Astrologins oanade effekter

Publicerat i Folkvett nr 3-4/2000.

Staffan Gunnarson. Det franska paret Gauquelin utförde vissa statistiska tester för att utröna astrologins påstådda effekter. Det visade sig att relevansen saknades, utom möjligen i ett par fall. Dessa ifrågasattes emellertid inte oväntat av rationalister. Resultatanalyser och nya kontrollförsök följde, men skapade en rätt förvirrad debatt. Även bland skeptikerna var man oklar och osäker om hur man skulle tolka det hela och gå vidare. Gauquelins var dock fel ute från början och himlakropparna ler nog åt vår benägenhet att tro på deras aktiva roll i våra liv.

I religionsforskaren Olav Hammers senaste bok om new age-strömningar kan man apropos Gauquelin-historien läsa författarens hårda omdöme om pseudovetenskapens skarpaste kritiker. Skeptikerrörelsen och dess påstådda ambivalens till forskning och sanning omtalas så här: ”En av de grövsta plumparna i det astrologikritiska lägrets protokoll är historien om den amerikanska föreningen CSICOP. (…) Hellre censurera en undersökning än att erkänna att ens motståndare kunde ha rätt. Ledamöterna i CSICOP gjorde precis som de astrologitroende: de skapade sin egen, vinklade berättelse.” (Profeter mot strömmen, s. 361-62).

CSICOP sysslar ju med att granska påstått paranormala fenomen och skulle det vara så att man fuskat i sitt nit att försöka motbevisa pseudovetenskap, vore det förstås mycket allvarligt. Kritiska rationalister som själva beter sig irrationellt eller dogmatiskt är ingen vacker syn. Sådana beteenden förtjänar verkligen kritik. Nu bildades faktiskt The Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal först efter rapporteringen runt Gauquelins undersökningar. Hammer talar om att medlemmar av organisationen vände sig mot dessa rapporter, men CSICOP existerade alltså inte ännu vid denna tid. Att hävda att CSICOP skulle ha velat skymma några irriterande bevis för astrologiska hypoteser – och själva betett sig som horoskopmakare – är hur som helst att gå på tok för långt.

Mars tar befälet

Redan 1955 kom den första i raden av redovisningar kring astrologiska rön, som kom att offentliggöras av Michel Gauquelin och hans fru Françoise Schneider-Gauquelin. Det handlade om Mars’ påverkan på toppidrottsmän. Planeten, hävdades det, skulle oftare befinna sig i vissa nyckelpositioner vid födelsen för just denna kategori. Himlavalvet tänktes indelat i tolv sektorer som Mars’ bana löpte genom på ett dygn. Sektor 1-6 tecknar sig över horisonten, medan 7-12 ligger under. Sektor 1 och 4 antogs vara de viktiga, där solen gick upp, respektive stod som högst på dagen. Pga. ojämn fördelning av antalet födslar över dygnet ger en procentuell uppdelning inte samma snitt för de olika sektorerna. Förväntningen för en normalbefolkning blir ändå runt 17% för chansen att vara född med Mars i en av sektorerna 1 eller 4. Gauquelin meddelade att 22% var den siffra man fått fram för de mycket framstående elitidrottarna, således en bit över snittet.

En belgisk förening som undersökte parafenomen ifrågasatte resultaten och vidtog senare egna försök, som dock gav liknande resultat kring 22%. Man var ändå kritisk till Mars-effektens existens. Ett tvivel väcktes i stället om att något fel med jämförelsetalen var upprinnelsen till ”problemet”. Kanske var de förväntade 17 procenten inte korrekt antagna? Marvin Zelen, numera statistikprofessor i Harvard, föreslog att man skulle göra ett nytt test. Om man plockade ett eller två hundra namn slumpmässigt ur Gauquelins urval av idrottsmän och jämförde Mars-sektorerna med alla födda inom samma geografiska områden och vid samma tidpunkt, så skulle man kunna se hur det verkligen förhöll sig.

Märkligheter förekom, t.ex. att Gauquelin trots allt inte drog sina namn riktigt slumpmässigt, men en undersökning genomfördes i alla fall efter Zelens modell. Detta alltså ett test, inte av själva Mars-effekten, utan enbart av tillförlitligheten i det statistiska materialet och analysmetoden. Gauquelin visade dock att andelen influerade av Mars hos en vanlig befolkning tycktes lägre än hos idrottsmännen. Metodfelet kunde således inte ligga där. När därefter Zelen tillsammans med Paul Kurtz och Georg O Abell företog sitt helt nya s.k. ”US-test” i slutet av 70-talet, påpekade de vissa brister som det menade kunde finnas i Zelen-testet, så som det utförts av Gauquelin. De ville diskutera problemen – men inte dölja något, resultatet var ju redan presenterat av fransmannen.

Amerikanerna slår tillbaka

Deras egna resultat i det nya amerikanska testet med material som var fräscht, till skillnad från det belgarna handhaft, visade absolut inget stöd för Mars-hypotesen. Tvärtom, endast 13% av de yppersta toppidrottarna hade Mars i nyckelsektorer. En modern myt började dock florera om att amerikanerna, ynkryggarna på CSICOP, försökt föra folk bakom ljuset med undangömt statistik, som skulle givit pseudovetenskapen stöd. Intensiva diskussioner följde om urvalprocess, fördelning och tolkningar av olika undersökningar. Gauquelin hade bl.a. hjälpt belgarna med korrigeringar av deras material, men närmast tendentiöst rättat åt ett håll när räknefel uppstått till nackdel för Mars-effekten. Annat siffermaterial som eventuellt kunde undergräva hypotesen påpekade han inte lika ofta, när han gick igenom underlaget. Definitioner av vad som var en verklig idrottsstjärna var också ganska svajig, ibland skulle man varit guldmedaljör vid OS, ibland räckte silver- och bronsmedaljer. Ena gången krävdes ett visst antal landskamper, i andra fall ett annat. Detta verkade inte vara gjort oberoende, utan sedan Marsprocenten blivit känd i respektive fall.

