Publicerat i Folkvett nr 3/2003.

Vi är helt eniga med Melcher Ekströmer om att medicinen, förutom att vara en vetenskap, ett hantverk och en profession, också kan och bör betraktas som ett kulturellt betingat fenomen. Förvisso har vi mycket att lära också av detta synsätt, vars innebörd vi f.ö. de senaste decennierna blivit alltmera förtrogna med genom det större inslaget av patienter från andra kulturer. Men det förblir ett trivialt faktum att även en skolmedicinsk bydoktor i Malaysia äger kunskaper om lokalbefolkningens speciella åkommor som inte ens de främsta experterna i tropikmedicin i Sverige alltid når upp till – och omvänt vet säkerligen en distriktsläkare i Växjö mera om smålänningarnas speciella krämpor än vad den skolmedicinska expertisen i Kuala Lumpur förmår.

Att naturvetenskapligt baserad medicin idag “alltmer” skulle betrakta människorna som biologiska varelser, som av experterna kan manipuleras som något slags apparater, är därför helt enkelt inte sant, även om påståendet ofta används för att försvara olika s.k. alternativmedicinska metoder, som utövas av behandlare vilka väsentligen saknar biologiska insikter.

Om vi accepterar att naturvetenskapliga insikter inte alltid är tillräckliga för att utöva god läkekonst bör Ekströmer kunna hålla med oss om att sådana är absolut nödvändiga. De flesta människor i Sverige delar nog denna uppfattning, och söker sig därför till alternativa behandlingsformer endast då man känner sig säker på att deras symptom inte beror på någon allvarlig åkomma, eller som en sista utväg, då den gängse medicinen ej kunnat ge dem någon lindring.

Det är vidare just “skolmedicinens” naturvetenskapliga och “globala” bakgrund som gjort det möjligt för oss att påvisa, tvärtemot vad Ekströmer hävdar, att ett magsår eller “vatten i knät” kan bero på en rad skilda faktorer. Inte bara beroende på huruvida de anträffas i Kuala Lumpur eller Växjö, utan framför allt beroende på helt skilda etiologier – där somliga visserligen är vanligare i Växjö än Kuala Lumpur och vice versa.

Men framför allt har vi ganska svårt att förstå på vilket sätt Ekströmer egentligen anser att hans kulturantropologiska ansats drabbar vår argumentation. Vi har faktiskt inte diskuterat folkmedicin i global och historisk måttstock, utan s.k. alternativa former för diagnos och behandling här och nu, utövade av och på en svensk population. Vissa av dessa former har inspirerats av folkmedicinen i andra kulturer – precis som vår s.k. skolmedicin ohämmat använder sig av ursprungligen folkmedicinska metoder och läkemedel (t.ex. salicylika, digitalis, katrinplommon och vetekli) då vi funnit att de faktiskt ger önskad effekt. Andra är mer eller mindre fritt uppfunna av samtida entusiaster (t.ex. aromterapi, irisdiagnostik eller zonterapi, liksom homeopati och antroposofmedicin). Inte så få terapeuter inom branschen torgför sina alternativa metoder som om de vore naturvetenskapligt grundade, för att låna prestige från skolmedicinen.

Det hade varit av värde för Ekströmers argument, om han kunnat ge ett enda konkret exempel på hur vår naturvetenskapliga orientering leder oss vilse, t.ex. genom att påvisa att någon av de metoder vi nämner (såsom healing, chakra- eller kristallterapi) faktiskt i kontrollerade kliniska studier visat sig ha de välgörande effekter som deras distributörer påstår. Om Ekströmer vill hävda, att det finns bättre metoder att avgöra värdet av en medicinsk metod än just sådana studier så ligger bevisbördan på honom.

Det är inte den naturvetenskapliga medicinen som myntat begreppen “alternativmedicin” och “skolmedicin”. Detta är en persuasiv terminologi, uppfunnen av företrädare för den förstnämnda, ungefär som då Ekströmer söker övertyga genom att förknippa “skolmedicin” med apparattänkande, imperialism och kolonialism, och alternativmedicin med lokalsamhällen, medmänsklighet och helhetssyn.

För oss finns det endast två sorters läkekonst: sådan som fungerar och sådan som inte gör det. Detta gäller såväl i Växjö som i Kuala Lumpur. Att skilja dessa båda slag från varandra är en lång och mödosam process, där alltid i sista hand erfarenheten och dess högsta form, de rigoröst genomföra studierna på ett tillräckligt stort antal patienter, måste fälla avgörandet. Den naturvetenskapligt grundade medicinen har lärt sig läxan. Det kostade många människoliv innan vi gjorde det. Den viktigaste anledningen till att alternativa medicinska utövare förblivit alternativa är att de ännu inte gjort det. Vi ser ingen anledning till överslätande relativism på denna punkt.

Hans Isaksson & Dan Larhammar