Publicerat i Folkvett nr 2/2003.

[Obs! Vissa grekiska tecken kan bli felvisade i din webbläsare.]

Classical and Quantum Mental Models and Freud’s Theory of Unconscious/Conscious Mind. Andrei Khrennikov. Växjö University Press, 2002. 207 sidor.

En professor i matematik i Växjö har skrivit en bok där han, enligt baksidestexten, utgående från Sigmund Freuds idéer utvecklar matematiska modeller av tankeprocessen. Vidare koordinatiserar han den mentala rymden med hjälp av p-adiska tal och kan därmed förklara den mentala holismen. Han utvidgar klassiska kognitiva modeller till kvantmodeller där vågfunktionen tolkas som en sorts informationsfält, ett “field of consciousness”. Tillämpningar ges inom många områden, bland annat inom Freuds psykoanalys!

Man blir ju nyfiken på vad en kollega har kommit fram till inom en så vittfamnande analys. Är det en seriös ansats med en onödigt braskande baksidestext, eller är det ren pseudovetenskap? I båda fallen skulle det ju kunna vara underhållande läsning, men denna förhoppning kom ordentligt på skam. Jag har faktiskt inte orkat ta mig igenom alla tvåhundrasju sidorna, och jag undrar om det finns någon annan som har gjort det. Åtminstone tyder den mycket höga frekvensen av elementära språkfel på att ingen har läst manuskriptet före tryckning. Inte heller insidestexterna antyder att Växjö University Press skulle ha någon redaktör, så boken är såvitt jag förstår inte granskad på något sätt.

Nu tänker jag citera det första stycket i kapitel ett, för att förmedla en uppfattning om bokens stil och innehåll: “The notion of information will play the important role in our book. We do not follow to Shannon’s theory [169] that there is a quantitative measure of information that represents the way in which the state of a system is uncertain for us. Shannon’s information can be called passive information. Following to D. Bohm and B. Hiley [37] we consider information as active information. An information space XI is nothing than a set of strings of symbols with some operations for strings. Such operations define interactions between strings, active exchange of information.”

Informationsrymden XI är viktig. I förordet anger författaren att hans bok vilar på den filosofiska grund som ges av den ryska religionsfilosofen Losskys världsbild, där rum-tiden blott är en illusion och den enda verkligheten är den mentala rymden, vilken enligt Khrennikov bör modelleras av symbolföljderna i XI. Khrennikov har en matematisk teori för hur man mäter avstånd i denna rymd. Avståndet mellan två symbolföljder ges av p-m där p är ett primtal och m är antalet inledande symboler som följderna har gemensamt. Därmed skiljer sig den mentala rymden från vårt fysiska rum genom att den uppfyller den “starka triangelolikheten”. Detta tas upp som ett väsentligt faktum, men det framgår inte varför den mentala rymden måste ha denna egenskap.

Genomgående (åtminstone i de delar jag har läst) lider framställningen av att den inte preciserar den vetenskapliga tankeföljden: Vilka empiriska fakta (om hjärnan och medvetandet) utgår författaren ifrån? Varför väljer han sina modeller just som han gör, och vilka aspekter går förlorade i denna modellering? Exakt vilka forskningsfrågor är modellerna tänkta att användas för att studera? Vilka testbara förutsägelser är resultatet? Hur står de sig vid testning? Utan sådan precisering blir det ingen vetenskap, hur mycket matematik man än använder sig av.

Jag tror att problemet är att författaren, trots tvåhundra referenser, inte riktigt har tagit till sig vad ett vetenskapligt studium av medvetandet innebär. I förordet förklarar han att han inte tror att medvetandet kan förklaras av fysiska fenomen, och han hävdar att vetenskapen inte förstår medvetandet bättre nu än för hundra år sedan. Mycket riktigt tar han heller aldrig upp sentida experimentella resultat, såsom demonstrationen av att vissa handlingar som bevisligen inte är följden av ett medvetet beslut ändå genom någon sorts efterkonstruktion uppfattas som medvetna. Istället bygger Khrennikov sin modell av kognitiv systemarkitektur på idéer från Freud: “The brain of τ is split into two domains: conscious and unconscious. There are two control centers, namely a conscious control center CC and an unconscious control center UC.”

I förordet kallar han detta avsnitt ett matematiskt berättigande av Freuds psykoanalys, men vad det handlar om är bara matematiskt formulerade spekulationer kring Freud. Boken är kryddad med exempel på hur matematik ska beskriva freudianska föreställningar, exempelvis: “hysteric reactions. A rather innocent initial stimulus Jo can induce via interference with a doubtful idea J ε Dd non-adequate performance Lab. We can also explain why hidden forbidden desires may induce physical deceases, see also Chapter 4. Attempting to transform J ε Dd into a nondoubtful idea, UC can send J to some thinking processor πphys which is responsible for some physical activity of τ. We note that UC considers J as just a collection of I-states. This collection of I-states has different interpretations in different thinking systems. In particular, J can correspond in πphys to some ‘bad initial condition’. The corresponding attractor Lphys can paralyze the function ruled by πphys.”

Attraktorn ovan tillhör det spår som jag tror eventuellt hade kunnat vara intressant i boken. I Khrennikovs modell är det kognitiva systemet ett dynamiskt system i matematisk mening, och teorin för dynamiska system erbjuder ett antal begrepp (till exempel attraktorer) som möjligtvis är relevanta för modellering av kognitiva processer.

Khrennikov har en gedigen publikationsförteckning så det råder inget tvivel om att han är en mycket kompetent matematiker. I denna bok menar jag dock att han presterar undermålig vetenskap. Avsaknaden av granskning av manuskriptet gör att jag undrar om avsikten över huvud taget är att göra ett seriöst inlägg i den vetenskapliga debatten. Eller är det helt enkelt ingen som har orkat läsa manuskriptet?

Kimmo Eriksson
Professor i matematik vid Mälardalens högskola