Publicerat i Folkvett nr 1/2000.

Dåliga förlorare är trista att ha att göra med. Men etter värre är de dåliga vinnarna. Schackpartiet är över, förloraren matt och ena sidan av brädet kantad med utslagna pjäser, alla av samma färg. Det är uppenbart för åskådarna vem som var bäst. Vad tycker vi om en vinnare som då hånar sin motståndare och gör sig lustig över hans misstag? I och för sig vann han ju, men det var en otrevlig jävel. Sedan bjuder vi förloraren på en öl.

En debatt är inget schackspel och det kan vara svårt att avgöra när den är slut. Men det är i allmänhet inga problem att se vem som har övertaget. I vår debatt mellan vetenskapligt förnuft och vidskepelse är det alldeles uppenbart vem som vinner. Det är våra teleskop som avslöjar universums hemligheter, det är våra antibiotika som håller barnadödligheten nere, det är på våra datorer som även de mest mystifierande böcker skrivs, det är vi som får undervisa studenterna, det är våra alster som hamnar i forskningsbibliotek och citation indices.

Därför anstår det oss inte att håna våra meningsmotståndare i onödan, och framför allt inte på ett klumpigt och småaktigt sätt. Det tycker jag dock att Jesper Jerkerts och Lennart Lidfors recensioner i Folkvett 1999:3-4, samt Folkvetts notisavdelning i största allmänhet, gör. Vad är vitsen med att i en tidskrift för skeptiker meddela att den nya världsbild som utlovas i en parapsykologisk bok inte övertygar, samt att sida upp och sida ner påpeka dumheter i densamma? Eller att grubbla över hur kvinnan som påstår sig leva på luft egentligen klarar sig? När man i braskande kursivstil diagnostiserar hennes fall som ett av ätstörning blir det hela patetiskt. Med Occams rakapparat laddad och klar bör det väl ligga närmare till hands att tro att hon mumsar flottiga hamburgare när ingen ser på.

Allmänheten har en ganska ljum inställning till både vetenskap och vidskepelse. Den bryr sig inte om skillnaden mellan hur brödrosten och tidningshoroskopet fungerar, eftersom båda faktiskt gör det som förväntas av dem. Den ena rostar snällt bröd, den andra skänker en stunds förströelse. Svensson ser med stor skepsis på brandtalande fanatiker från båda lägren. Det är en urgammal retorisk lärdom att lågmäld saklighet, torr humor och självdistans är långt effektivare i längden än demagogi.

Därför bör recensioner av vidskepliga böcker i mitt tycke dels vara betydligt mera lågmälda än de i Folkvett 1999:3-4, och dels inte alls publiceras här. I första hand bör man skicka dem till tidskrifter för den ljumma allmänheten, som dagspressen eller möjligen Illustrerad Vetenskap; i andra hand till Sökaren, En Ding Ding Värld etc. I Folkvett bör vi ägna oss åt konstruktiv och kritisk granskning av skeptiska böcker, inte vidskepliga böcker.

När vi hånar parapsykologer i Folkvett är vi inte ett dugg bättre än de kreationister som hånar Darwin i kyrkor i Kansas; tvärtom, båda grupperna framstår som självgratulerande rabiata kufar, men vi dessutom som dåliga vinnare.

Martin Rundkvist

Läs ett svar av Lennart Lidfors.

Vetenskap och Folkbildning