Publicerat i Folkvett nr 1/2001.

Lennart Lidfors återknyter här till en årsgammal debatt i Folkvett.

Martin Rundkvist har i Folkvett 1/2000 under rubriken “Självdistans, tack” kommenterat Jesper Jerkerts och min recension av var sin bok samt Folkvetts notisavdelning i största allmänhet. Han gör en skarp uppdelning mellan vetenskapligt förnuft och vidskepelse (låt gå för den), där han anser att det är alldeles uppenbart vem som vinner debatten. Därför bör vi inte “håna våra meningsmotståndare i onödan och framför allt inte på ett klumpigt och småaktigt sätt”. Då är vi dåliga vinnare, etter värre än dåliga förlorare.

En tid har gått, men ämnet är tidlöst. Jag vill gärna göra några reflexioner.

I likhet med Martin finner jag det inte meningsfullt att ägna utrymme åt recensioner av “vidskepliga” böcker i Folkvett. Möjligen skulle en recension kunna inskränkas till en siffra på en vidskeplighetsskala 1-9. Tre undantag kan jag dock tänka mig: böcker som skrivs av kända personer, encyklopedier, och böcker inom nya, tämligen okända områden. De två första därför att de kan komma att kan bli referensverk, sega som skrönor. Den tredje kategorin kan vara bra att känna till på en tidig nivå. Sann skepticism bör rimligen baseras på gedigen kunskap om det man är kritisk till. Annars är det lätt att en biton av rigid skepticism befäster sig, något som på sikt inte gynnar föreningens målsättning.

Vetenskap och Folkbildning är också vad jag kallar en bipolär förening. Den är för något och samtidigt emot motsatsen, till skillnad mot en unipolär organisation som en golfklubb eller filatelistförening. Därför kan det nog hetta till ibland.

Får man då sparka på en liggande hund, och i så fall hur hårt? Visst gör det ont i hunden – men även i foten som sparkar och kanske åskådarna. Folkvett har dock en liten spridning utanför den skeptiskt intresserade kretsen. En avsågande recension torde knappast drabba den vidskepliga sfären mer än en psykokinetisk spark på en liggande hund.

Så har läget varit hittills. En radikal förändring i exponering och spridning av fakta och åsikter är nu på väg med Internets explosiva framväxt med mer eller mindre oförutsedda konsekvenser. Ta till exempel utmärkelsen “Årets förvillare”. När priset instiftades, noterades det tillfälligt i media och föll sedan i pressarkivens dammiga glömska. I dag hamnar det på Internet och ligger kvar som ett livslångt straff, som exponeras vid varje sökning på personen.

Nu ifrågasätter jag inte prisets existens. Det är jag knappast rätt person att göra med ett förflutet inom gråzonen mellan vetenskap och vidskepelse, låt vara med ett vetenskapligt förtecken, bland annat som exdoktorand i parapsykologi. Men man bör numera allvarligt överväga den växande näteffekten vid alla aktiviteter. Om jag får skämta lite, så skulle det inte förvåna mig om den gripne gärningsmannen i amerikanska krimsåpor inom en snar framtid får sina rättigheter upplästa med tillägget “allt vad du säger kan hamna på Internet”.

Martin Rundkvist refererar till den urgamla retoriska lärdomen att lågmäld saklighet, torr humor och självdistans är långt effektivare i längden än demagogi. En värdefull iakttagelse. Särskilt humor uppskattar jag. Risken finns annars att en bipolär tidskrift kan förlora sig i en ridå av sur rök – rent ut sagt bli gnällig och tråkig.

Folkvett får gärna vara efterlängtad, kunnig, saklig, trivsam och roande.