Einsteins motståndare – en studie i pseudovetenskap

Sven Ove Hansson diskuterar en bok som kastar nytt ljus över motståndet mot Einsteins fysik.

En nyutkommen tysk bok, Milena Wazecks Einsteins Gegner (Campus Verlag 2009) ger en delvis ny bild av motståndet mot relativitetsteorin under 1920- och 1930-talen. Boken bygger till stor del på ett tidigare oanvänt källmaterial som blev tillgängligt år 2004 då arkivet efter fysikern Ernst Gehrcke öppnades för forskning.

Nobelpristagare och privatforskare
Det var en brokig skara aktivister som engagerade sig i kampen mot relativitetsteorin. Få var akademiskt verksamma fysiker, men bland dessa få fanns tre nobelpristagare i fysik: tysken Philipp Lenard (1862–1947) som hade fått priset i fysik år 1905 för arbeten om katodstrålar, tysken Johannes Stark (1874–1957) som fick priset 1919 för studier av hur spektrallinjer splittras i ett elektriskt fält och schweizaren Charles Édouard Guillaume (1861–1938) som fick priset år 1920 för mättekniska arbeten. (Stark omnämns märkligt nog inte i Wazecks bok, vilket torde bero på att han inte ingick i det nätverk som var föremål för hennes undersökning.)

De allra flesta av relativitetsteorins motståndare var privatforskare. De hade oftast naturvetenskaplig grundutbildning, men de var inte professionella fysiker. Många var yrkesverksamma som ingenjörer, andra t.ex. som kemister eller läkare. Det förekom också universitetslärare inom andra discipliner än fysik – särskilt ofta filosofer som ansåg att frågan om rummets och tidens natur hörde hemma i filosofin och inte inom fysiken.

De allra flesta akademiska fysiker accepterade relativitetsteorin, om än med viss fördröjning. I allt väsentligt gick därför stridslinjen om relativitetsteorin mellan å ena sidan den stora majoriteten av akademiska fysiker som försvarade teorin, å andra sidan en samling privatforskare som försökte motbevisa den. Händelseförloppet bekräftar alltså inte det gängse talesättet att paradigmskiften sker genom att den gamla generationen forskare dör ut snarare än genom att de ändrar uppfattning. (Talesättet brukar tillskrivas Thomas Kuhn, men har sitt ursprung i Max Plancks självbiografi som Kuhn citerade. Det finns också andra belägg för att det inte stämmer, se Blackmore 1978.)

Världsgåtans lösning
De privatforskare som kritiserade relativitetsteorin hörde i regel till en skara som Wazeck med en svåröversättbar term kallar Welträtsellöser, lösare av världsgåtan. De hade alla gemensamt att de ställde upp något slags universalteori som skulle förklara universum. De gav ut skrifter vars titlar innehöll fraser som ”livets övermekanik”, ”den universella världsformeln”, ”ny energilära”, ”en ny mekanisk universalteori”, ”kraftens världslag” etc. För många av dem framstod relativitetsteorin som huvudmotståndare till den egna teorin. Deras stridsskrifter mot den syftade därför till att undanröja en farlig konkurrent.

Ett av många exempel är den schweiziske kemisten Johann Heinrich Ziegler (1857–1936). Han lade fram en ”universell världsformel” som inte var en formel i matematisk mening utan en teori om att allting består av ett ur-ljus som kan förklara alla fysiska fenomen. Ziegler var övertygad om sin teoris riktighet och betydelse. Han ansåg att relativitetsteorin hade uppfunnits endast för att etablissemanget skulle slippa erkänna att en kemist hade löst världsgåtan.

Tryck-teoretiker
Wazeck visar att dessa privatforskare nästan undantagslöst stod i konflikt inte bara med Einsteins utan också med Newtons fysik. Enligt Newton kännetecknas gravitationen av att verka på avstånd (och utan tidsfördröjning). Detta framstod för många som svårbegripligt, kanske rentav förnuftsvidrigt. Newton tvekade själv inför slutsatsen att verkan på avstånd var nödvändig för att förklara empirin. Det gjordes också många försök att ersätta hans mekanik med en annan teori som kunde förklara samma fenomen utan att behöva hänvisa till verkan på avstånd. Mest bekant är den som förordades av den schweiziske fysikern Georges-Louis Le Sage (1724–1803), nämligen att gravitationen beror på tryckverkan från en mångfald små partiklar som rör sig snabbt omkring i rummet.

Tryckteorin för gravitationen var en rimlig hypotes på 1700-talet, men knappast på 1900-talet. Den var emellertid mycket populär bland de privatforskare som motsatte sig relativitetsteorin, och många av dem ägnade sig åt att utveckla den på olika sätt. De ville alltså inte ersätta relativitetsteorin med Newtons fysik, utan i stället ersätta dem båda med äldre mekaniska idéer som Newton hade tvingats överge för att kunna konstruera en teori som var förenlig med empirin. (Flertalet av de fåtaliga Einstein-motståndarna bland de akademiska fysikerna accepterade dock till fullo fältbegreppet och den newtonska fysiken.)

