Publicerat i Folkvett nr 4/2003.

Russells kalkon. En bok om hur gud och vetenskapen formade den västerländska kulturen. Roland Poirier Martinsson. Stockholm: Norstedts, 2003, 463 s.

I detta nådens år 2003 är det etthundra år sedan bröderna Wright första gången flög vid Kitty Hawk och det är femtio år sedan Crick och Watson hittade DNA-molekylens struktur. I Roland Poirier Martinssons (RPMs) bok Russells kalkon nämns den första av dessa händelser inte alls medan den senare utgör en del av dess grande finale. Ur detta får man raskt en uppfattning om bokens styrka och svagheter.

Boken handlar alltså om hur vetenskapen formade den västerländska kulturen men inte så mycket om hur dess tekniska tillämpningar helt ändrat människans materiella villkor. Den koncentrerar sig således på vad som brukar kalla världsbildsforskning – den del av forskningen som säger något om människans plats i kosmos ur filosofisk, etisk, religiös och kanske politisk synvinkel. Att vetenskapen tillhandahållit de materiella förutsättningarna för att en stor mängd människor har råd och tid att sitta och tänka på dessa amorfa lyxfrågor diskuteras bara i mindre utsträckning.

Mitt helhetsintryck av boken är att den är trevlig, intressant och lättläst. Den är skriven på ett ibland alltför slarvigt talspråk. Här och där förfaller den till pratighet och korrekturfelen kommer något för tätt. Eftersom den sällan blir långrandig kan man dock ha överseende med detta. För det mesta är författaren negativ till saker som jag tycker illa om och positiv till sådant jag gillar, men ibland saknar man klara och otvetydiga ställningstaganden. Det blir alltför mycket “å ena sidan … å andra sidan”. Man kunde kanske ha hoppats att referensen till gud i bokens långa undertitel i själva verket avser föreställningar om gud, men här och där finns meningar som faktiskt implicerar guds existens. Boken är dock inte alls religiös utan tonen är då mera av Einsteinsk karaktär (kunde gud ha gjort världen annorlunda?).

Någon särskilt klar linje genom det potentiellt väldiga materialet är svår att urskilja. Författaren är doktor i teoretisk filosofi från Lund och som man kunde vänta sig diskuteras sålunda vetenskapsteori och kunskapsteori, matematikens roll i naturvetenskapen samt vetenskaps- och filosofihistoria. Starka element av det som brukar kallas idéhistoria finns också. Som sig bör förlägger RPM vår kulturs vagga till tvåflodslandet och i någon mån Nildalen. Framställningen är sedan i stor utsträckning koncentrerad kring vissa nyckelpersoner vars biografier ibland får stort utrymme. Några av dessa är Pytagoras, Platon, Aristoteles, Ptolemaios, Kepler, Galileo och Newton, och det är ju ett vettigt urval. Med Newton avslutas en relativt sammanhållen del av boken som beskriver hur människan finner sin plats i universum. RPMs framställning liknar i en del avseenden Arthur Koestlers berömda och läsvärda The Sleepwalkers, som också finns med i bibliografin. I denna del finns också ett kort kapitel om termodynamiken. Anledning till detta är troligen att man ur termodynamikens lagar extrapolerade till kosmologi kan förutsäga universums slutgiltiga värmedöd. På detta sätt kan denna annars mest praktiskt motiverade ingenjörsvetenskap ses som en viktig del av vår världsbild.

Sedan kommer plötsligt ett avsnitt om språkhistoria där huvudrollen spelas av William Jones och hur hans sanskritstudier ledde till upptäckten av den indoeuropeiska språkfamiljen. Därefter kastas man raskt in i ekonomisk teori med Montesquieu, Adam Smith och Karl Marx som portalfigurer. RPM framhåller att dessas ambition var att skapa en vetenskaplig teori för politiken, men att detta definitivt inte kan anses ha lyckats.

Författaren återgår till naturvetenskapen med ett kapitel om geologins historia och jordens ålder. Pionjärerna Steno, Hutton och Lyell presenteras och kreationisterna får sig en välförtjänt känga. Ett långt, men underhållande och välskrivet, kapitel om Charles Darwin, med titeln “Djävulens ofrivillige advokat”, följer. Här skriver RPM att han vill “föra in vetenskapen som ett fenomen bland andra i den allmänna kultursfären. Först när det är gjort kan vi bedöma vetenskapens egentliga särart på ett rättvist sätt, vad beträffar dess styrka och svaghet.” Detta kan man kanske uppfatta som en mini-programförklaring för boken. Själv tror jag inte riktigt att detta träffar huvudet på spiken; vetenskapen borde framför allt bedömas utifrån sina faktiska “produkter” (tekniken, medicinen).

