DEN SOM ÄR AKTIV i skeptikerrörelsen upptäcker snart att vår verksamhet påminner om brandkårens. Hur många bränder man än släcker, hur många skolklasser man än håller föredrag för, hur noga man än håller ögonen på att brandskyddsnormerna följs i offentliga lokaler, så slutar inte folk att ställa levande ljus på fönsterbrädan intill gardinen.

Brandkåren kommer aldrig att få släcka sin sista eldsvåda. Och skeptikerrörelsen kommer aldrig att kunna utrota vidskepelse eller pseudovetenskapligt lurendrejeri.

Dessutom är det inte bara frågan om att folk motvilligt överger en uppsättning dumheter för att snart börja tro på en ny. Det är samma dumheter som kommer igen gång på gång. Ibland kan de explodera i popularitet efter att länge ha varit närmast bortglömda, som astrologin mot alla odds gjorde på 1930-talet. James Randi kallar dem unsinkable rubber ducks, ”osänkbara gummiankor”.

Det här kan göra en modfälld ibland. Den ideomotoriska effekten har varit känd i nästan två århundraden, och ändå tror folk på slagrutor. Homeopati, zonterapi, antroposofisk medicin och freudiansk psykoanalys bygger på uppenbara fantasier, och ändå omsätter de jättesummor.

Måste vi verkligen fördjupa oss i det senaste försöket att fånga den skotska sjöormen eller den tibetanska bergshominiden? Har inte spådomar om världens undergång visat sig felaktiga tillräckligt många gånger för att folk skall avfärda den senaste versionen? Det är lätt att glömma att den här känslan av ”å nej, inte nu igen” är en följd av att skeptiker är ovanligt pålästa i lurendrejeriets och fantasteriernas historia. Många människor möter i själva verket gamla vidskepliga gengångarideer med en känsla av att det är nya spännande grejor.

Det är samma sak som med små barns vanligen usla smak för musik och film: de njuter enormt av de mest klichébemängda plagiat, helt enkelt för att de inte är bekanta med originalen eller tidigare kopior. Anledningen till att vissa saker plagieras är ju att de är ganska fängslande.

I Folkvett rapporterar vi om de villfarelser som florerar just nu, och gärna med ett historiskt perspektiv som förklarar varifrån tankegodset kommer. Vi blir bättre skeptiker genom att läsa in oss på de osänkbara gummiankornas levnadshistoria. Och någon gång ibland dyker det faktiskt upp en alldeles ny anka.

Vetenskap och Folkbildning