Publicerat i Folkvett nr 2/2000.

I sin replik fortsätter Eva Moberg sin förvillande förvanskning av evolutionsbiologiska rön och sin sammanblandning av forskningspolitik och tillämpningar med naturvetenskaplig grundforskning. Jag beskriver här konsekvenserna av hennes hållning och hur hon själv sprider pseudovetenskap genom att förvränga och missförstå.

Utvecklingen av militär teknologi är sedan länge ett hot mot mänskligheten. Patentering av mänskliga gener är ett i högsta grad tveksamt sätt att stimulera läkemedelsföretag att forska på människans arvsmassa för att utveckla bättre läkemedel. Båda dessa problemområden har debatterats livligt av såväl forskare som andra i samhället, det förstnämnda exempelvis av Svenska Forskare och Ingenjörer mot Kärnvapen. Emellertid kan man inte komma till rätta med något av dessa problem genom att generellt kritisera naturvetenskaplig forskning. Militärteknologiska satsningar har mycket lite med naturvetenskap att göra och beslutas helt av politiska och militära makthavare. Militärteknologiskt utvecklingsarbete brukar inkluderas i forskning endast av politiker som önskar skryta om sina forskningssatsningar. (En del försvarsinriktad forskning har dock viss grundforskningskaraktär, exempelvis kring skydd mot strålskador och farliga mikroorganismer som kan användas i krigföring.)

En stor del av grundforskningen görs av privata företag. De investeringar som dessa gör måste på något sätt skapa avkastning, annars skulle en stor del motivet till forskningen saknas. Ett sätt att garantera möjligheter till ekonomisk vinst är att företag och personer kan få patent på uppfinningar. Patentlagstiftningar skrevs ursprungligen för uppfinningar som skiftnycklar och blixtlås. Mänskliga gener däremot har funnits länge och är därför att betrakta som upptäckter, inte uppfinningar. Endast när gener används på något teknologiskt nytt sätt, exempelvis för läkemedelsutveckling, kan de anses vara uppfinningar. Patent på gener som sådana är emellertid ett juridiskt och politiskt problem. Trots kraftiga protester från forskare har många patentmyndigheter världen över valt att utfärda patent för gener. Detta problem löses inte genom att kritisera naturvetenskaplig grundforskning.

En befolkning som satsar skattemedel på forskning är av naturliga skäl mer benägen att låta dessa medel gå till forskning som på sikt kan förbättra situationen i det egna området. Mycket av den naturvetenskapliga forskningen är dessbättre av sådan karaktär att dess landvinningar kan gynna stora delar av världen. Ofta är emellertid naturvetenskapliga forskare okunniga om hur stora ekonomiska satsningar som kan behövas för att forskningsresultat skall kunna överföras till praktiska tillämpningar. Detta kan upplevas som oerhört frustrerande av den enskilde forskaren.

Att generellt kritisera den naturvetenskapliga forskningen för forskningspolitiska prioriteringar och militära tillämpningar vore ännu mer ologiskt än att kritisera författarförbund för vilka typer av böcker som säljs i världens alla bokhandlar och vilka handlingar som människor begår efter att ha läst böcker. Det vore självfallet meningslöst att generellt förbjuda skrivkonsten för att rasistiska idéer ibland sprids i skrift. Forskningspolitik skall debatteras framför allt som forskningspolitik och tillämpningar just i egenskap av tillämpningar. Forskare bör givetvis deltaga i dessa debatter men det förefaller mer lämpligt att besluten fattas av politiskt valda personer som kan ställa detta i relation till andra prioriteringar – och som kan avsättas i politiska val. Den mycket viktiga del av den statsunderstödda forskningen som är fri har större öppenhet och är utsatt för mer kritisk granskning än de flesta verksamheter i samhället.

Visst finns det forskare som drivs av privata vinstmotiv och prestige. Om detta går ut över andra människor och miljö skall naturligtvis dessa forskare kritiseras. Men det är ytterst sällan den naturvetenskapliga grundforskningen som sådan som ger oönskade konsekvenser, de förorsakas oftast av de tillämpningar som följer på teknologiskt utvecklingsarbete. Mobergs sammanblandning av grundforskning och tillämpningar vittnar om brist på insikt och analys och kan därför aldrig hjälpa till att belysa de etiska problem som ibland uppstår kring tillämpningar av forskningsresultat.