Efter att Darwin avhandlats kommer ett ganska brokigt kapitel. I anslutning till artificiell intelligens diskuteras först förhållandet mellan “själ” och medvetande, som vanligt, utan att något av dessa begrepp ges någon precisare definition. RPM upprepar det lika ofta framförda som, enligt min åsikt, felaktiga påståendet att vetenskapen inte kan definiera vad liv är. Som jag ser det finns det flera ganska träffande definitioner av vad liv är och som väl fångar fenomenets kärna. En mycket liten mängd ting eller fenomen (virus) är svåra att klassificera som antingen liv eller icke-liv. Detta gäller för så gott som alla begrepp vi använder. Om man kräver perfekta och absoluta definitioner för att begrepp skall vara vetenskapligt acceptabla blir det inte mycket som kan sägas vetenskapligt. Vi har till exempel inga problem med ordet “stol” bara för att det existerar föremål som kan vara svåra att klassificera som stol eller icke-stol. Detsamma gäller ordet liv. Orden själ och medvetande däremot har en helt annan och mycket diffusare status. I detta sammanhang diskuteras Descartes och kapitlet avslutas sedan med en redogörelse för Mesmerismens, eller den animala magnetismens, historia. Den utgör ett bra exempel på hur en pseudovetenskap plötsligt blir på modet och hur vetenskapen reagerar och så småningom återtar förlorad terräng.

Mesmer följs av Frans Joseph Gall och en diskussion om frenologin. Frenologer menade att man kunde sluta sig till människors personlighet och intellektuella egenskaper genom mätningar av skallens form. Denna disciplin fick här och där fäste vid universiteten, men RPM framhåller att majoriteten av samtida läkare och naturvetare betraktade frenologin som en pseudovetenskap. Efter Gall är det dags för ett längre kapitel om Sigmund Freud. Jag citerar slutsatsen av detta kapitel: “I vetenskapliga och medicinska sammanhang tillhör Freud idag samma krets som magnetmagikern Mesmer och frenologins fader Gall.” Det kan knappast sägas bättre. Här och där får jag dock en känsla av att författaren inte gillar Freud för att han inte lämnar något utrymme för själen i sina teorier om människan, och att det därför är med lättnad RPM konstaterar att vetenskapen inte längre anammar Freud. Jag tror också att det är lite orättvist att placera Freud i det rent pseudovetenskapliga facket. En del bestående insikter, som till exempel sexualitetens och det undermedvetnas betydelse, bör väl ändå tillskrivas gamle Sigmund F.

Nu kommer vi till Einstein. Detta är ett långt och yvigt kapitel där många ting berörs: Hur den moderna tiden bryter fram med 1900-talets början, C. P. Snow och debatten om de två kulturerna (naturvetenskapen och humanismen) som inte kommunicerar. RPM försöker också faktiskt beskriva Einsteins insats inom fysiken. Det mesta är korrekt, om än något ytligt. På ett ställe anser jag dock att en direkt felaktig och vilseledande ståndpunkt framförs.

Det gäller frågan om Newton eller Einstein var “störst”. Författaren säger: “I fallet med Newtons gravitationsteori var det många som tänkte i samma banor vid ungefär samma tid. Newton var först, (…) men (…) någon annan hade fyllt luckan om han tagits av pesten…”. Einstein däremot skulle vara helt unik och utan honom skulle vetenskapen gått saktare fram. Jag har stött på denna ståndpunkt tidigare. Som vetenskapshistoriskt intresserad teoretisk fysiker anser jag att detta är en anakronism.

I själva verket är det alltså precis tvärtom. Newton skapade den moderna naturvetenskapen, speciellt fysiken, och satte en helt ny standard. Einstein är troligen den näst störste fysikern, men ändå en fysiker bland andra. Newton fick lov att skapa sin egen nya matematik. Einstein gjorde ingen ny matematik utan kunde använda vad som fanns. Newton gjorde många noggranna mätningar, skapade optiken som vetenskap och byggde det första spegelteleskopet. Han var sålunda en banbrytare även inom experimentell fysik. Inom detta område var Einstein ganska medioker. Man talar om att gravitationslagen, kraften är omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet, skulle ha förslagits av Hooke m.fl., men faktum är att det var Newton som gav kraftbegreppet en stringent definition. Innan en sådan fanns var allt tal om krafter bara löst prat. Den mycket återhållsamme vetenskapshistorikern Todhunter säger att Newton representerar den enda diskontinuiteten i vetenskapshistorien. Andras bidrag kan ses som små gradvisa framsteg. Med detta vill jag inte förringa Einstein, han kommer som klar tvåa efter Newton som fysiker. Notera dock att flera fysiker och matematiker, som H. A. Lorentz och Poincaré, var inne på förstadier till den speciella relativitetsteorin. Vetenskapshistorikern Jagdish Mehra driver i sin bok Einstein, Hilbert, and the Theory of Gravitation tesen att David Hilbert var mycket nära att komma först med den allmänna relativitetsteorin. Själv tycker jag inte att Mehras tes är helt övertygande, men slutsatsen av allt detta är ändå att Isaac Newton var helt unik bland oss människor i sin nästan kusliga skärpa, kreativitet och mångsidighet. Det kan kanske vara på sin plats att påminna om att Newton även var parlamentsledamot och om att han gjorde en remarkabel karriär som statstjänsteman och snabbt avancerade till den eftertraktade tjänsten som generaldirektör för myntverket. Detta under en period av livet som för Einstein innebar ett tillbakadragande till elfenbenstornet.

