NE:s supplementband på ovetenskaplig grund
Publicerat i Folkvett nr 4/2001.
Hanno Essén och Hans Isaksson. Nationalencyklopedin har nyligen kompletterats med tre supplementband. Dessa håller tyvärr inte samma höga kvalitet som resten av verket.
Nationalencyklopedin, ett uppslagsverk på vetenskaplig grund utarbetat på initiativ av Statens kulturråd, utkom under åren 1989 till 1996 och var subventionerad med skattemedel. Resultatet var över förväntan och uppslagsverket var under många år en bra affär för Bokförlaget Bra Böcker som fått hand om utgivningen. Verket har kompletterats med en ordbok i tre band och en atlas i två vilka båda varit av hög kvalitet.
Verket har nu också kompletterats med tre supplementband som utkom år 2000. I dessa har snabbt föränderliga uppgifter kunnat förnyas och artiklar i huvudverket kunnat aktualiseras och korrigeras. Man har även valt att ta upp saker som man ansåg att man missat i originalverket. På försättsbladet står även i supplementbanden “ett uppslagsverk på vetenskaplig grund”, nu dock utan kulturråd inblandat. En närmare granskning visar dock att den vetenskapliga grunden, åtminstone på ett frontavsnitt, nu ryckts undan.
Under uppslagsordet astrologi kan man i originalverket läsa: “Vetenskaps- och kulturhistoriskt är astrologin av stort intresse, men den måste numera betraktas som ren vidskepelse”. Detta är utan tvivel vetenskapligt grundat. I originalverket står helt korrekt under uppslagsordet homeopati: “Eftersom inga biologiskt aktiva ämnen har någon säkerställd effekt vid så låga halter torde eventuellt tillfrisknande bero på självläkning”. I supplementbandet kan man under samma uppslagsord läsa att “i denna sin strävan upptäckte han [Hahnemann] att ämnena fick bättre verkan om de späddes ut kraftigt och skakades”, dvs. homeopatins enligt originalverket helt ogrundade hypotes tas nu som ett vetenskapligt faktum.
Man har alltså valt att satsa ganska stort på alternativ-, eller komplementär, medicin, ett område som bl.a. beskrivs som “metoder att behandla sjukdomstillstånd som existerar vid sidan av den etablerade sjukvården, skolmedicinen”. Här har försåtligt insmugits en antydan om att “alternativmedicinen” är en medspelare på lika villkor som av ej uppgiven anledning inte råkat bli “etablerad”. Definitionen, eller beskrivningen, träffar inte alls det väsentliga i en vetenskaplig framställning av ämnet. Det gemensamma för all så kallad komplementär medicin är att dess vetenskapliga dokumentation vad gäller verkningsmekanismer och, framför allt, effekter, önskade eller oönskade, är otillfredsställande eller saknas. Inte med ett ord antyds detta fundamentala faktum i vare sig huvudartikeln eller någon av de många artiklarna om specialområden. När det gäller t.ex. homeopati har fåfänga försök att vetenskapligt påvisa effekter pågått så länge att man vid det här laget kan säga att läran är vetenskapligt vederlagd. Zonterapi och irisdiagnostik hör också till den klart ovetenskapliga kategorin.
I den ursprungliga NE står författarnamnen uppdelade på ämnen i slutet av varje band. För ämnet medicin står t.ex. experterna som deltagit i bokstavsordning med sina specialiteter indikerade. I supplementet har här tillkommit en underavdelning som har rubriken alternativmedicin. Där finns, förutom homiatriker, bland annat en zonterapeut och en naturläkare samt företrädare för antroposofi och ayurvedisk – dvs. icke vetenskapligt grundad – medicin. Även yrkesbeskrivningar kan i vissa fall vara missvisande. Om homiatriker står det att de måste ha “gedigna kunskaper om kroppen och dess sjukdomar”. Detta är missvisande, ty homiatrikerns medicinska basutbildning torde vara mindre omfattande än en sjuksköterskas.
Rent allmänt är det inte lämpligt att i ett verk på vetenskaplig grund ha häxor som skriver om häxkonster, astrologer som skriver om stjärnorna eller schamaner som skriver om regndansers effektivitet. När det gäller alternativmedicin har man dock frångått denna princip. Dess utövare får, i supplementbanden av NE, tala för sin egen sak utan att ens artiklarnas karaktär av partsinlaga anges.
I en vetenskaplig framställning av komplementär medicin skulle man i stället behandla klassificering av para- eller pseudovetenskapliga medicinska teorier i besläktade familjer, diskutera dokumentationsläget i varje enskilt fall, studera fenomenet ur sociologisk och (samhälls)ekonomisk synvinkel. Sist men icke minst borde placebobegreppet diskuteras. Endast härigenom skulle man kunna fylla en folkbildande funktion. Eftersom man på ett viktigt frontavsnitt underlåtit en kritisk granskning av sitt ämne måste det betraktas som vilseledande marknadsföring att hävda att supplementbanden står på vetenskaplig grund.
Artikeln har i en något skiljaktig version varit införd i Läkartidningen nr 38/2001. Arne Ekman, chefredaktör för Nationalencyklopedin, medgav i Läkartidningen nr 43/2001 att kritiken ägde visst berättigande.