V&F ser som sin uppgift att kritiskt granska några av de värsta avarterna av vetenskap, de där experimenten är taffligt utförda och där slutsatserna är ologiska eller saknar grund, samt åsikter som framförs som om de vore vetenskapligt underbyggda fast de inte är det, dvs pseudovetenskap. Många av dessa villfarelser omhuldas av människor i samhället som inte är tränade i att systematiskt analysera fakta och fenomen – och av starka kommersiella intressen. Det är just denna typ pseudovetenskap som Moberg i flera fall okritiskt spritt och försvarat i OM:s spalter och annorstädes, exempelvis New Age-omhuldade s k terapier och parapsykologi som tankeläsning och prekognition. Därtill kritiserar Moberg i svepande ordalag den verksamhet som mest effektivt kan undersöka dessa påstådda fenomen, nämligen naturvetenskaplig forskning.

Symptomatiskt nog väljer Moberg att försvara de två värsta exemplen på pseudovetenskap som hon tidigare spritt i sina krönikor, nämligen Michael Dentons ologiska kritik av evolutionen och Dean Radins snedvridna propagerande för parapsykologi. Om Radin kunde bevisa ett enda av de många parapsykologiska fenomen som han påstår har så oerhört hög sannolikhet, så skulle han få den belöning på över 1 miljon dollar som är utfäst för den som kan bevisa något som enligt naturvetenskapens nu kända lagar förefaller orimligt. Radin har inte ens gjort anspråk på prissumman. Det är uppenbarligen en säkrare inkomstkälla att skriva en populärvetenskaplig bok i ämnet som köps och läses av Eva Moberg och andra lättlurade New Age-entusiaster med begränsad förmåga till kritiskt tänkande.

Moberg förkastar mitt påpekande om hennes bristande analys av dessa böcker med att jag avvisar “all kritik [mot forskning] med hånfulla klyschor om okunskap”. Låt mig därför konkret visa hur Mobergs okunnighet leder till hennes misstolkningar.

Moberg försöker i sitt svar göra en åtskillnad mellan “fördarwinistisk” och “postdarwinistisk” kritik mot evolutionen och säger att den sistnämnda accepterar evolutionen som fenomen men ifrågasätter bl a om slumpen räcker som förklaring till mutationer. Det är just i analyser av mutationer som Michael Denton gjort sina mest fatala misstag och sina mest katastrofala felslut. Som jag tidigare poängterat, vi i Vetenskap & Folkbildning granskar verkligen argumenten. Jag erbjuder härmed Moberg att tillsammans med mig noga gå igenom Dentons bok så kommer de ologiska resonemangen och faktaförvrängningen att bli uppenbara även för henne. På samma sätt har jag tidigare gått igenom boken med flera kreationister som har läst den men inte förstått.

I sitt svar i OM refererar Moberg till en artikel i februarinumret av Scientific American av W. Ford Doolittle. Moberg påstår att “Darwins utvecklingsträd skulle behöva konstrueras om från grunden, om det bara funnes en hållbar modell”. Till att börja med är det inte Darwins evolutionära träd som ritas om. Den omvärdering som nu sker gäller de allra tidigaste grenarna i evolutionen för bakterier vilkas existens Darwin inte ens kände till. Darwin beskrev i den enda bilden i Origin of Species endast ett schematiskt evolutionärt träd. Den nya slutsatsen är att den allra tidigaste evolutionen inte var så strikt linjär och trädliknande som Darwins schematiska bild postulerade.

För det andra så presenterar Doolittles artikel just en modell som tar hänsyn till de nya resultaten, nämligen att arvsmassa förts över från en typ av bakterier till en annan och till encelliga eukaryota organismer. Den nya slutsatsen är baserad på molekylärgenetiska resultat och är ett lysande exempel på hur fri grundforskning om enkla bakterier givit nya insikter om evolutionära mekanismer – och denna forskning har bedrivits av både statsunderstödda forskningsinstitut och privata företag. Resultaten styrker ytterligare de tydliga evolutionära likheterna mellan alla nu levande organismer och hjälper dessutom till att förklara hur evolutionen kunnat ske såpass snabbt.