Världsturbinen
Den framgångsrike ångmaskinskonstruktören Arthur Patschke var en av dessa många amatörfysiker. Han gav ut en bok med den ambitiösa titeln ”Världsgåtans lösning genom kraftens enhetliga världslag”. Där hävdade han bl.a. att jorden borde betraktas som en ”världsturbin”. Den enhetliga världslagen bestod däri att ingenting, varken himlakroppar, atomer eller vardagsföremål, kan röra sig utan att utsättas för ett tryck bakifrån. ”Massor kan endast röra sig om de påverkas till detta av massor, och därvid måste de massor som driver fram andra massor vidröra dem.” Alla fysikens fenomen – gravitation, elektricitet, magnetism, värme, ljus, kemiska processer m.m. – berodde enligt Patschke på att materia stöter emot annan materia och därvid sätter den i rörelse. För att förklara rörelse i vakuum hänvisade han till tryckkrafter i etern (ett slags osynlig substans som fysiker tidigare trodde uppfyllde hela universum).

Efter Patschkes död gav hans hustru Margarete von Oppell-Patschke ut en skrift där hon försökte anpassa makens teorier till den då aktuella experimentella fysiken. Såvitt bekant var hon den enda kvinnan i den stora skaran av privatforskare som försökte lösa ”världsgåtan”.

Flera av privatforskarna uttryckte mycket tydligt att verkan på avstånd var omöjlig. Läkaren Karl Vogtherr hävdade t.ex. att det inte kan finnas några effekter i en del av rummet ”om det inte är fyllt av materia”. Fabrikören Aurel Anderssohn postulerade: ”Det finns ingen oförmedlad verkan på avstånd (…) Motorn i världsmekanismen är endast och allenast det av etern förmedlade trycket.” Anderssohn ansåg också att magnetiska och elektromagnetiska fenomen berodde på tryckverkan i etern. Amerikanen Arvid Reuterdahl skrev:

”Materia kan endast påverka annan materia (…) Rum och tid är inte materia. Därför kan närvaron av materia i rum-tiden inte ändra rummets och tidens natur. Rummet är inte ett materiellt ting som kan stängas likt väggarna i en låda. Det är inte böjt eftersom böjning endast kan finnas hos materiella föremål som existerar i rummet. Följaktligen är rummet inte begränsat och omslutande.”

Reuterdahl försökte här besvara empiriska frågor om rum och tid genom att hänvisa till våra begrepp om rum och tid – en metod som naturligtvis fallerar i all den omfattning som våra begrepp inte stämmer med den fysiska verkligheten.

Åskådlig vetenskap
Motsättningen mellan relativitetsteorins förespråkare och dess motståndare handlade inte bara om fysik utan också om den grundläggande synen på kunskap och i synnerhet om vilka krav man ska ställa på en vetenskaplig teori. I de professionella fysikernas krets var det avgörande kravet på en teori att den ska ge korrekta och exakta förutsägelser om experiment och observationer. För privatforskarna var svaret ofta ett annat: de krävde att en teori skulle vara åskådlig, att den skulle stämma överens med vad det sunda förnuftet uppfattade som rimligt. Därför ville de varken acceptera den newtonska idén om verkan på avstånd eller den einsteinska om en konstant ljushastighet.

Amatörforskarnas fysik var ofta omatematisk eller bara fragmentariskt matematiserad. Många av dem såg detta som en fördel. Så t.ex. agiterade Hermann Fricke, en av tryckteorins förespråkare, mot ”matematikernas terrorvälde” inom fysiken. Han ansåg sig inte behöva ge sina teorier en matematisk utformning, eftersom deras åskådlighet och överensstämmelse med gängse erfarenheter var bevis nog. ”Den enkla naturiakttagelsen vid det flytande vattnet kan också hjälpa oss”, skrev han. ”Vi behöver åskådning.”

Denna ståndpunkt delades även av nobelpristagaren Lenard, som avvisade den allmänna relativitetsteorin på grund av dess matematiska komplexitet. På ett fysikermöte år 1920 debatterade han frågan direkt med Einstein som gav svar på tal:

”Jag vill ha sagt att vad människan anser vara åskådligt eller inte är något som har förändrats. Vad som uppfattas som åskådligt är så att säga en funktion av tiden. Enligt min mening är fysiken begriplig men inte åskådlig.”

