarna, ansåg han: en jätteorm med man på nacken och en tjocklek angiven med det uttryck som uppenbarligen lever kvar i dessa trakter.

Emellertid slutade mina funderingar inte där. Till saken hör nämligen att jag själv faktiskt sett en ”drake” just vid Hissö. Det var en sensommardag för 20 år sedan, när jag var ute och rodde på Helgasjön och hon som var i mitt sällskap plötsligt utbrast: ”Vad i allsin dar är det där?” Vid pass 15 meter bort kom en lång orm simmande, och även om jag i den stunden inte tänkte på ett manslår blev jag förbluffad av dess dimensioner. Jag trodde inte mina ögon förrän den kom iland och jag såg den ta sig upp på strandklipporna i form av – två minkar.

Olyckligtvis är inget mera känt om tigerpytonen på Hissö när detta skrivs, och nu har nattfrosten satt in, så den lär väl ha gått till ormarnas sälla jaktmarker. Men frågan är vilken tilltro man skulle ha satt till pytonobservationen på Hissö, om ingen kamera funnits tillhands. Och hur kunde det komma sig att hedervärda, kyrkosamma människor på 1800-talet ”med hand å pennan” kunde underteckna vittnesmål om drakobservationer med orden ”så sant som Gud mig hjälpe till lif och själ”?

Zoologer har föreslagit att det rört sig om ovanligt stora snokar (132 cm är det accepterade svenska längdrekordet), simmande däggdjur eller kanske spelgalna tjädertuppar. Ur kultur- och samhällsanalytiskt perspektiv skulle man kunna säga att människornas världsbild var präglad av diverse föreställningar om mystiska väsen, varav en del kan härledas till vikingatiden, och där kyrkbilder av helvetiska och apokalyptiska odjur gav näring åt fantasin.

Sedan finns förstås en allmänmänsklig tendens att minnas saker och ting såsom större än de var. En tidig morgon, när jag för många år sedan campade vid stranden av Vänern, dök exempelvis en helt vanlig snok helt oförhappandes upp framför tältöppningen. Nyömsad låg den för ett ögonblick i vaksam pose med den glittrande sjön i bakgrunden och var förmodligen bara 60-70 cm lång. Men varje gång jag tänker på den känns den mycket längre än så, och då är det att märka att jag hör till dem som tycker om ormar och har handskats med dem ända sedan jag var pojke.

Ormfångster i de gamla drakmarkerna blev för min del början på vägen till att bli tvärvetenskaplig humanekolog. Med bakgrund i såväl biologi som socialantropologi intresserar jag mig bland mycket annat för uppfattningar och berättelser om djur som har påståtts vara verkliga och som har eller inte har visat sig vara det, men även för sådana som har förblivit ett enda stort frågetecken.
Om de funnits mycket långt tillbaka i tiden, för tiotusentals eller miljontals år sedan, är de ett fall för de palentologer som intresserar sig för fossila organismer. Har de existerat till helt nyligen eller rentav fortfarande finns, då står de i fokus för zoologernas intresse. Är det å andra sidan så att de med största sannolikhet inte finns eller har funnits, står etnologer, antropologer, humanekologer, religionshistoriker och psykologer redo att förklara föreställningarna med hänvisning till folksagor, myter, kosmologier, schizofreni eller altered state of consciousness.

Men så länge vi inte med säkerhet vet huruvida det påstådda finns eller ej, då hör det till kryptozoologins förlovade domäner: vetenskapen om kryptider, djur som är ”kryptiska” genom att lyckas hålla sig dolda och förbli oupptäckta – vartill ska fogas att de i och för sig kan vara mycket kända och omtalade just på grund av sin förmåga att gäcka forskarna. Det kan även gälla av vetenskapen ej bekräftade beteenden eller andra egenskaper.

Kryptozoologin kommer dessvärre till diskutabelt uttryck på diverse hemsidor, där kunskapssökande som bekant numera sker i ökande utsträckning, och har kommit att förknippas med allt från New Age-flum till rena lögnaktigheter så till den grad att den har kommit att betraktas som en pseudovetenskap. Det är hög tid för vetenskapen att återerövra olika fält som pseudovetenskapare gjort till sina, och kryptozoologin är alltså ett av dessa. I det följande kommer jag därför att göra mig till talesman för att berättelserna om påstått men (ännu) inte bevisat existerande djur och beteenden förtjänar ett betydligt seriösare tvärvetenskapligt studium än vad som för det mesta hittills varit fallet.

De flesta författare till kryptozoologiska betraktelser har nämligen hittills antingen velat visa att vidunderberättelser handlat om (1) mytiska arter, som möjligtvis har någon mindre spektakulär verklighetsbakgrund men som i första hand säger något om världsuppfattningar och för den delen även ger motion åt smilbanden, eller (2) mystiska men verkliga arter, som det vore en både vetenskaplig och massmedial sensation att upptäcka.

Mer sällan har forskare förmått bena upp problematiken systematiskt och teoretiskt för att överbrygga klyftan mellan naturvetarnas ”sant-eller-osant-perspektiv” samt humanisternas och samhällsvetarnas vanliga inställning om att det intressanta är vad berättelserna säger om samhälle, individ och kosmologi. För egen del anser jag att dessa alltför ofta diametralt motsatta läger behöver varandra och skulle kunna berikas av tankeutbyte över ämnesgränserna.

Det möjligas gränser
Pigeschen utbrister: ”Inte finns dä såna här djur, inte!” Albert Engströms putslustiga teckning i Strix (1898) visar hur pigan från landet för första gången står öga mot öga med en krokodil i ett kringresande menageri. När jag härförleden såg om Anaconda, Rolf Blombergs och Torgny Anderbergs klassiska dokumentärfilm från 1950-talets colombianska Amazonas, kunde jag inte låta bli att tänka på henne. Cofánindianerna kände förstås väl till kajmanerna, de sydamerikanska krokodildjuren, men när byäldsten fick några foton av afrikanska giraffer och sebror i sin hand svarade han med föraktfull min: ”Driv inte med mig. Såna djur finns inte!” Bägge scenarierna aktualiserar kontrasten mellan det välbekanta och det främmande: vi och våra djur – och de och deras odjur, de där man inte riktigt vet vad man ska tro om.