Moberg citerar vidare en bokrecension i samma nummer av Scientific American (sid 82-83) där dinosaurieforskaren Kevin Padian under rubriken “What the media don’t tell you about evolution” recenserar boken In Search of Deep Time: Beyond the Fossil Record to a New History of Life av Henry Gee. Moberg påstår att artikeln konstaterar “att de vedertagna modellerna för de stora evolutionära sprången inte kan betraktas som vetenskap överhuvudtaget”. Detta är en fri översättning av en textrad som lyder “many traditional explanations of major evolutionary transitions are not testable and therefore have no scientific content”. Recensenten ger följande exempel: om man inte accepterar “the overwhelming evidence that birds evolved from small carnivorous dinosaurs” pga att man anser att flygförmåga måste ha uppstått hos trädlevande djur (och dinosaurier kunde inte klättra i träd), så gör man ett uttalande om en evolutionär process (hur flygförmågan uppstod) som inte kan testas av evolutionära släktskap. Och ingen nu levande människa fanns där som kan berätta hur processen gick till. Det intressanta är att recensenten inte håller med bokförfattaren! Padian skriver: “…I would be a little less hard-nosed than Gee’s orthodox cladists. A good phylogeny can test hypotheses about evolutionary processes…”. Men detta har antingen gått Moberg förbi eller så har hon inte förstått det hon läst. Dessutom skall nämnas att den motsatta teorin också har visst stöd, nämligen att flygförmåga uppstod hos marklevande djur.

Därtill framgår med förkrossande tydlighet att recensenten och bokförfattaren är totalt eniga om evolutionen som förklaring till livsformernas sammanhang. Redan i första stycket skriver Padian att den gamla linneanska indelningen, som gjordes innan evolutionen var känd, nu ersätts av “a wholly evolutionary way of looking at nature”. Därtill instämmer han i Gees syfte, nämligen att informera allmänheten om hur evolutionsforskare arbetar: “…you will be able to understand what scientists are talking about…” och “…the public remains almost completely ignorant of Hennig’s method and how it is applied to problems in the history of life. Gee explains it all congenially and clearly…”. Möjligen lurades Moberg att tro av ingressen, som förmodligen spetsats till för att fånga läsare, att boken skulle vara en kritik av evolutionen: “This is a subversive book. Read it only if you want to know how scientists actually do their work…”. Men Moberg vill uppenbarligen inte förstå hur naturvetenskapliga forskare arbetar.

Detta är inte första gången som förhållandevis små meningsskiljaktigheter mellan evolutionsforskare förstoras och förvrängs av okunniga utomstående personer – det är precis denna strategi som amerikanska kreationister använt i decennier i sina desperata försök att misskreditera evolutionen. Förvisso ter sig Mobergs tidigare DN-artiklar i ämnet “…idag ganska beskedliga” – de var nämligen fullständigt felaktiga. Tragedin består i att Moberg inte bara underlåter att ta avstånd från sina tidigare klavertramp utan fortsätter att upprepa sina missförstånd.

Det psykologiskt intressanta är varför Moberg envisas med att förvränga och attackera naturvetenskapen. Kan det möjligen beror på att hon trodde och hoppades att den fullständigt skulle ersätta tidigare religiösa och auktoritära förklaringsmodeller till livets plan, mening och mål? Naturvetenskapen har visat att religionernas förklaringsmodeller var felaktiga. Däremot har inte naturvetenskapen funnit någon alternativ underliggande framåtblickande plan för livsformernas evolution, förmodligen för att det helt enkelt inte finns någon sådan. Därtill har vetenskapliga studier visat att föreställningar om parapsykologiska förmågor hos människans medvetande saknar grund.

Många människor tycks bli besvikna över att evolutionen sker genom slumpmässiga mutationer. Men denna emotionella reaktion är naturligtvis inget skäl att förkasta evolutionens slumpmässighet. Är det Mobergs besvikelse över att naturvetenskapen inte infriat hennes orimliga förväntningar som gör att hon nu till varje pris försöker attackera den?

Naturvetenskapliga forskningsresultat skall fortsätta utsättas för kritik – det är just den ständiga och kritiska granskningen som gör forskningen så framgångsrik när det gäller att öka förståelsen av vår omvärld och oss själva. Men att generellt kritisera forskning som verksamhet ger bara utrymme för dogmatiska läror som gjort sig immuna mot kritik.

Dan Larhammar

Ordförande i Vetenskap & Folkbildning