Med Einstein har boken kommit in på sin näst sista del kallad “Sent på jorden?”. Här diskuteras Tjernobyl och atombomben och fysikernas moraliska dilemma. Inget direkt originellt sägs dock om detta väl bearbetade ämne. Bokens enda avsnitt om kemins historia tar upp Fritz Habers sorgliga öde. Habers namn är främst knutet till en kommersiell metod att tillverka ammoniak ur luftens kväve och därmed vår förmåga till konstgjord kvävefixering och konstgödseltillverkning. Under första världskriget utvecklade Haber med stor entusiasm stridsgaser åt sitt fosterland Tyskland i hopp om att vända krigslyckan. Som tack för detta fick han, när det var dags för andra världskriget, som vilken jude som helst, fly för sitt liv. Av naturliga skäl var han dock inte särskilt välkommen någonstans. Fritz Haber dog strax efter landsflykten i hjärtinfarkt i Schweiz. RPM tar sedan upp Murray och Herrnsteins omtalade bok The Bell Curve. Tyvärr är detta avsnitt direkt dåligt. I stället för att leverera en meningsfull analys av problemkomplexet konstaterar RPM att varken människoraser eller intelligens existerar eftersom dessa inte är politiskt korrekta begrepp. Något lite vassare hade jag väntat mig av en teoretisk filosof.

Ett ganska långt kapitel behandlar växthuseffekten och analyserar dess politiska och sociologiska aspekter. Det mesta verkar väl genomtänkt och balanserat. Svante Arrhenius var först med att påpeka att en ökning av koldioxidhalten i atmosfären ger en växthuseffekt. Det gör mig lite upprörd när RPM påstår att Arrhenius annars skulle vara helt bortglömd. Berzelius och Arrhenius måste, vid sidan om Linné, betraktas som de viktigaste naturforskare som Sverige frambringat. Alla som läser populärvetenskap har nog hört talas om att Arrhenius framförde den så kallade panspermiteorin om livets uppkomst på jorden. Idén innebär att små frön, eller spermier, far omkring i kosmos och för livet från planet till planet. Att Arrhenius var den första att inse att salter kan sönderdelas i joner när de löses i vatten borde höra till allmänbildningen, men gör det kanske inte.

Eftersom boken utger sig för att vara en bok om vetenskapen måste man säga att den har stora luckor. Hela det väldiga och viktiga området mellan astronomi/fysik å ena sidan och biologi å den andra, som har att göra med kemi, materialfysik och dylikt behandlas nästan inte alls. Det är inte konstigt, utan tvärtom karaktäristiskt, att författaren tror att Arrhenius skulle vara bortglömd om han inte kommit på växthuseffekten. RPM är mycket beläst på många områden men här verkar det som om han helt glömt kemin.

Bokens sista del heter “Vem kan man lita på?”. Här diskuteras vetenskapsfilosofer, främst Comte, Popper och Quine samt Kuhn med paradigmskiftena. Den senare avfärdas skönt nog som ganska oseriös. Jag tycker dock att Kuhn och RPM har en del gemensamt. Genom att koncentrera sig på fysiken och inte alls beakta kemin får de en skev uppfattning av naturvetenskapen. Detta är tyvärr alltför vanligt i vetenskapsteoretiska kretsar. Sokal, postmodernism och vetenskap som social konstruktion behandlas härnäst. Namn som Lacan och Rorty skymtar förbi. Rorty lär ha hävdat att vetenskapen är en litterär genre. Är det värt att kommentera?

Vi närmar oss nu slutet. New age och alternativmedicin får några välriktade sparkar i kapitlet “Kristalliska kvantsprång”. Deepak Chopra sågas effektivt. Sista kapitlet handlar om moral och etik men något banbrytande kommer knappast fram. I en epilog diskuteras DNA, genteknik och HUGO (Human Genome Project). James Watsons bok Den dubbla spiralen, som alla borde läsa, är här en av källorna. Slutklämmen lyder:

“Och därför måste vi förstå vetenskapen.
För att kunna förstå oss själva.”

Det håller jag helhjärtat med om, och boken kan nog hjälpa till en smula med detta, dessutom på ett underhållande sätt. Den är möjligen för fladdrig, journalistisk och osystematisk för att vara ett seriöst hjälpmedel i ett sådant projekt. Tack vare det har den dock chans att nå en större publik, och det får man vara glad för. Det är sällan böcker i den här genren ges ut på svenska. Titeln då? undrar ni kanske. Jo, Bertrand Russell illustrerade induktionens problem genom en berättelse om en kalkon. Denna fick varje dag mat på samma plats men förblev ändå länge misstänksam och försiktig. Till slut kom den dock fram till att detta var ett pålitligt fenomen, men då minsann blev den nackad och uppäten, ty det var jul.

Hanno Essén,
docent i teoretisk fysik