Den 20 maj 1991 begick Michel Gauquelin självmord. På hans begäran förstördes alla födelsedata på 30 000 personer, som han samlat på sig genom åren. Om detta var i bitterhet och besvikelse eller för att förhindra efterforskningar av hans metoder och resultat går inte att spekulera i.

Att beskriva bilden av Gauquelins studier som att de presenterat något ”hittills oförklarat mysterium”, att de skulle vara ”svårförklarliga”, upptäckt ”uppseendeväckande kopplingar” och förmått ”rubba den vedertagna naturvetenskapliga världsbilden”, som Hammer gör, är häpnadsväckande okritiskt av en forskare. Visserligen är boken populärvetenskaplig, men det gör ju inte saken bättre direkt, kanske snarare tvärtom. Den riskerar vilseleda en förmodat mindre kunnig publik. Att enstaka resultat till stöd för astrologin inte är värda någonting, kan lätt den som känner till något om enkel statistik eller vanliga spel föreställa sig. Någon gång får man alla ess redan i given eller slår en massa sexor i rad – högst förutsägbart. Vinner jag på lotto två veckor i följd är det inte något oförklarligt mysterium, utan helt naturligt. Vi kan rent statistiskt förvänta oss detta för ett visst antal personer varje vecka, om ett tillräckligt stort antal spelar.

Att se vad man vill

Precis likadant är det med Gauquelins ”uppseendeväckande” tester. Letar man efter astrologiska samband i alla upptänkliga sammanhang, så givetvis hittar man förr eller senare en remarkabelt avvikande siffra någonstans – det bör man göra. Ungefär som att jämföra nederbördsmängden i olika europeiska länder över tiden med, låt säga, den politiska utvecklingen i Mexiko eller nativitetens fluktuation i Australien; vissa ”oförklarliga” överensstämmelser kan man säkert finna i materialet några år för något land, men helt slumpmässigt – utan att det behöver motivera några som helst vidare analyser och antaganden. Problemet med Gauquelin var alla tendenser att vidga och inskränka i urvalet litet som det passade, efter att de preliminära resultaten blivit kända.

Alla de undersökningar som inte gav något stöd för astrologin – och det är de allra flesta – lämnar man därhän. I en studie, där Mars och Saturnus tycktes befinna sig i vissa nyckelsektorer i horskopen för medlemmarna av franska läkarvetenskapsakademin, plockades Jupiter bort, när ingen signifikans uppenbarade sig för denna planet. Gauquelin laborerade ständigt med flera parallella hypoteser och ändrade eller ”förbättrade” förutsättningarna för urval och analys – något som gör det mycket svårt eller t.o.m. omöjligt att kunna värdera resultaten. I en omgång delade han in nämnda studie – vilken Hammer refererar till som intressant – i arton sektorer, men då gav inte heller talen för Mars och Saturnus signifikanta utslag. Vid 12-sektorsindelning gjorde de dock det, där visade sig planeternas tidiga och högsta positioner plötsligt överrepresenterade i läkarnas horskop. Byter man kriterier tillfälligtvis för att vaska fram siffror som stöd för en teori på detta sätt, urholkas snart all vetenskaplig relevans. Modifieringar kan inte ske efter det att fakta blivit kända. Man måste hålla fast i ursprungshypotesen, annars får man ta allt från början igen.

Hammers varningar om att den vetenskapliga världsbilden skulle kunna komma i svang är fullkomligt obefogade. Märkligt nog skriver han samtidigt om problemet med att tolka vissa undersökningar och hur lätt det är att läsa in för mycket, men han drar inte ut den ofrånkomliga konsekvensen av resonemanget. Selektivt urval av data för att styrka astrologiska samband är vetenskapligt sett värdelösa. Gauquelins i slutändan obefintliga stöd för astrologiska spekulationer är inte ”intressanta”. Det borde även alla som läser den annars, i mångt och mycket, innehållsrika och entydiga Profeter mot strömmen upplysas om.

Litteratur

Källor till missuppfattningar om CSICOP:s roll är bl a: The New Age Encyclopedia, Encyclopedia of occultism and parapsychology och Encyclopedia of Strange and Unexplained Phenomena, särskilt har sannolikt artikelförfattaren Jerome Clark medverkat till vrångbilden av CSICOP:s roll i Gauquelin-historien.

Det har i övrigt skrivits otaliga artiklar om Mars-effekten och den här affären, några särskilt intressanta alster är:

  • Gauquelin M. (1955), L’influence des Astres. Étude Critique et Expérimentale, Dauphins, Paris.
  • Gauquelin M. & F. (1977), ”The Zelen test of the Mars effect”, The Humanist 37(6), 30.
  • Gauquelin M. (1988), ”Is there a Mars effect?”, Journal of Scientific Exploration 2(1), 29.
  • Kurtz P., Zelen M. & Abell G. O. (1979-80), ”Results of the U.S. test of the ’Mars-effect’ are negative”, Skeptical Inquirer 4(2), 19.
  • Kurtz P., Nienhuys J. W., Ranjit S. (1995), ”Is the ’Mars Effect’ genuine?”, Journal of Scientific Exploration 11(1), 19.
  • Rawlins D. (1979-80), ”Report on the U.S test of the Gauquelins’ ’Mars effect'”, Skeptical Inquirer 4(2), 26.
  • Rawlins D. (1981), ”Starbaby”, Fate 34(10), 1.

Denna artikel har också publicerats i Humanisten 3/2000.