En uppgörelse med vetenskapens vedersakare

Publicerat i Folkvett nr 1/2002.

Facing Up. Science and Its Cultural Adversaries. Steven Weinberg. Harvard University Press 2001.

En ny bok av Steven Weinberg finns det skäl att se fram emot. 1977 kom han ut med De tre första minuterna, en modern syn på universums ursprung. Denna bok har översatts till otaliga språk och är den bästa boken i genren (Hawkings kanske kändare bok inräknad). Två år senare fick Steven Weinberg dela nobelpriset i fysik med Abdus Salam och Sheldon Glashow för forskning resulterande i föreningen av teorierna för svag och elektromagnetisk växelverkan. Senare har Weinberg också skrivit den populära boken Dreams of a Final Theory (1993). Han är också författare till bland annat en mycket bra lärobok i allmän relativitetsteori (1972) och ett verk i tre band om kvantfältteori (1995-2000). Med sina publikationer har han etablerat sig som kanske den mest lysande skribenten och debattören bland nutida fysiker. Det var därför med förväntan jag började läsa Steven Weinbergs senaste bok Facing up, Science and Its Cultural Adversaries.

Denna gång rör det sig om en samling essäer, tal, recensioner och debattinlägg som utgetts under tiden 1987-2000. Detta ger naturligtvis boken en speciell karaktär och leder oundvikligen till ett antal upprepningar. Trots detta är den en mycket värdefull sammanställning av de Weinbergska inläggen i några viktiga frågor. Ett av huvudtemana är debatten i USA huruvida en ny stor accelerator, SSC (superconducting supercollider), skulle finansieras. Weinberg framför sina argument och motiv för bedrivandet av denna typ av dyr världsbildsforskning av fundamental, reduktionistisk karaktär. Han beskriver hur fysiken kommit fram till standardmodellen, som väl beskriver all känd fundamental fysik, utom gravitation. Alla är dock överens om att standardmodellen icke är en slutgiltig teori utan en lågenergiapproximation av något djupare underliggande. Så länge man inte har några experiment som strider mot standardmodellen är det dock svårt att komma vidare. Mycket matematiskt spekulerande inom strängteori pågår men har än så länge inte fått närkontakt med empiriska data. För att komma vidare skulle en ny större accelerator, som kan gå till större energier, och därmed mindre längskalor, vara viktig.

Argumenten mot SSC är av många slag. Kan man verkligen motivera den stora kostnaden med sådana rent akademiska argument, som att man behöver finna en djupare teori? Hur viktigt är det? Skulle inte samma pengar, satsade på annan forskning, ge samhället mycket större utbyte av tillämpbara resultat? Alla dessa frågor tar Weinberg upp och diskuterar på ett föredömligt objektivt sätt. Slutresultatet av debatten blev att SSC-projektet skrotades av kongressen och att allt hopp nu står till att CERN skall få igång sin planerade större accelerator. Som läsare slås man av den extrema långsiktighet och uthållighet som krävs för att gå från idé till resultat inom denna typ av dyra och högteknologiska forskning.

