Publicerat i Folkvett nr 1/2000.

Alla som har deltagit i debatter om pseudovetenskap har stött på “Galileo-argumentet”: När man avfärdar de “udda” idéer som inte accepteras av den etablerade vetenskapen, hävdas det, avfärdar man också de genier som utvecklar framtidens vetenskap. Galileo, heter det, förföljdes av sin tids etablerade vetenskapsmän. Detsamma gällde Ignaz Philipp Semmelweis, som blev illa behandlad när han talade om för sina läkarkolleger att deras bristande hygien dödade en del av patienterna – men som liksom Galileo fick rätt så småningom.

Därför, brukar det heta, ska man lyssna noga på forskare som idag är illa sedda av sina mer etablerade kolleger. De är våra dagars Galileo och Semmelweis.

Denna bild av åsidosatta forskare bekräftas om man läser populära framställningar av vetenskapshistoria. Där lär man känna åtskilliga fler forskare som blivit misstrodda av sin samtid, men som sedermera fått rätt.

Det är lätt att glömma att de forskare som blir omnämnda i historieböckerna är ett mycket speciellt urval. De allra flesta av de forskare som blivit misstrodda av sina kolleger har inte fått upprättelse i efterhand – av det enkla skälet att de hade fel.

Att bland dagens misstrodda forskare leta fram dem vars idéer är hållbara är en mycket svår uppgift. Störst chans att skilja agnarna från vetet har naturligtvis de som är mycket väl insatta i sakfrågorna.

I de allra flesta fall när forskare lägger fram teorier som kollegerna inte tror på blir detta inte uppmärksammat utanför forskarsamhället. Man blir inte uppmärksammad av debattörer och utnämnd till en “ny Galileo” om man lägger fram en avvikande teori om muskelproteinernas funktionssätt eller om mekanismerna i en kemisk reaktion. Det blir man däremot lätt om man påstår sig kunna bevisa att människan överlever döden, att slagrutan fungerar eller att den biologiska evolutionen inte har ägt rum. Skillnaden är att i det senare fallet får människor sina omhuldade föreställningar bekräftade.

För att bli en ny Galieo räcker det inte att vara illa sedd. Man måste dessutom ha rätt när de allra flesta forskare har fel. Vilket är betydligt svårare att åstadkomma.