Fysik och mystik
Flera av privatforskarna försökte på olika sätt kombinera sina fysikteorier med ockultism och andlighet. Förutom att Zieglers ur-ljus kunde förklara alla fysikaliska fenomen hade det också övernaturliga egenskaper. Flera andra privatforskare tillskrev ljuset mystiska egenskaper. Här anknöt de till en tradition bland ockultister som ofta kopplade samman ljus med andlighet. Rudolf Steiner, antroposofins grundare, sällade sig för övrigt till relativitetsteorins motståndare. Han kritiserade t.ex. Einstein för att denne inte insåg att ljus sprider sig på ett icke-mekaniskt sätt och därför överhuvudtaget inte har en hastighet.

Utöver ljuset var det främst etern som fick ockulta uttolkningar. Arthur Patschke och flera andra privatforskare hävdade att tryckkrafterna i etern kunde förklara mänskliga känslor och att de dessutom hade en religiös innebörd.

Ett internationellt nätverk
Ett av Wazecks viktigaste bidrag till forskningen är hennes noggranna kartläggning av det internationella nätverk som motståndare till relativitetsteorin byggde upp under 1920-talet. I sina skrifter framstår de mest som bångstyriga individualister, men de stod i själva verket i intensiv kontakt med varandra och byggde upp gemensamma strategier, aktioner och organisationer. Den främste nätverksbyggaren var den nämnde Arvid Reuterdahl (1876–1933), som var född i Karlstad men flyttade till USA med sina föräldrar 1882. Reuterdahl var professor i mekanik och även verksam som ingenjör. Han grundade bl.a. en ambitiös men kortlivad organisation vid namn Academy of Nations som fanns representerad i USA, Tyskland, Sverige och Schweiz och möjligen även Frankrike och Spanien (se vidare Peter Olaussons artikel om Academy of Nations i Folkvett 2010:2).

I Sverige företräddes Academy of Nations av Sten Lothigius (1877–1959), jurist och amatörfysiker, och Oskar Edvard Westin (1848–1930), pensionerad mekanikprofessor från KTH. Lothigius var en initiativtagarna till Svenska Fysikersamfundet och ingick i dess ursprungliga styrelse, men han verkar inte ha förstått mycket av 1900-talsfysiken. Så sent som år 1952 gav han ut en kort stridsskrift där han brännmärkte relativitetsteorin som en ”andlig farsot” och ett hot mot den västerländska kulturen (Silverbark 1999).

Politik
Wazeck fäster mindre vikt än tidigare forskare vid de politiska motiven för motståndet mot den moderna fysiken, men även i hennes bok framkommer de starka kopplingarna till nazismen.

Båda de tyska nobelpristagare som förkastade relativitetsteorin, Lenard och (den av Wazeck inte omnämnde) Stark var aktiva nazister, och båda fördömde Einstein och hans teorier med hänvisning till hans judiska bakgrund. Stark och Lenard var också de främsta företrädarna för deutsche Physik (tysk fysik), ett nazistiskt försök på 1930-talet att bygga upp en ny fysikalisk teori på grundval av det tyska intellektets överlägsna förmågor (och utan vare sig relativitetsteori eller kvantmekanik). I den tyska dagspressen var de nazistsympatiserande tidningarna motståndare till relativitetsteorin medan den försvarades av de demokratiska tidningarna (så länge som sådana fanns).

En del av privatforskarna var övertygade antisemiter, och även andra utnyttjade de tillfällen att kritisera Einstein som erbjöds av antisemitiska fora. Men det fanns i denna skara också enstaka tydliga motståndare till antisemitismen. Filosofen Oskar Kraus, som själv var av judiskt ursprung, avstod t.ex. från att delta i en manifestation mot Einstein år 1920 på grund av de starka antisemitiska inslagen. (Kraus sattes i koncentrationsläger 1939 men blev frisläppt och lyckades fly till Storbritannien.)

Även utanför Tyskland fanns det nära kopplingar mellan antisemitism och motstånd mot den moderna fysiken. Arvid Reuterdahl var fast medarbetare i Dearborn Independent, en grovt antisemitisk amerikansk tidskrift utgiven av biltillverkaren Henry Ford. Tidskriften upp­hörde år 1927 då konsumentbojkotter och stämningar övertygade Ford att den motverkade hans affärsintressen.

Den ledande svenske Einstein-motståndaren Sten Lothigius var en mycket aktiv antisemit som med förtjusning använde antisemitiska argument mot relativitetsteorin. Ett viktigt forum för honom och andra Einstein-motståndare var den stora Stockholmstidningen Nya Dagligt Allehanda, som utgavs av den tyskvänlige högermannen Leon Ljunglund. Denne var själv motståndare till Einsteins teorier. Utöver att upplåta sina spalter åt kampanjartiklar mot Einstein skrev han även själv artiklar där han beskrev Einsteins teorier som en ”bolsjevisering” av den fysiska världsuppfattningen.