I min bok Den omöjliga kedjan. Människan och mångfaldens mönster (2009) har jag härlett sådana uttryck för närhet och distans till ”den koncentriska världsbilden”. Antropologerna Claude Lévi-Strauss och Jonathan Friedman har lagt grunden för denna teoretiska utgångspunkt, som jag menar bör utgöra en av kryptozoologins grundvalar.

Genom sina studier av myter bland Amazonas indianer visar Lévi-Strauss i The Raw and the Cooked (1970) hur det som inte stämmer överens med det egna samhällets normer förpassas till naturen, det okontrollerbara som ligger bortom kulturen. Detta vittnar om en etnocentrisk kosmologi, och den är av allt att döma universell. Enligt Friedmans Cultural Identity and Global Process (1994) är ett fundamentalt uttryck för den traditionellt präglade världsbilden att det icke-lokala framstår som alltmer icke-mänskligt, främmande och farligt ju längre bort man kommer från den invanda livsvärld som man uppfattar som världens centrum. Allt blir konstigare när man förflyttar sig utåt i vad som analytiskt kan åskådliggöras som en serie koncentriska cirklar. Detta är helt enkelt en del av logiken i mötet med det främmande, ett sätt att urskilja ordning i en annars kaotisk värld. I sin skrift Ras och historia (1999), gör Lévi-Strauss till exempel en slående poäng av att samma indianer vars mänskliga egenskaper spanska undersökningskommissioner fått i uppdrag att utforska dränkte infångade vita och lät dem ligga kvar i vattnet för att se om de skulle ruttna precis som riktiga människors lik.

Den koncentriska världsbild jag här helt kort skisserat skulle förmodligen inte ha blivit universell, om det inte också vore därför att den i grund och botten faktiskt är erfarenhetsbaserad. Sannolikheten för att något ska vara annorlunda jämfört med vad man är van vid ökar ju med geografiskt avstånd. Helt i linje med den koncentriska världsuppfattningen utspelas således berättelserna om de allra märkligaste oupptäckta djurarterna typiskt nog i områden som är avlägsna i förhållande till betraktarens vardagsnärhet såväl som vetenskapliga centra: otillgängliga bergstrakter, regnskogar, nordamerikanska obanade storskogar, djuphav eller mörka sjöar. Och även i fjärran tidsepoker fanns vidunder, vilket paleontologernas fossilfynd i form av dinosaurier och sabeltandade tigrar ger besked om. En världsuppfattning kan alltså vara koncentrisk i såväl rumsligt som tidsmässigt hänseende.

I och för sig får det medges att vare sig den jämtländska Storsjön eller skotska Loch Ness är odjurshabitat som ligger i svårforcerad vildmark, men det är något otillgängligt med djupa vatten som man bara kan överblicka ytan av. Om man ska döma av de suddiga eller svårtydda fotografier som finns av ”Nessies” uppenbarelser är det förresten inte ens lätt att hålla koll på vad som sker när detta USO – unidentified swimming object – befinner sig i ytläge. (Och märk väl, detta var inte avsett att enbart låta skämtsamt; termen används faktiskt av kryptozoologer.)

När det gäller att föreställa sig hur de ser ut, de där varelserna som gäckar forskarna, kan det förefalla som om fantasin vore obegränsad, men frågan är om det inte är en tämligen begränsad fantasi som sätts i rörelse. Låt mig citera vad Lévi-Strauss skriver om människors sedvänjor i Spillror av paradiset (2000), något som jag menar även går att tillämpa på föreställningar om kryptozoologins studieobjekt:

Summan av ett folks sedvänjor tar sig uttryck i en stil, en struktur. De bildar ett mönster, ett system. Jag är övertygad om att det inte finns ett obegränsat antal sådana system och att de mänskliga samfunden liksom individerna – i sina lekar, drömmar och extaser – aldrig skapar godtyckligt och egenmäktigt utan väljer vissa kombinationer ur en idealrepertoar som borde kunna rekonstrueras. Om man gjorde upp en förteckning på alla kända sedvänjor, alla som fantiseras fram i sägnerna och som väcks till liv i barnens eller de vuxnas lekar, skulle man kunna uppställa ett slags formelsamling, liksom i kemin, med alla existerande och tänkbara seder och bruk ordnade i grupper där vi bara behövde fastställa vilka det ena eller andra samhället lagt sig till med.

Det kan förefalla långsökt att jämföra kemi och sedvänjor, men vid närmare eftertanke inser man att så inte behöver vara fallet. Antalet grundämnen är begränsat i universum och förutsätts överallt bete sig på samma sätt, bildande mer eller mindre komplexa molekyler enligt av naturlagarna obrytbara mönster. Kombinationsmöjligheterna är oändliga, men grundämnen finns det bara 109 att välja mellan. Något motsvarande kan sägas om musik och bildkonst. En kompositör eller målare blandar toner och färger från naturgivna begränsade skalor. Och även om den mänskliga fantasin är kombinatoriskt rik i sina muntliga och nedskrivna myter, folksagor och romaner, så utgår även de från ett antal företeelser som inte har en oändlig variationsrikedom. Den som jämför myter från vitt skilda samhällen ska snart finna att vissa teman ständigt återkommer, liksom mönster gör i bildkonsten.

Låt oss ta vilket påstått vidunder som helst eller själva försöka att rita ett med erbjudande av all fantasi, och vi ska finna att det är sammansatt av element som finns hos andra företeelser i den materiella världen. Kanske är det så att alla för jorden livsdugliga former för länge sedan har hunnit uppkomma genom evolution. Det finns mycket som talar för den hypotesen, och även om det i nuläget bara kan bli en gissning så är det rimligt att förvänta sig att evolutionsprocesserna på en annan himlakropp också skulle resultera i att där utvecklats grävande, simmande och flygande livsformer med ekologiska nischer – roller i naturen – som utgör paralleller till sådana som finns på vår planet.

I alla händelser finns det gott om exempel på hur konvergent utveckling har resulterat i att jordens djur av skilda ursprung, och med många årmiljoners mellanrum, kommit att få överlevnadsstrategier, kroppsformer och fysiologiska anpassningar av likartade slag. Det gäller exempelvis ”anknäbben”, som inte bara finns hos ankor utan även på vissa dinosauriefossil och hos Australiens näbbdjur. Det senare ser närmast ut som en korsning mellan en anka och en bäver, och blir inte mindre märkligt genom att lägga ägg men dia ungarna. Mycket riktigt fanns det forskare som tvivlade på att ett djur med sådan kombination av egenskaper fanns, när de först hörde talas om det, och äggläggningen ansågs vara en ren fabel ända fram till år 1884.

