Sanning och osanning om lögn
Publicerat i Folkvett nr 3/2003.
Maria Hartwig. Frågor om sanning eller lögn är viktiga i många sammanhang, både i vardagslivet och inom till exempel rättsväsendet. Talar din tonårige son sanning när han säger att han inte rökt? Har din fru varit otrogen fast hon säger att hon jobbat över? Har en person gjort sig skyldig till brott fast han hävdar att han är oskyldig?
Inom den rättspsykologiska forskningen har man i omkring trettio år intresserat sig för studiet av lögner. Man har sökt svar på frågor som: Hur bra är människor på att skilja mellan sanna och falska utsagor? Vilka beteenden kännetecknar en person som ljuger? Vilka strategier är vanliga då man försöker skilja lögn från sanning? Vilka är bra? Hur kan man förbättra människors förmåga att göra korrekta tillförlitlighetsbedömningar?
För att få svar på dessa frågor har man utfört mängder med studier kring olika aspekter av lögnens psykologi. I det typiska experimentet ombeds ett antal personer, oftast universitetsstudenter, att ljuga eller tala sanning om något. Det de ljuger eller talar sanning om kan röra sig om politiska åsikter eller känslor inför en viss person. Det kan också röra sig om ett simulerat brott, och då får hälften av försöksdeltagarna göra sig skyldiga till en förseelse (exempelvis stöld av en plånbok, givetvis under omständigheter som kontrolleras av försöksledarna), medan hälften inte begår detta “brott”. Alla uppmanas därefter att förneka inblandning i “brottet”. Personerna filmas när de intervjuas, och banden visas sedan för ytterligare en uppsättning människor, som får till uppgift att avgöra vilka personer som ljuger och vilka som talar sanning.
Det mest framträdande fyndet från fler än hundra sådana experiment är att människans förmåga att avslöja lögn är tämligen medioker. I genomsnitt fattar man rätt beslut i sex fall av tio; detta är långt ifrån imponerande om man betänker att man fattar ett korrekt beslut i fem fall av tio då man singlar slant om saken. Människor verkar inte heller besitta någon större insikt i när de har fattat ett korrekt beslut och när de inte gjort det. Om man ber folk att uttrycka hur säkra de är på sitt beslut, finner man i allmänhet att de inte är mer säkra på korrekta beslut jämfört med inkorrekta. Dessutom har människor en tendens att vara överkonfidenta, det vill säga att de tror att de har rätt oftare än de faktiskt har.
Om man frågar människor om de är bra på att skilja på lögn och sanning, får man ofta svaret att de tror sig vara bra på att avslöja lögn, men själva dåliga på att ljuga. Forskning visar på det motsatta förhållandet: vi är dåliga på att avslöja lögnare, medan andra har svårt att avgöra om vi själva är sanningsenliga eller inte. En rimlig tanke är att personer som arbetar inom rättsväsendet, till exempel poliser, som dagligen fattar beslut om andras tillförlitlighet, är bättre på att avslöja lögn än lekmän. Ett antal studier har skjutit denna idé i sank: poliser är inte markant bättre än lekmän på att skilja mellan sanna och falska utsagor. Vad som däremot skiljer dem från lekmän är att de sätter mer tilltro till sin egen förmåga att fatta sådana beslut.
Frågan är då varför vi inte är bättre på att avslöja lögner. För lekmän är det ju en relativt vanlig uppgift i tillvaron, medan det för poliser är en ytterst viktig uppgift i arbetslivet. Ett av flera svar är att människor, både lekmän och folk inom rättsväsendet, har felaktiga och stereotypa uppfattningar om vilka beteenden som uppvisas av människor när de ljuger. Den mest spridda uppfattningen är att lögnare undviker att möta sin samtalspartners blick. En pågående tvärkulturell studie om människors uppfattningar om lögnares och sanningssägares beteende visar att just denna föreställning finns i en mängd länder och kulturer runt om i världen. Vanliga uppfattningar är dessutom att lögnare sitter oroligt, skruvar på sig, ideligen kliar sig och rättar till kläderna, och att lögnare tenderar att säga emot sig själva, staka sig och stamma.
Resultat från forskning ger dock en annorlunda bild av hur lögnares beteende skiljer sig från sanningssägares. Det finns inget stöd för tron att lögnare skulle möta blicken i lägre utsträckning än sanningssägare; det finns helt enkelt inget sådant mönster. Forskningen visar också att uppfattningen att lögnares kroppsspråk skulle vara yvigt är felaktigt – om något är lögnare mer stela och kontrollerade i sina rörelser. En rimlig förklaring är att lögnare är medvetna om att de kommer att uppfattas som mindre trovärdiga om de skruvar på sig och inte möter sin samtalspartners blick, därför försöker de undvika att uppvisa just dessa beteenden. Det finns totalt sett få beteenden som skiljer lögnare från sanningssägare. Forskning har dock visat att lögnares röstläge ofta är högre än sanningssägares, men det rör sig om en skillnad på några få Hertz och är alltså svårt att upptäcka utan speciell utrustning. Lögnare tar också något längre pauser när de pratar, och tenderar att röra sina armar, händer, fingrar, fötter och ben mindre än sanningssägare.