Weinberg säger själv i sitt förord att alla essäer på ett eller annat sätt tar upp kampen med (“face up with”) det faktum att naturlagarna är helt opersonliga och inte ger någon speciell status åt människan i universum. Han beskriver sin ståndpunkt som rationalistisk, reduktionistisk, realistisk och hängivet sekulariserad. Dessa ståndpunkter diskuteras i boken, speciellt ägnas mycket möda åt att precisera och förklara begreppet reduktionism. Ordet är ju närmast ett skällsord inom vissa akademiska skolbildningar. Dess ursprung har att göra med minskning, förenkling, och reduktionism är då närmast en vetenskaplig självklarhet; en strävan efter tanke- och begreppsekonomi (Ockhams rakkniv). Mera specifikt uppfattas reduktionism som att fenomen som äger rum på en viss större längdskala, helheten, skall (kan eller bör?) förklaras som ett resultat av samspel mellan mindre objekt, delarna, enligt vissa lagar. Paradigmet för denna reduktionism är förklaringen av ett makroskopiska fenomen som exempelvis värme ur det faktum att all materia är uppbyggd av atomer eller molekyler. Man kan sedan få en förklaringskedja där man i nästa steg frågar varför är atomer och molekyler sådana de är, och så vidare. Dessa förklaringspilar slutar (konvergerar) idag normalt sett i ovan nämnda standardmodell för elektromagnetisk, svag och stark växelverkan. Motståndarna till reduktionism oroar sig delvis därför att det finns något slags underförstådd rangordning där det som ligger närmast det mest fundamentala också är “finast”. Något ligger kanske i detta då det ofta är de största begåvningarna som studerar de djupaste frågorna, och då framgångar inom dessa områden med större sannolikhet leder till berömmelse och nobelpris. Anledningen till detta är kanske helt enkelt att det är inom dessa områden som framsteg är extremt svåra att göra. Ett annat skäl till misstro mot reduktionism skulle vara att allt inte kan förstås enligt denna modell; “helheten är något mer än summan av sina delar” brukar man hävda. Jag (och Weinberg) misstror starkt denna ståndpunkt, som internationellt hävdas av t.ex. Prigogine och i Sverige av Lagerroth. Den luktar vitalism och mysticism. All verklig förståelse har reduktionistisk karaktär; jag känner inte till några undantag till detta inom naturvetenskapen.

Weinberg diskuterar Thomas Kuhns berömda vetenskapshistoriska bok The Structure of Scientific Revolutions och den syn på naturvetenskapens utveckling och status som emanerar från den. Kuhn hävdar att revolutionära “paradigmskiften” karakteriserar utvecklingen. Weinberg håller inte alls med om detta. Det enda revolutionära paradigmskiftet var övergången från Aristotelisk fysik till Newtonsk och det var denna som Kuhn först studerade och tog som mönster för alla andra utvecklingssteg. Weinberg anser att det bara var detta Newtonska steg som var en revolution. Efter den har all vetenskaplig utveckling varit sådan att nya teorier har innefattat gamla som gränsfall. De gamla teorierna har således aldrig kommit att bli “fel” utan endast fått sina giltighetsområden preciserade och begränsade. Weinberg anser sig vara realist i den meningen att han anser att de nya, mera omfattande teorierna, i dessa utvecklingssteg, bättre beskriver en objektivt existerande verklighet. Ståndpunkten är kanske föga originell, men inom postmodernistisk vetenskapssociologi hävdas att det inte finns några belägg för att så är fallet; all vetenskaplig kunskap är sociala konstruktioner. I samband med sin uppgörelse med dessa ståndpunkter diskuterar Weinberg bl.a det berömda Sokals spratt och de så kallade “science wars” som det ledde till. I essän Science and Sokal’s hoax: An Exchange kläs den berömde Jacques Derrida av på ett skrämmande avslöjande sätt.

Här och där i boken skymtar också lite mera personliga sidor av Steven Weinberg. Politiska frågor berörs i samband med ett inlägg om sionism och ett annat om utopier. Han berättar om hur han kom på sin största, nobelprisbelönade, upptäckt. Han förklarar att han finner de flesta filosofer oläsbara. Han redogör för sina personliga ståndpunkter i världsbildsfrågor. Om religion säger Weinberg: “Med eller utan religion kan goda vara dygdiga och usla göra ont; men för att goda skall göra ont krävs det religion.” Detta påstående belyses med ett antal historiska exempel. Här och där finns också lite humor. Weinberg hade skrivit att hans katt inte kunde känna igen en fisk på ett fotografi. Han fick då ett brev där det hävdades att en så dum katt måste vara en siames. Han skulle naturligtvis helt strunta i ett sådant brev om det inte varit för det faktum att hans katt faktiskt var en siames.

Jag hade mycket nöje av denna bok. Köp den och läs den! Där finns mycket att hämta för en skeptiker.