Det har ofta roat mig att i science fiction-filmer se hur begränsad till och med professionella effektmakares skaparförmåga i Hollywood tycks vara. Vad som i förstone kan förefalla som de fantasifullaste skapelser är i själva verket uppbyggda av enskilda element hämtade ur vad som redan finns eller funnits här på jorden: bläckfiskarmar, bönsyrsehuvuden, ormtungor, apöron av makaktyp, spindelben och jag vet inte vad. För mina studenter brukar jag visa bilden av en utomjording ur Star Wars-filmerna vars huvud påminner om en australisk kragödla och som går klädd i något som liknar V-jeans av det slag som vi i min generation bar på 70-talet.

Men nu var det om kryptozoologi det skulle handla. Låt mig därför ta ett belysande exempel ur äldre tiders naturhistoriska litteratur. År 1607 utkom den engelske prästen Edward Topsell med ett pionjärarbete på den kryptozoologiska forskningsfronten: The Historie of Foure-Footed Beastes. Describing the True and Lively Figure of Every Beast, with a Discourse of their Severall Names, Conditions of their Breed, their Love and Hate to Mankinde, and the Wonderful Worke of God in their Creation. Han ägnade där 15 sidor enbart åt olika arter av drakar. Till de allra mest vidunderliga djur han skildrade hör manticoran. Denna art förekommer i Indien, får vi veta, och har bland annat följande karaktäristika: tre rader tänder, ett människoansikte med glödande, blodröda ögon, ett lejons kropp, svans som en skorpion och en gäll, flöjtande röst. Vad födovalet beträffar är den särskilt förtjust i människokött. Att människoätande djur, liksom kannibaler, finns långt ut i periferin är för övrigt utmärkande för de föreställningar som går att analysera i termer av den koncentriska världsbilden.

Sammanfogandet av kända och mindre kända djurs egenskaper till nya konstellationer är sannolikt en företeelse lika gammal som mänskligheten själv. Till de berömda vittnesbörden om detta hör ristningar och grottmålningar från Europas äldre stenålder som visar mansgestalter med hjort- eller bisonliknande huvuden. Sådan utstyrsel har under historisk tid förekommit i nordamerikanska indianritualer, och stenåldersbilderna har därför satts i samband med schamanistiska föreställningar, någon form av kommunikation med gudarna och andarna för att exempelvis säkerställa jakten.

Delvis mänskliga, delvis djuriska egenskaper var även viktiga i den svenska föreställningsvärlden långt fram i tiden. Från tidsperioden mellan åren 1500 och 1800 finns till exempel minst 20 dokumenterade fall där svenskar ställts inför rätta anklagade för könsumgänge med naturväsen. Denna rätt okända del av vår historia har nyligen satts i fokus för lundahistorikern Mikael Hälls forskning (bland annat i en artikel i antologin Dygder och odygder, som i skrivande stund är under utgivning).

En präst hade år 1632 påstått att det krävdes trolldom eller sex med skogsrån, strömkarlar eller sjörån för att få ovanligt god fiske- eller jaktlycka. Fiske på djupa vatten och jakt långt in i tassemarkerna var företrädesvis manliga sysselsättningar; inte helt överraskande var flertalet av de anklagade män som ansågs ha fallit för de frestelser som olika slags vildmarksväsen utsatt dem för. År 1640 dömdes en man till döden för att ha legat med ett sjörå. Hon hade visat sig som en kvinna med håriga ben, hästsvans och klövar. I utbyte mot god jakt- och fiskelycka hade hon krävt sex samt att mannen aldrig mer skulle älska med sin hustru. Som särskilt försvårande omständighet anfördes det att mannen själv tagit initiativet!

Schamanistiska ritualer tiotusentals år tillbaka i tiden, lärda betraktelser, rättegångar och dödsdomar, filmer med flera miljoner dollar i budgeten, ja, allt detta säger oss att kombinationen av kända element till något magiskt, farligt, intressant eller underhållande har haft sin betydelse för mänskligheten genom hela dess historia. Och det som varit viktigt för mänskligheten bör även vara det för vetenskapen, som inte bara skapar vetande utan också har intresse för vad vetande skapat.

Tro och vetande
Vad innebär det egentligen att ha ”vetenskaplig kunskap”? Svaret på denna kunskapsteoretiskt centrala frågeställning förutsätter att man har en definition av vad vetenskap är, och därom kan man ha rätt olika uppfattningar. Låt oss tills vidare utgå ifrån att vetenskap innebär att förklara fakta med andra fakta, det vill säga inte låta sig nöja med hänvisningar till någon gudomlig vilja eller sakrala uttalanden. I så fall kan vi urskilja tre grundläggande krav som kunskap måste uppfylla för att vi ska kunna betrakta den som vetenskaplig. På ett formaliserat sätt kan vi uttrycka dem så här:

N vet att p, om och endast om
1. N tror att p
2. p är sann
3. N har mycket goda skäl att tro att p.

Detta resonemang (som jag har lånat ur Henrik Lerners och Håkan Tunóns kapitel i antologin Nycklar till kunskap, 2010) kan jag göra mera begripligt genom att exemplifiera med ett beteende som varit omtalat i århundraden men som ingen forskare har kunnat bekräfta. I USA och Mexico finns en orm som kallas för mjölksnok, därför att lantbefolkningen tror, eller åtminstone tidigare trodde, att den kan suga mjölk från kornas juver. Samma ofog har man, enligt Ramona och Desmond Morris bok Men and Snakes (1968), beskyllt ormar för i Afrika, Indien, Sydamerika och flera europeiska länder, och vår vanliga svenska snok är inget undantag. N låter vi stå för en person som anser sig veta att snokar kan bete sig på detta sätt, och beteendet kallar vi p.