En jämförelse
Wazecks noggranna dokumentation ger underlag för en intressant jämförelse mellan tre idériktningar som företer avsevärda likheter: motståndet mot evolutionsteorin, mot relativitetsteorin och mot modern klimatvetenskap. I alla tre fallen har vi att göra med teorimotståndare som vänder sig mot en fiendeteori som de anser vara felaktig. Några av de viktigaste likheterna sammanfattas i de följande tio punkterna:

1. Fiendeteorin är en etablerad vetenskaplig teori som utmanar invanda föreställningar. Relativitetsteorin utmanar det sunda förnuftet. Utvecklingsläran hotar traditionella religiösa läror. Klimatvetenskapen skapar problem för vanliga föreställningar om politik och livsstil.

2. Fiendeteorin är komplicerad och inte helt lätt att förstå. Både relativitetsteorin (särskilt den allmänna) och klimatvetenskapen bygger på matematik som är otillgänglig för de flesta. Både evolutionsteorin och klimatvetenskapen är sammansatta av en stor mängd komponenter som det är svårt att få överblick över.

3. Teorimotståndarna avviker från gängse synsätt om vad som krävs för att godta en vetenskaplig teori. Relativitetsteorins motståndare krävde som vi sett att en teori skulle vara åskådlig, men brydde sig inte så mycket om exakta förutsägelser av observationer och experiment. Kreationister och s.k. klimatskeptiker uppvisar bristande förståelse för hur stödet för en komplicerad teori byggs upp utifrån den samlade evidensen.

4. De ledande teorimotståndarna är i regel privatforskare utan forskarkompetens inom det område som deras fiendeteori handlar om. Endast undantagsvis har kvalificerade forskare inom det relevanta området sällat sig till motståndarna. Av dessa tre grupper hade relativitetsteorins motståndare det största inslaget av kvalificerade forskare (tre nobelpristagare). Bland klimatvetenskapens och i synnerhet evolutionsteorins motståndare är detta inslag betydligt mindre.

5. Teorimotståndarna är till allra största delen män. Inslaget av kvinnor är lika litet bland evolutionsteorins och klimatvetenskapens som bland relativitetsteorins motståndare.

6. Teorimotståndarna misslyckas med att publicera i etablerade vetenskapliga tidskrifter. Detta gällde även de få av relativitetsteorins motståndare som var etablerade forskare. Det beror på att kollegerna bedömde deras inlägg som undermåliga. Situationen är likadan för evolutionsteorins och klimatvetenskapens motståndare.

7. Teorimotståndarna anser att det beror på en konspiration att de inte kommer till tals i vetenskapliga fora. Relativitetsteorins motståndare hävdade ofta att facktidskrifterna och fysiksällskapen stod under judisk kontroll. De båda andra riktningarna har andra slags konspirationsteorier.

8. I brist på vetenskaplig publicering vänder man sig direkt till allmänheten. De många småskrifterna från relativitetsteorins och utvecklingslärans motståndare, liksom de många Internet-texterna riktade mot utvecklingsläran och klimatvetenskapen, bygger alla på förutsättningen att respektive fiendeteori har så avgörande svagheter att människor utan särskilda förkunskaper kan konstatera att de inte håller.

9. Teorimotståndarna försöker framställa sitt stöd inom vetenskapen som mycket större än vad det faktiskt är. Inom alla tre områdena användes upprop och namnlistor för detta ändamål. Skriften ”100 författare mot Einstein” fick stort genomslag, och långa till synes imponerande namnlistor används av motståndare till evolutionsteorin och klimatvetenskapen.

10. Teorimotståndet har starka politiska kopplingar.

Relativitetsteorins motståndare var till stor del antisemiter och nazister. Kreationismen domineras av en kristen höger som söker bekräftelse för fundamentalistiska föreställningar. Bland klimatvetenskapens motståndare finns många anhängare till en libertariansk höger som vill undvika de krav på statliga regleringar som klimatvetenskapens resultat ofta kommit att motivera. Man bör observera att detta är tre helt olika politiska riktningar. Men det är ett rimligt antagande att politiska kopplingar (oavsett politisk ideologi) verksamt bidrar till den oförsonlighet och oförmåga att ta sakargument som är gemensam för dessa riktningar.

Referenser

Blackmore, John T. (1978). ”Is Planck’s ’Principle’ True?” British Journal for the Philosophy of Science 29:347–349.

Silverbark, Thord (1999). Fysikens filosofi. Diskussioner om Einstein, relativitetsteorin och kvantfysiken i Sverige 1910–1970. Stockholm: Brutus Östlings bokförlag.

Wazeck, Milena (2009). Einsteins Gegner. Die öffentliche Kontroverse um die Relativitätstheorie in den 1920er Jahren. Frankfurt: Campus Verlag.