Det finns flera förklaringar till glappet mellan vad folk tror indikerar lögn och vad som faktiskt gör det. För det första är dessa stereotypa föreställningar om lögnare en del av vår kultur. I media och populärkultur florerar en mängd påståenden som förstärker och upprätthåller myter om lögnares beteende. Inte sällan kan man läsa i kvällspressen om relationsexperter som ger tips exempelvis om hur man upptäcker att ens partner är otrogen, eller hur man vet att ens bästa vän ljuger, men dessa uttalanden är mycket sällan grundade på vetenskapliga studier om lögnens psykologi.
För det andra finns det en mängd kognitiva mekanismer som hjälper till att skapa och upprätthålla felaktiga uppfattningar om lögner. Den amerikanske forskaren Thomas Gilovich har skrivit en fascinerande bok om den psykologiska bakgrunden till att vanföreställningar och missuppfattningar om till exempel astrologi och övernaturliga skeenden uppkommer. Många av dessa mekanismer är också inblandade i bildandet och bibehållandet av stereotyper om lögn. Till exempel konstaterar han att människor är mycket mer benägna att söka i minnet efter information som bekräftar den uppfattning man redan har än att söka efter information som kan falsifiera samma uppfattning. Ett exempel på denna tendens kan vara att man har uppfattningen att lögnare inte möter blicken. Om man ombeds fundera på hur rimlig den uppfattningen är, söker man i minnet efter exempel på lögnare man stött på som faktiskt inte möter blicken och därmed konfirmerar och befäster ens uppfattning, istället för att söka efter exempel på lögnare som faktiskt gör det (eller sanningssägare som inte möter blicken). Människor har också en tendens att tolka ny information i linje med sina tidigare uppfattningar. Låt oss säga att två människor ombeds titta på ett videoinspelat förhör med en person, och att dessa två informeras om att den förhörda ljuger. Om då den ena personen som ser bandet har uppfattningen att lögnare rör mer på sig medan den andra har uppfattningen att lögnare rör mindre på sig, så är chansen stor att båda efter förhörets slut kommer att säga att deras tidigare uppfattningar har stärkts. Under olika faser av förhöret skiftar säkerligen den förhördas rörelsemönster, och båda betraktarna har då lagt vikt vid de delar av den förhördas beteende som bekräftar deras uppfattningar.
En ytterligare förklaring till att dessa stereotyper finns även hos yrkesaktiva inom rättsväsendet, såsom poliser, är att stereotyperna framförs som fakta i en mängd förhörs- och intervjuhandböcker som riktar sig till poliser. I böckerna sägs till exempel att lögnare rör sig oroligt, håller handen över munnen, sitter med benen i kors under stolen, slår ner blicken, och reagerar defensivt på anklagelser. Som stöd för dessa påståenden hänvisar författarna ofta till sina mångåriga erfarenheter av att utföra förhör. Att en sådan erfarenhet skulle leda till korrekta uppfattningar om lögn kan man med fog ifrågasätta. Långt ifrån alla poliser som har förhört en misstänkt får veta om den bedömning de gjorde av personens trovärdighet var riktig eller ej. Även om personen senare blir dömd för brottet kan man inte vara helt säker på att personen verkligen ljög under förhöret. Forskning har visat att dessa omständigheter, där återkoppling på det beslut man fattat saknas, kan leda till att mångårig erfarenhet inte medför någon förändring utan snarare en cementering av de uppfattningar man redan har. Får man ingen återkoppling på sina beslut har man ingen chans att justera sina beslutsregler, och därmed ingen möjlighet att ändra sina uppfattningar.
Att media och oseriösa skrifter sprider felaktigheter om lögn är ett stort problem. Att folk inom rättsväsendet har stereotypa uppfattningar om vad som indikerar lögn kan leda till felaktiga beslut och domar, vilket naturligtvis är mycket allvarligt. Hur ska man då komma tillrätta med detta? Det bör påpekas att det knappast finns någon enkel och snabb lösning som gör att stereotypa uppfattningar helt enkelt luckras upp och ersätts av mer korrekta. För att nå dit krävs många steg och ytterligare en mängd forskning. En bra början vore dock om forskare ägnade mer tid åt att tillgängliggöra resultat från vetenskapliga studier om lögnens psykologi så att såväl den breda massan som yrkesaktiva inom rättsväsendet kan ta del av dem. Nästa steg skulle kunna vara att forskare utvecklade praktiska träningsprogram i att avslöja lögn och tillhandahöll dem till folk som måste fatta beslut om tillförlitlighet. Sådana träningsprogram skulle kunna minska risken för felbeslut som rättssystemet inte har råd att fatta.
Litteratur
- Gilovich, T. (1991). How We Know What Isn’t So: The Fallibility of Human Reason in Everyday Life. New York: The Free Press.
- Vrij, A. (2000). Detecting Lies and Deceit: The Psychology of Lying and the Implications for Professional Practice. Chichester: John Wiley and Sons.