Det goda skälet kan vi formulera med hjälp av en underhållande reseskildring som har den i sammanhanget passande titeln Snok i lasten. Den utkom 1934 och skrevs av Erik Bergengren, en svensk ämbetsman som originellt nog reste Medelhavet runt med sin snok Selma som ”sällskapsdam”. Vid ett tillfälle underhåller han några medpassagerare på fartyget med att återge vad hans vän, en skånsk agronom, berättat:

Länge hade vi undrat varför en av korna mjölkade så dåligt på sista tiden och som hon inte hade några fel, hade vi uppgivit hoppet att få reda på det, då plötsligt en vacker vårmorgon min rättare, gamle Per du vet, till sin förskräckelse upptäcker en stor, svart orm i färd med att suga mjölken och skatta kon direkt ur juvret. Det var bra räligt och förargligt, inte sant? Per for förstås fram för att giva ormen ett tjyvnyp, men den var för kvick och försvann i båset.

Vi byter nu ut N mot agronomen, och rättarens vittnesmål får vara det goda skälet. Vi kan då skriva:

Agronomen vet att snokar kan mjölka kor, om och endast om
1. Han tror att snokar kan mjölka kor
2. Det är sant att snokar kan mjölka kor
3. Han har mycket goda skäl att tro detta, och det anser han sig ha på grund av en ögonvittnesskildring från sin betrodde rättare.

Men förutsättning 2 är falsk enligt herpetologerna, experterna på grod- och kräldjur. Därmed ”vet” agronomen inte i vetenskaplig mening, utan han ”tror bara”.

Enligt ett sådant resonemang skulle det mesta som kryptozoologer har intresserat sig för kunna sägas handla om ”tro”, inte om kunskap – i varje fall inte kunskap som vetenskapen kan bekräfta utgår från fakta. Det vill säga, p är falskt eller hittills inte möjligt att fastställa som sant. För en zoolog är distinktionen klar: antingen kan vissa snokar mjölka, och då är det ett intressant beteende – ­eller så kan de inte det, och då finns ingen annan plats för beteendet i den biologiska litteraturen än möjligtvis såsom en kuriös anekdot om människors vanföreställningar. Det är en sådan utgångspunkt man har när man vill veta om de märkliga vidunder som det ryktats om genom tidernas lopp faktiskt existerar eller ej, och att få svar på det är självfallet av intresse för en vetenskap med utmaningen att kartlägga den biologiska mångfalden.

Humanister och samhällsvetare, eller tvärvetenskapligt inriktade forskare, kan emellertid se saken en smula annorlunda. Etnobiologen Ingvar Svanberg menar (i ett bidrag till antologin Nycklar till kunskap, 2010) att det finns ett par väsentliga diskrepanser mellan synen på ”fakta” i traditionellt och vetenskapligt präglade sammanhang som gör att man inte utan vidare kan skilja mellan ”tro” och ”vetande”. Den traditionellt präglade kunskapen utvecklas och fortlever för det första genom att vara användbar och ge förklaringar i sitt totala kulturella sammanhang. För det andra rymmer den inte den indelning i ”användbart” och ”oanvändbart” som man exempelvis i biologin söker för att sovra fakta och myt.

Att kunna läka ett infekterat sår och att hålla en ond ande borta med hjälp av en viss ört kan vara av lika stor vikt i ett traditionellt präglat sammanhang, medan det för biologin bara är medlets förstnämnda egenskap som kan vara av intresse. Det är helt enkelt inte biologernas uppgift att försöka sätta in människors föreställningar om djur och växter i ett totalt kulturellt sammanhang, men för andra typer av forskare kan just det vara uppgiften. Man kan då inta den fenomenologiska hållning som säger att oavsett om ett djur finns eller har ett visst beteende, så får uppfattningen om dess existens följder i tillvaron för den människa som faktiskt tror på det – liksom för den stackars snok som körs bort ur ladugården eller blir ihjälslagen, även om den inte kan suga mjölk.

De som hävdar att vetenskap är en historiskt unik tradition spårar dess rötter till de filosofer i antikens Grekland som byggde sin kunskapsteori på argument, logik och bevis. Uppfattningen om mjölkande snokar är då en fråga om ”tro”, inte om kunskap, och än mindre vetenskaplig kunskap, för den är inte byggd på bevis i form av godtagbara fakta. Framförallt i sin bok Det vilda tänkandet (1984) har Claude Lévi-Strauss dock mycket skarpt påpekat att aptiten på ”objektiv kunskap” inte särskiljer tradition och vetenskap. Vad jag föredrar att kalla ”traditionellt präglad kunskap” – och som en del forskarkollegor benämner ”lokal och traditionell kunskap” – är ett vetande, en aptit på kunskap, som visserligen kan ta intryck av vetenskapen genom skolundervisning men som i huvudsak har utvecklats i ett sammanhang där vetenskap i snäv bemärkelse inte legat till grund för kunskapssystemet. 

Lévi-Strauss skriver att ”denna aptit sällan riktas mot realiteter på samma nivå som de realiteter som den moderna vetenskapen inriktar sig på”, men han tillägger att den rymmer ”intellektuella förfaranden och observationsmetoder av jämförbart slag”. Han förklarar skillnaderna som två strategier genom vilka kunskapstörst och utforskande av det vi kallar natur kommer till uttryck. ”Det vilda tänkandet”, det som kännetecknar vad man sett som ”primitiva” människor, bygger sin klassificering på naturkategorier. Den mentalitet som setts som ”civiliserad” utgår istället från abstrakta kategorier. Vad han kallar ”det konkretas vetenskap” och ”det abstraktas vetenskap” är båda förbundna med principen om orsak och verkan, att förklara den verklighet man erfar och förundras över – och förundran är all vetenskaps begynnelse.

Den som exempelvis läser Lisbeth Sachs bok Onda ögat eller bakterier? (1983) inser att förhäxning och infektion hör samman med två tämligen olika förklaringsmodeller för uppkomsten av ohälsa och att det finns goda skäl för den moderna sjukvården att hålla på sina. Men den ena mentala processen som lett till förklaringen är inte principiellt högre eller lägre än den andra, utan det är erfarenhetsnivåerna och den inramande världsuppfattningen som skiljer sig åt.

