Återbesök hos kreationisterna

Publicerat i Folkvett nr 4/2003.

Maria Gunther Axelsson, vetenskapsjournalist och doktor i högenergifysik.

I somras fick jag uppdraget att skriva en artikel om radioaktiva dateringsmetoder till Dagens Nyheters vetenskapssida (7/9 2003). Artikeln skulle fokusera på kreationisters kritik av metoderna, och undersöka om det finns någon substans i deras argument. Vetenskapsredaktören känner till min egen erfarenhet av fundamentalistisk frikyrklighet, och uppmanade mig att själv framträda som “omvänd kreationist” för att på så sätt öka textens trovärdighet.

Jag var från början mycket ovillig att skriva om mina erfarenheter, av flera anledningar. Som vetenskapsjournalist såg jag det inte som min uppgift att skriva om mig själv. Jag är heller inte vidare stolt över min tid som skapelsetroende. Dessutom ansåg jag inte att kreationismen aktivt behövde bekämpas, utan tyckte att “folk får väl tro vad dom vill”.

Under arbetet med artikeln fick jag dock anledning att ompröva mina åsikter. När jag läste in mig på kreationisternas argument blev jag mycket upprörd över vad jag fann, och artikeln kompletterades till slut med en krönika där jag både avslöjar mitt eget förflutna och min upprördhet över kreationisternas ohederlighet.

Reaktionerna från arga kreationister lät inte vänta på sig.

Vad var det då jag fann? Framför allt att jag, och många med mig, blivit grundlurade av så kallade forskare med mycket dunkla motiv.

Jag är uppvuxen i en miljö av intellektuella och vidsynta missionsförbundare, där ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta den etablerade vetenskapen. Ingen såg heller någon motsättning mellan kristen tro och en naturvetenskaplig världsbild. (Mina föräldrar som varit missionsförbundare hela livet har fortfarande svårt att tro att det kan finnas skapelsetroende i Sverige.) Kreationistiska tankegångar mötte jag först i tonåren. Jag växte upp i det frikyrkotäta Örebro, och när församlingen Livets Ord grundades i Uppsala i början av 1980-talet påverkade det delar av frikyrkligheten i hela Sverige. Böcker om kreationismen spreds i de ungdomsgrupper jag tillhörde, och i dem kunde man läsa att det fanns många bra och vetenskapliga argument för att tro att världen inte var äldre än några tusen år. Dessa argument förtegs dock, eller bagatelliserades, av den etablerade forskarvärlden. Jag var en naiv och osäker tonåring som inte kunde tro att författarna (eller snarare deras källor) försökte lura mig, och jag trodde på allt jag läste.

När jag nu tjugo år senare åter har läst kreationistisk litteratur har jag gjort två viktiga upptäckter. Dels har argumenten förändrats drastiskt sedan jag var tonåring. Även kreationisterna har insett att argument som havets salthalt och mängden stoft på månen inte längre är trovärdiga bevis på att vi lever i en ung värld. Dels är kreationisternas syfte inte alls att pröva tron vetenskapligt (vilket jag trodde som ung). Deras utgångspunkt är istället att evolutionsteorin måste bekämpas eftersom den är ond. Föreningen Genesis förklarar på sin hemsida att de motarbetar evolutionsteorin eftersom den innebär att Gud är “en blodtörstig, schizofren och inkonsekvent lurendrejare”. Genesis erkänner alltså öppet att de inte är ute efter en vetenskaplig prövning, trots att kreationister i många andra sammanhang hävdar att deras övertygelse bygger på vetenskapliga argument.

En livsåskådning som är beroende av att man förnekar fakta, och som inte tål ifrågasättande, är inte särskilt trovärdig.

Jag tror att de flesta av Sveriges kreationster lever i god tro. Av föreningen Genesis och deras gelikar matas de med argument om att skapelsetro och den etablerade naturvetenskapen är två jämbördiga och likvärdiga förklaringsmodeller till universums uppkomst – eller alternativt att de båda är religiösa övertygelser. Det framgår inte minst av de läsarreaktioner som jag fick efter mina artiklar i Dagens Nyheter. (En framträdande medlem av föreningen Genesis menade till och med att kreationister borde få komma till tals på vetenskapssidan av demokratiska skäl.) Jag har dock svårare att förstå de (enligt uppgift) seriösa forskare som levererar dessa argument. Deras försök att förklara universum blir alltmer komplicerade, obegripliga och närapå skrattretande. Ett exempel: vi kan se stjärnor som ligger miljontals ljusår bort. Kreationister har länge hävdat att det beror på att ljushastigheten har avtagit enligt en komplicerad formel. Detta skulle få mycket långtgående fysikaliska konsekvenser, och jag är inte kompetent nog att redogöra för dem här. Men bland annat skulle relativitetsteorin inte fungera, och energiprincipen, en av fysikens mest fundamentala grundpelare, skulle haverera eftersom energin beror på ljushastigheten enligt formeln E=mc². De amerikanska kreationisterna bakom webbplatsen Answers in Genesis har också insett detta, och har numera övergivit den teorin. Istället har en skapelsetroende fysiker konstruerat en ny kosmologi som innebär att jorden skapades inuti något han kallar ett vitt hål, eller ett svart hål som utvecklas baklänges. (Förutsättningarna för teorin är att universum har en gräns, och att jorden ligger mitt i universum, vilket är fullständigt absurda antaganden för seriösa fysiker och astronomer). Hålet var omgivet av en händelsehorisont, och ljus som passerat denna kommer att se ut som om det färdats mycket längre än det i verkligheten har. Occams rakkniv, någon?

Framför allt ogillar jag kreationisternas sätt att uttala sig tvärsäkert om saker de uppenbart saknar djupare kunskaper om. Det gör också att det är svårt att diskutera med dem, eftersom de obekymrat sveper över så många olika naturvetenskapliga discipliner samtidigt. Naturvetenskapliga forskare är ju vanligen så ödmjuka att de ogärna uttalar sig om saker som ligger utanför det egna specialområdet. Trots att min artikel bara handlade om radioaktiva dateringsmetoder och kreationistiska argument för en ung värld, handlade de flesta av läsarreaktionerna om evolutionsteorin. Deras argument har jag som fysiker dessvärre inte kunskaper nog att bemöta, även om de är helt uppåt väggarna fel. Att bara säga att jag tror på den naturvetenskapliga metoden och det den etablerade vetenskapen kommit fram till räcker knappast till för att övertyga en inbiten kreationist. (I sådana lägen är webbsidan www.talkorigins.org, där naturvetare från alla discipliner granskar kreationismen, en ren guldgruva.)

En läsare skrev: “Sedan Darwins tid till våra dagar har inga medel besparats för att befästa evolutionen. (…) Ändå har allt detta varken kunnat bevisas eller övertyga, annars hade inte denna artikel behövts.” Även jag skulle önska att artikeln inte hade behövts. Men så länge föreningen Genesis och deras gelikar får människor att tro att skapelsetro är naturvetenskap måste vi fortsätta att bevisa motsatsen.