Publicerat i Folkvett nr 4/2003.

Sven Ove Hansson berättar om gammal folkupplysning.

År 1831 utkom i Jönköping en bok med den något otympliga titeln

Konsten
att på mångfaldigt sätt framställa
ANDESYNER:
jemte
Förklaring öfver åtskillige Ande-artade Phenomener i Naturen
Till
Nöje och Undervisning för Älskare af Fysiken, och såsom ett bidrag till
Vantrons skingrande hos Olärde i allmänhet

Boken är en översättning av en skrift utgiven av den produktive tyske matematikern och teknologen Johann Poppe (1776-1854). Han var ursprungligen urmakare, men lyckades skaffa sig en akademisk utbildning och blev därefter först gymnasielärare och sedan professor. Han ägnade en stor del av sin tid åt populärvetenskapligt skriftställeri, främst med anknytning till fysiken.

Bokens utgivare var Johan Peter Lundström (1783-1868) som drev tryckeri och förlagsverksamhet i Jönköping. Enligt Svenskt Biografiskt Lexikon satsade han särskilt på att sprida böcker i folkupplysande syfte. “En tämligen stor del av utgivningen utgjordes dock av enklare skönlitterära alster som spök- och rövarromaner. Dessa drog in en ansenlig summa pengar till firman.” Men kan lätt tänka sig att motsättningen mellan folkbildning och spökromanerna något störde förläggare Lundström och att han därför gärna gav ut en bok som kunde förmå allmänheten att ta spökhistorierna på något mindre allvar.

Poppes bok inleds med en skildring av hur andesyner kan framställas med hjälp av en trollykta (laterna magica). Det var en apparat som byggde på samma princip som våra dagars diaprojektorer.

Bland annat på grund av de svaga ljuskällorna kunde det tidiga 1800-tales trollykta inte ge projekterade bilder av tillräcklig kvalitet för regelrätt bildvisning t.ex. i undervisning. Däremot kunde de något suddiga och oregelbundna bilder som åstadkoms användas för att framställa “andesyner”. Poppe förklarade noga den fysikaliska principen bakom trollyktan. Bilder som var “med lifliga, genomskinliga färgor teknade på en lång och smal glastafla” kunde med denna apparat framställas på en vägg så att “de i det mörka rummet rätt tydligt kunna visa sig”.

För att bli trovärdiga skulle andesyner dock inte projiceras på en vägg utan på ett genomskinlig material som ett halvgenomskinligt tyg eller ett tunt oljat papper. En sådan duk skulle “utspännas så starkt möjligt är i en ram tvärt öfver en sal, eller ock endast i en dörram sedan man uttagit dörren. När nu allt på begge sidor är mörkt, och Konstnären, hvilken, åskådarne ovetande, befinner sig på andra sidan om nämnde vägg, låter bilderna af Trollycktan falla derpå, så visa sig de samma lika tydligt på åskådarnes sida som på Konstnärens.”

För att få en ande att uppstiga ur jorden, eller fara upp i höjden, räckte det att luta trollyktan. För att få figurerna att rycka närmare åskådaren skulle man gå längre från väggen med trollyktan, så att bilderna blev större. Detta åstadkoms bäst om lanternan placerades på en liten vagn vars hjul överdragits med tyg eller skinn för att förekomma buller.

Mera avancerade effekter kunde åstadkommas genom att måla ögonen eller någon lem hos anden på en särskild glastavla, placerad i samma ram som huvudtavlan. Genom att rubba tavlorna i förhållande till varandra kunde man åstadkomma rörelse i bilden.

Poppe beskrev också hur trollyktan kunde användas utomhus. Särskilt effektfullt var det att låta andar och häxor fara ut ur skorstenar. För detta krävdes, utöver en väl dold trollykta, att man ordnade så att en tjock vit rök steg upp ur skorstenen. “Rökens beständigt dallrande rörelse ger bilderna ett eget sällsamt utseende.” Hade man flera trollyktor kunde man åstadkomma en andedans.

Boken innehåller också anvisningar om hur anderöster kunde framkallas. Här hänvisade han till tricket med den “osynliga flickan” som ska ha väckt stor förvåning på flera orter, bl.a. i Sverige. (Översättaren har kompletterat Poppes text med hänvisningar till svenska förhållanden.) Mitt i en tom sal kunde man höra en kvinnlig röst som svarade på alla frågor man ställde till den, utan att man kunde se någon mänsklig varelse. Förklaringen var enkel: I rummet bredvid satt en kvinna som lyssnade på frågorna och besvarade dem genom ett s.k. språkrör, riktat mot den plats där den osynliga flickan antogs befinna sig. Rörens mynningar var vända in mot rummet, men var dolda av ett tunt tyg. Med ett språkrör menades, i den tidens terminologi, antingen ett talrör av det slag som befälhavaren på en båt brukade använda för att ge order till maskinrummet, eller en megafon. Poppe torde ha använt ordet i den senare bemärkelsen då han hävdade att en stark manlig stämma genom ett språkrör kan fortplantas upp till en halv mil. Människor som befinner sig ute på ett fält och tilltalas på detta sätt kan lätt bringas att tro att ljudet kommer från himlen, menade han. De trick som Poppe beskriver skulle knappast fungera idag, eftersom vi är vana vid projicerade bilder och inspelade ljud. Därför är boken också ett intressant vittnesbörd om hur tekniken har förändrat vårt sätt att uppfatta omvärlden.

Genom att avslöja hur andesyner och anderöster framkallades gjorde Poppe det möjligt för läsaren att själv framkalla dessa fenomen. Men han var angelägen att framhålla att sådana försök alltid måste utföras i upplysningens tjänst:

“Huru ofta ha icke bedragare anställt sådana syner, för att injaga fruktan och skräck hos skrockfulla människor, och att destomera befästa vantron, isynnerhet bland det ringare folket; ja äfven i avsigt att utföra andra dåliga företag till egen fördel!”

 

“Men det bör alltid vara Experimentatorns pligt, i synnerhet inför vantroende åskådare, att förklara underverket, sedan skådespelet är slut. Likväl gifvas människor, hvilka just genom sådana Experimenter taga sig anledning, att styrka åskådaren i dess vantro eller dumhet, och såmedelst förnedra det sköna Experimentet till ett gyckelverk.”