Det är lätt att i ett historiens efterkloka perspektiv le överlägset åt gamle Topsell och hans skildringar av drakar och manticoran. Men han levde i sin tid och vi i vår, och han var helt säkert en lärd man som läst allt han kommit över i ämnet. För 1600-talets européer genomsyrade Bibeln samhället på ett sätt som närmast var fundamentalistiskt (vilket sjöråets dödsdömde älskare fick erfara). Drakbilder fanns i kyrkornas målningar och glasmosaiker, och i den heliga skriften hade vidundren sin givna plats. Lyssna till profeten Jesajas ord:

På den tiden skall HERREN med sitt svärd, det hårda, det stora och starka, hemsöka Leviatan, den snabba ormen, och Leviatan, den ringlande ormen, och skall dräpa draken som ligger i havet.

Hur skulle Gud kunna dräpa något som inte fanns? Det var en självklarhet att det fanns drakar, och det var bara okunniga personer som inte visste det! Och på motsvarande sätt var det, åtminstone på sina håll, ett tecken på okunskap att inte veta att snokar kunde tjuvmjölka korna. Om mjölken sinade var det därför, inom de kunskapsramar man hade till förfogande, en fullt rimlig slutsats att ormar varit framme.

Nu tror läsaren kanske att jag vill göra mig till talesman för någon sorts postmodernistisk uppfattning om att den ena förklaringen är så god som någon annan eftersom allt ändå bara är sociala konstruktioner. Men tänk för att jag inte vill det! Historia och vetenskap bygger förvisso på sociala konstruktioner såtillvida att vi gör tolkningar, urval, förenklingar och publicerar våra rön och modeller enligt vissa konventioner eller individuella förutsättningar som inte går att se frikopplade från den sociokulturella kontexten. Det är just därför vi kan tycka att Topsells beskrivning av manticoran är orimlig. På 400 år har det hänt åtskilligt med de sociala mönster till vilka vår vetenskapssyn är kopplad, och framtidens människor kommer sannolikt att skaka på huvudet åt mycket av det som vi nu uppfattar som vetenskapliga fakta. Men det betyder inte att vi ska ge upp sökandet efter fakta eller sänka vapnen inför det som framstår som historieförfalskning eller kvasivetenskapligt geschäft. Vi ska däremot vara ödmjuka inför vad vi sysslar med och inse att det finns mer än en dimension i de svar vi söker på frågan: ”Är det verkligen sant?”

Naturuppfattningar med frågetecken
Traditionellt präglade uppfattningar, exempelvis om drakar, vilka av forskare uppfattats som irrationella, kan i själva verket vara fullt rationella i sitt kulturella sammanhang, bygga på en fullt begriplig logik och åtminstone delvis vara empiriskt underbyggda samt få positiva ekologiska konsekvenser. Det anser antropologen Eugene N. Andersson i sin bok Ecologies of the Heart (1996).
Ett av de fall han tar upp gäller ett sjukhus som 1965 skulle uppföras på en bergssluttning i Hong Kong. När man skulle gräva ut marken för den djupa grund som var nödvändig för byggnadsprojektet berättade några äldre kineser för Andersson att det var ett dåligt val av plats, eftersom det bodde en drake i berget. ”Konstruktionen har skurit av drakens pulsåder”, sa de. Och har man sett, strax därpå drog en tyfon med regn och hårda vindar fram över den dåvarande brittiska kronkolonin. Den sönderskurna marken förmådde inte hålla emot vattenmassorna och rämnade i ett stort skred som begravde ett par hus vid bergets fot, varpå de gamla kineserna samstämmigt förklarade att det är precis så det går om man skär av drakens pulsåder.

Ingenjörerna och geologerna pratar om hållfasthetslära, sluttningsplan och jordlagrens beskaffenhet – de gamla kineserna om drakar, feng-shui och ch’i. ”Vind och vatten”, så kan man översätta feng-shui, en lära om att planera byggnader, byar, vägar och gravar för att få ut det bästa möjliga av de kosmiska ch’i-krafterna. Vi uttrycker oss så olika, vi människor, och har så lätt att missförstå och tala om okunnighet när det kanske mest av allt handlar om bristande vetskap om varandras kunskapssystem och världsuppfattningar. Den raserade sjukhusgrunden i Hong Kong tyder i alla fall på att det skulle ha funnits goda skäl att lyssna på de kineser som varnade för att skada draken.

När man tittar på de avbildningar som sedan minst 4 000 år tillbaka är talrikt förekommande i kinesisk konst, är det lätt att återknyta till den kombination av kända formelement som vi redan talat om. Där finns ödleklor, ormkroppar, krokodilpansar, tigerkäftar, hjorthorn och malfiskars spröt. Men ett närmare studium av litteratur i ämnet – till exempel Dragons av Peter Hogarth och Val Clery (1980) – visar att det bakom dessa blandningar av former och färger finns så många uppgifter om utseende, egenskaper och beteenden att det handlar om långt mer än en skäligen enkel, om än konstfull, mönstertradition.
Man skulle fullt berättigat kunna tala om en hel drakzoologi. Vi har noggranna beskrivningar av drakarnas habitat – det vill säga var de förekommer – och hur könen skiljer sig åt, var äggen läggs och så vidare. Vidare finns en noggrann draktaxonomi, alltså benämningar på olika arter. Drakar med fjäll kallas kiao-lung, med vingar ying-lung, med horn k’iu-lung, utan horn ch’i-lung, och är det en som inte kan ta sig till himlen är det en p’an-lung. Antalet klor är också viktigt. Det är bara de kejserliga drakarna som har fem klor på vardera foten. Prinsarnas och de högre ämbetsmännens har fyra, och köpmännens tre.

Sedan långt tillbaka i tiden har kineserna haft kunskaper om märkliga djur långt bortom det egna riket. På 1400-talet seglade de till exempel hela vägen till Östafrika, och det finns bland annat en bevarad sidenmålning från 1414 som visar en giraff. Det förklarar kanske en del av inspirationen till de långhalsade, hornförsedda drakarna. En annan förklaring är kopplad till det anmärkningsvärda faktum att man har påträffat ”draklämningar” i Kinas jord, även om de inte varit exakt så beskaffade som i den traditionellt präglade föreställningsvärlden. Jag ger ordet till paleontologen Ralph von Koenigswald, som berättar följande i sin bok Möten med urtidsmänniskan (1957):

Har man bara det erforderliga receptet och tillräckligt med pengar kan man i varje bättre kinesiskt apotek köpa draktänder (Lung Tse) och drakben (Lung Ku), ty allt som stammar från ett så väldigt djur måste vara ett kraftigt hälsomedel och blir därigenom dyrare. Fackmannens tränade öga ser visserligen lätt att de s.k. draktänderna inte alls härrör från reptiler utan från stora, väl förstenade däggdjur, som i vissa trakter av Kina inte så sällan påträffas i jorden. Bland dem finner vi rätt ofta hornen från små hjortar, och det är dessa hjorthorn som av folkfantasin alltid gjorts till en prydnad på drakens huvud.

Låt oss nu dra oss till minnes något som redan påpekats, nämligen att traditionellt präglad kunskap utvecklas och fortlever genom att vara användbar och ge förklaringar i sitt totala kulturella sammanhang samt att den inte rymmer den indelning i ”användbart” och ”oanvändbart” som man till exempel i zoologin söker för att sovra fakta och myt. Vi har här kunnat skönja erfarenheter om var man ska undvika att bygga husgrunder – på bergssluttningar där det kan inträffa jordskred – och som kommer till uttryck i ett specifikt kulturellt sammanhang, via tron på drakar.

En hel rad andra problem uppkommer när vi frågar oss vad som är myt och vad som är sanning i de berättelser vi tar del av. ”Ingen rök utan eld” är ett så slitet uttryck att man knappt ids skriva det. Mycket elände här i världen har sin grund i övertygelsen om att någon sanning måste finnas även där den faktiskt inte finns. Men kryptozoologisk forskning har ofta tagit sitt avstamp i något som skulle kunna uttryckas så, och många av oss – inklusive jag själv – är nu en gång så funtade att vi vill veta vad som är sant eller ej i det som berättats om vidunder i olika delar av världen. För oss innebär kryptozoologin en vetenskap om frågetecken som vi gärna vill räta ut och göra till utropstecken, om det påstådda har visat sig vara åtminstone delvis korrekt, eller helt enkelt reducera till en punkt som avslutar en bra men osann historia.

Ambitionen att visa vad som är sant och osant har sin givna plats i kryptozoologin, men vi bör även söka förstå något om den tid och det samhälle där berättelserna kommit till. Som antropolog säger man sig i så fall vilja anlägga både ett etic- och ett emic-perspektiv. Etic handlar om att ge en beskrivning eller förklaring ur den utomståendes perspektiv. Begreppet är härlett ur phonetics, fonetik, som är studiet av människans tal. Emic däremot innebär en sorts strävan efter inifrånförståelse och har sitt begreppsliga ursprung i phonemics, fonologi, det vill säga studiet av hur ljuden fungerar i språket.

När en kulturantropolog som Anderson förklarar den naturuppfattning som ligger bakom den avoga inställningen till sjukhusbygget genom att visa hur man sedan äldsta tider samlat på sig erfarenheter om var man bäst gräver ut husgrunder – vilket inte är på branta bergsslänter med mjuka jordlager – och gett dessa en mytologisk inramning, ja, då söker han ge oss ett emic-perspektiv på hur i det fallet kineser kan se det hela. Koenigswald å sin sida klassificerar de kinesiska apotekens draktänder och drakben som fossiliserade lämningar av förhistoriska däggdjur, vilket är ett etic-perspektiv som är oförenligt med den traditionella uppfattningen (och ekonomiskt förödande för de apotekare som saluför dem). För vetenskapen är båda perspektiven nödvändiga, men poängen är att de inte måste vara lika nödvändiga för alla vetenskaper.

Att klassificera mysterier
En tvärvetenskaplig kryptozoologi bör å ena sidan innebära att försöka förstå den natursyn som ligger till grund för berättelserna om djur vars existens zoologin inte har kunnat bekräfta och å den andra att försöka skilja fakta från myt och sägen. Det senare är ofrånkomligen förknippat med att försöka lösa mysterier. I science fiction-författaren Arthur C. Clarkes inledning till Simon Welfare & John Fairleys bok Arthur C. Clarkes gåtfulla värld (1981) läser jag att sådana kan vara av fyra kategorier.

Mysterierna av första kategorin är sådana som en gång i tiden förbryllade människorna men som blivit uppklarade. Dit hör naturfenomen som åska, jordskalv, regnbågar och stjärnfall, men också arter och beteenden. Ålen som ingen sett leka i europeiska vatten och som en del trodde alstrades direkt ur dyn har visat sig förlägga sin fortplantning till Sargassohavet, och flera arter som länge betraktades som mytiska – däribland okapin och komodovaranen – är nu högst verkliga.

Den andra mysteriekategorin är vad det mesta i kryptozoologin handlar om, nämligen något som är olöst men där vi känner en del av svaret och har gott hopp om att få en fullständig förklaring. Med hjälp av ekolod, övervakningskameror, ihärdigt sökande och annat som hör forskningen till borde det gå att bevisa exempelvis sjöodjurens existens – om de finns, vill säga. Gör de inte det blir läget ett annat, för det är verkligen inte lätt att bevisa att något inte existerar, framförallt när det gäller de vida och djupa världshaven.

En möjlighet är att vi tvingas erkänna att det inte finns någon rimlig förklaring och att vi inte har hopp om att finna någon, vilket i så fall är den tredje mysteriekategorin. Men det är sällan en naturvetare går med på något sådant. Vissa är så skeptiska att de inte anser att sådana mysterier finns, och i så fall rör det sig om en fjärde sort som vi kan kalla nollmysterier.

Vad det gäller rent sensationsmakeri kan det vara psykologiskt och historiskt intressant på sitt sätt, men det är inget naturvetenskapligt mysteriöst över sådant – under förutsättning att man verkligen vet vad det handlar om. Men det är just det som ofta är problemet.

Mer specifikt har jag kunnat urskilja nio tänkbara typer av fall, vilka visat sig höra till den ena eller andra av de nämnda mysteriekategorierna och som jag här kortfattat ger varsitt exempel på:
1. Nedärvda ”minnen” från ett evolutionärt förflutet. Om det i människohjärnans innersta och äldsta del, ”reptilhjärnan”, finns nedärvda minnen som styr vårt mentala liv i drömmen, skulle drakberättelser kunna härledas till de tidiga små däggdjurens ständigt närvarande hot i form av dinosaurier. Det var en intressant men svårbevisbar teori som var populär under 1900-talets första decennier, och 1979 resonerade Carl Sagan fortfarande i liknande banor i sin prisbelönta bok Lustgårdens drakar.
2. ”Skepparhistorier” och andra exempel på ren fantasi. Hit kan man räkna Fågel Fenix, som enligt vad det berättades byggde ett bo efter ett visst antal år och sjöng ett ljuvt avskedskväde, varefter den satte eld på boet genom att slå med vingarna och sedan steg återfödd ur askan.
3. Drogpåverkan eller psykisk sjukdom. Exakt var gränsen går häremellan kan vara svårt att avgöra, men många schamaner från Amazonas som berättat om hur de färdats genom luften burna av stora fåglar – och därmed gett kryptozoologer idén att söka efter flygödlor som levt kvar sedan jordens medeltid – har otvivelaktigt intagit hallucinogena droger.
4. Förfalskningar och bedrägerier. Under sin tid i Holland avslöjade den unge Carl Linnaeus (sedermera von Linné) en sjuhövdad hydra, som befann sig i Amsterdams borgmästares ägo – och som kungen av Danmark erbjudit 30 000 riksdaler för – som ett falsarium hopfogat av ormskinn och vesslor.
5. Feltolkningar. Svallvågor, rader av simmande delfiner, valhajar, ilandspolade hajkadaver och fångstarmar av jättebläckfiskar har tagits för stora sjöormen. Den nederländske zoologen Anthonie Cornelis Oudemans föreslog i ett arbete som även gavs ut på svenska år 1896, Den stora hafsormen, att det i själva verket rörde sig om ett stort, permanent havslevande långhalsat säldjur som han gav namnet Megophias megophias – utan att ha något typexemplar att visa fram.
6. Observationer som överdrivs med- eller omedvetet. Anakondor och andra jätteormar har uppgetts vara minst dubbelt så långa som de verkligen var. Även erfarna forskare kan finna det svårt att uppskatta längden på en simmande eller hastigt bortslingrande orm.
7. Berättelser som förts vidare med felaktigheter men som har verklig grund. 1950 fann Rolf Blomberg under en expedition i Colombia en ny paddart: Bufo blombergi. Den var visserligen långt ifrån så stor som det ryktats, men anses tillsammans med den närbesläktade agapaddan vara Nya världens största svanslösa groddjur.
8. Korrekta observationer som kunnat bekräftas vetenskapligt. I slutet av 1800-talet fick bland annat guvernören av Uganda höra talas om att pygméerna i Kongos regnskog jagade ett djur som såg ut som både sebra och giraff. Ett sådant djur, okapin, visade sig mycket riktigt existera och fick 1901 namnet Okapia johnstoni.
9. Mysterier som väntar på sin lösning. Den danska oceanografiska Dana-expeditionen infångade år 1930 en 184 cm lång ållarv i Sydatlanten. Den vanliga ålens yngel (leptocephalus-stadiet) är 7 cm långt, så om jätteynglet skulle växa till en vuxen ål borde denna kunna bli bortåt 30 m lång – kanske verklighetens ”stora sjöorm”. Tyvärr väntar gåtan alltjämt på sin lösning.
Samtliga dessa typer av fall förekommer otvivelaktigt, men ett bekymmer är att avgöra vilken typ det rör sig om i det enskilda fallet.

I sakens natur ligger nämligen att sådant som förmedlats den muntliga vägen eller tagits upp i de mest skiftande typer av skrifter under hundratals år kan bli föremål för felöversättning, missförstånd, citatförvanskning och utelämnande eller tillägg av detaljer. Som ett av otaliga exempel kan nämnas hur vi i en svensk översättning av Jobs bok kan läsa: ”En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.” Den engelska motsvarigheten lyder: ”I am a brother to dragons, and a companion to owls.” Jag vet inte vad den gamle profeten avsåg och hur man bäst översätter den hebreiska originaltexten, men nog måste väl sammanblandningen mellan schakaler och drakar samt strutsar och ugglor vara väl magstark även för den bokstavstroende.

En inte helt ovanlig svårighet är att kategorin är svår eller omöjlig att fastställa därför att den ursprungliga källan är okänd, att berättelsens syfte är oklart eller att det finns få, kanske rentav inga, data om uppgiftslämnarens erfarenhet och trovärdighet. Alldeles särskilt knepigt är det när sådana uppgifter återges i professionella zoologers arbeten och när den som sedan hänvisar till dem får det att framstå som om forskare är källan när det i själva verket rör sig om andra personer. I 1930-talsupplagan av Djurens värld berättar såväl zoologer som upptäcktsresenärer, missionärer, äventyrare, storviltjägare, djurfångare och kolonialtjänstemän åtskilligt om livet i djunglerna – och alltihop kan man hänvisa till som ett standardverk i flera volymer under redaktion av zoologiprofessorer vid Lunds universitet.

Det kan också vara så att ett och samma arbete innehåller skildringar av flera kategorier så att man kan läsa om både verkliga och mytiska djur i det. Ett exempel är Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus från 1555, som först drygt 350 år senare översattes till svenska under titeln Historia om de nordiska folken. Han skrev detta märkliga arbete som katolsk åsiktsflykting i Italien och utnyttjade då förutom sina egna erfarenheter en ytterst heterogen blandning av skrifter från antiken till renässansen, författade av filosofer, naturforskare och andra som i sin tur glatt återgett såväl fakta som rent nonsens, vartill kommer träsnitt av flyhänta konstnärer som inte sett det de avbildade. Valrossen, som ju är ett verkligt djur, ser där nästan lika ruskig ut som en drake.

Vidare kan det hända att berättelser om en och samma typ av djur kan vara av flera kategorier, det vill säga att djuret mycket väl kan finnas även om man skulle kunna tvivla på det när man läser vissa texter. ”När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn. Bloss fara ur hans gap, eldgnistor springa fram därur. Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet. Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.” Så lyder en del av beskrivningen av ”leviatan” i Jobs bok. Det är en minst sagt nätt överdrift ifråga om den nilkrokodil som det av andra verser framgår att det handlar om och där det talas om dess respektingivande gap, tänderna och sköldarnas rader i ryggpansaret.
Lustigt nog ställer Job den retoriska frågan: ”Vem vågar sig in mellan hans käkars par?” Frågan skulle komma att besvaras av den lärde greken Herodotos, som levde på 400-talet före vår tideräkning. Så här återges det i Alfred Brehms Djurens liv (1928):

Han undflys av alla fåglar och andra djur utom av fågeln Trochilus, med vilken han lever i fred, ty denne är nyttig för honom. Då han går upp på land och där ligger med öppet gap vänt mot vinden, kommer Trochilus och går in i gapet och äter blodiglarna.

Den beskrivningen lät i mångas öron lika orimlig som Jobs uppgift om hur det kom eldgnistor ur gapet, men skulle visa sig vara helt korrekt. Trots att flera Afrikaresenärer bekräftat Herodotos uppgifter, betvivlades de av åtskilliga auktoriteter på krokodiler och fåglar åtminstone så sent som på 1960-talet. Men en fågel, krokodilväktaren, plockar mycket riktigt blodiglar ur krokodilens gap, och även andra arter har observerats utföra detta renhållningsarbete. Det är ett exempel på vad man kallar fakultativ mutualism och som innebär att båda parterna – fågeln och krokodilen – drar nytta av samlivet men att detta inte är livsnödvändigt. Om det vore det, skulle varken fågeln eller krokodilen kunna överleva utan varandra, men det kan de. Exemplet är intressant, för det visar hur iakttagelser som gjorts långt innan det fanns någon egentlig zoologi och som till och med har avfärdats som sägner i själva verket har berikat vetenskapen – och det är i sådana omständigheter kryptozoologin hämtar sin näring.

Kryptozoologi med kritiska förtecken
För att rekapitulera något av vad som sagts i det föregående, anser jag att en tvärvetenskaplig kryptozoologi bör utgå ifrån att det finns ett starkt samband mellan den koncentriska världsbilden och berättelser om vidunder. Märkligheten ökar med avstånd i tid och rum. Man kan här notera att periferin som hemvist för kryptozoologins fält på jorden i ökande utsträckning har ersatts av världsrymden. Det avlägsna fortsätter därmed att egga fantasin, helt i enlighet med den koncentriska världsbilden.
En andra nödvändig teoretisk utgångspunkt är att berättelserna ger uttryck för en begränsad fantasi. De utgår från kombinationer av kända form- och beteendeelement. Dessa formkombinationer görs självfallet inom den världsbild som råder inom ett visst samhälle vid den tidpunkt de görs. Vidunder tenderar följaktligen att vara korrelerade med naturuppfattningar i tid och rum. Sådant som flög genom luften och sprutade eld blev i medeltidens tolkningsramar till drakar, för 1600-talets människor var det häxor och numera rapporteras det som UFO-observationer. I vår tid ser man u-båtar, och i gångna sekler stora sjöormen. (En av de senaste u-båtsobservationerna vid svensk kust tycks förresten ha gällt en drivande båtbrygga!)

Inget av dessa i första hand kultur- och samhällsanalytiska perspektiv säger emellertid något om huruvida arterna som står i fokus för berättelserna om det icke påvisade faktiskt finns. Här behöver naturvetare, humanister och samhällsvetare varandra. Det är genom tvärvetenskapligt samarbete vi får den bästa bilden av det kryptozoologiska fältet, och här menar jag att forskningen bör ta fasta på två viktiga omständigheter.

Traditionellt präglad kunskap och upptäckt av nya arter kan för det första vara positivt korrelerat. Därför bör man dokumentera sådan kunskap och följa upp med zoologisk forskning. 

Tro på märkliga djur och egenskaper får för det andra verkliga konsekvenser, oavsett om vidundren och egenskaperna finns eller ej. Även därför bör man dokumentera berättelser om dem och följa upp med undersökningar om uppfattningarnas orsaker och verkan. Noshörningarna, verklighetens enhörningar, som tjuvskjuts för att hornen anses ha potenshöjande egenskaper, är ett tragiskt och nog så talande exempel.

Gör man sig till förespråkare för en tvärvetenskaplig kryptozoologi måste man dock klargöra vad ”tvärvetenskap” egentligen innebär. En del kallar det för tvärvetenskap när exempelvis en biolog och en historiker skriver varsitt kapitel i en bok om traditionellt präglad kunskap om naturen. Andra menar att det tvärvetenskapliga perspektivet uppstår när författandet av samma kapitel sker i samarbete mellan skribenter med olika ämnesbakgrund. Och sedan finns vi som tycker att vi kan skriva tvärvetenskapligt därför att vi har utbildning eller självtillägnade kunskaper i såväl natur- som samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen. Om detta kan man ha olika uppfattningar. Men en sak vill jag alldeles bestämt hävda, och det är att det hör till vetenskapens stora tragedier att läger av forskare i så hög grad arbetar med ryggen vända åt varandra att det uppkommit vad fysikern C.P. Snow 1959 i en bok med samma titel kallade The Two Cultures. Alla tre definitionerna av tvärvetenskap är bättre än den olycksaliga bodelningen mellan å ena sidan naturvetenskap och teknologi och å den andra samhällsvetenskap och humaniora. Vetenskapliga utmaningar – miljöfrågor som global uppvärmning, för att ta ett exempel – låter sig nämligen långt ifrån alltid begränsas till enskilda fakulteter och institutioner.

Med ovanstående bakgrund har jag velat fånga några av uppgifterna för vad jag skulle vilja efterlysa i en seriös kryptozoologi. Kanske borde jag skriva: kritisk kryptozoologi, i analogi med vad socialantropologen Melcher Ekströmer kallade en kritisk medicinsk antropologi (i en bok från 1998 med just den titeln). Han tog där fasta på att det inte bara är ett biologiskt fenomen att vara sjuk, utan att sjukdom även genom ett kritiskt blickande öga bör ses ur kulturella och samhällsvetenskapliga synvinklar som vidgar kunskapen om problematiken.

På motsvarande sätt skulle jag vilja sammanfatta min prolog till en tvärvetenskaplig kryptozoologi: oavsett om kryptider finns eller ej så är de mer än biologiska fenomen, och genom tvärvetenskapliga angreppssätt har vi mycket mer att vinna än att vända oss bort från föreställningar om djur som förefaller att vara orimliga odjur.