Publicerat i Folkvett nr 3-4/1999.

Jesper Sjöström. Likheterna mellan Lysenkos genetiska irrläror i Sovjetunionen och kreationismen i det kristna USA är oroande. Lysenkos dåliga exempel visar hur illa det kan gå när trossatser får undertrycka vetenskapen, och vi bör lära av läxan Lysenko gav ryssarna. Det menar Jesper Sjöström, doktorand i neurovetenskap.

Det har sagts om kommunismen att den bär drag av en religion, bland annat på grund av dess trossatslika och dogmatiska formulering samt dess rivalitet med kristendomen. Exempelvis hävdade Bertrand Russell år 1935 att de samtida varianterna av kommunismen och fascismen var arvtagarna till det teologiska bigotteri som hörde bland annat inkvisitionen till. Denna essä är dock inte primärt en betraktelse av kommunismen som en religion, utan snarare det omvända – religiöst bigotteri betraktas i skenet av effekter orsakade av kommunistiska dogmer.

Under Stalins regim växte ett flertal pseudovetenskaper fram, av vilka Lysenkos så kallade michurinism har blivit den mest omskrivna. Ett resultat av den politiskt korrekta michurinismen var att biologin och i synnerhet genetiken kom att undertryckas i ett stort antal östläder under flera decennier. Jag kommer nedan att argumentera att en nutida motsvarighet till Lysenkos anti-genetik är kreationisternas kamp i USA mot den i deras ögon hädiska darwinismen. Samma jämförelse har tidigare gjorts av Martin Gardner (1957), Douglas Futuyma (1983) och Carl Sagan (1997), om än inte lika detaljerat som här. Låt oss börja med att titta på lysenkoismen.

Lysenkoismen

Trofim Lysenko föddes i Karlovka år 1898, nära Poltava i Ukraina. Föräldrarna var fattiga bönder och eftersom han var den äldste av barnen fick han vänta tills han var 13 år gammal innan han fick gå i byns skola för att lära sig läsa och skriva. Efter att ha avslutat de obligatoriska två åren studerade han hortikultur i Poltava under ytterligare ett par år. Första världskriget kom och han blev förflyttad till Belaja Tserkov. Han misslyckades där med att skapa en ny tomatvariant, men blev “specialist” på att välja ut betor.

Första riktiga framgången ägde rum vintern 1925-1926 i nuvarande Azerbajdzjan. Runt denna tid satsade man i Sovjetunionen hårt på att utveckla nya grödor. Under ledning av en skicklig botanist vid namn Nikolaj Vavilov hade en mindre forskningsstation inrättats vid Gjandsja, där insamlade grödor kunde testas. Lysenko fick den enkla uppgiften att se om baljväxter kunde överleva vintern i dessa områden. Han hade dubbel tur, för vintern var mild och en journalist från Pravda besökte stationen under våren lagom i tid för att se ärtor skjuta skott. Tidens anda i Sovjetunionen krävde populistiska reportage om framgångsrika proletärer utan utbildning. Därför påstods Lysenko ha både anhängare och studenter. Och “barfotaprofessorn” slösade minsann inte tid på akademiska frågor såsom “flugors håriga ben.” Denna lustighet syftade på genetikens framgångar med bananflugan, Drosophila melanogaster; framgångar som förvisso inte hade mättat några munnar.

Artikeln i Pravda var startskottet på Lysenkos karriär. Han fick nu tre assistenter och de började undersöka påverkan av låga temperaturer på växter. Han utarbetade teorier om hur höstvete kunde förvandlas till vårvete genom behandling med kyla. Metoden kallades vernalisering. Effekter av kalla vintrar och blöta vårar kunde teoretiskt undvikas genom vernalisering.

Vernalisering är ett vetenskapligt begrepp, men det har inte den betydelse Lysenko avsåg (Campbell 1990). Växter kräver ofta en period av en viss dags- eller nattlängd för att blomma, vilket kallas fotoperiodism. Utöver detta kräver vissa växter andra stimuli för att blomma. Höstvete, till exempel, måste först utsättas för temperaturer lägre än 10 grader Celsius flera veckor i sträck för att därefter blomma då nätterna har blivit korta nog, vilket kallas just vernalisering. Köldbehandlingen innebär dock inte – som Lysenko påstod – att höstvetet har förvandlats till vårvete, en sort som saknar behov av vernalisering för att blomma. Före darwinismens ankomst framförde Lamarck hypotesen att förvärvade egenskaper blev ärftliga och att detta gav upphov till evolution – giraffer hade långa halsar för att de hade försökt nå löv i trädkronor i generation efter generation. I analogi med detta hävdade Lysenko att höstvetet blev vårvete på grund av köldbehandlingen och behöll de förvärvade vårveteegenskaperna i de generationer som följde på vernaliseringsprocessen. Trots detta tydliga drag av lamarckism vidhöll Lysenko att han var darwinist.

Till en början möttes Lysenko av mycket milt motstånd från sovjetiska vetenskapsmän. Två hårda vintrar och kollektiviseringen gav tillsammans upphov till mycket dåliga skördar i Ukraina. Genetikens misslyckande med att omgående ta fram nya tåliga grödor gjorde Lysenkos löften om snabb produktion av nya varianter politiskt attraktiva. Mycket av Lysenkos arbete presenterades således i Pravda och inte i vetenskapliga journaler. Vavilov, som först stödde Lysenko eftersom han var lämplig att visa upp för politiker och för media, höjde sin röst till protest. När Stalin 1935 prisade Lysenko blev det dock uppenbart att han hade blivit höjd över all kritik. Vavilov förlorade sin post, för att 1938 bli ersatt av Lysenko själv. År 1940 anklagades Vavilov och flera andra för sabotage och konspiration mot Sovjet. Efter att ha “erkänt” hamnade Vavilov i Saratovfängelset, där han dog av undernäring tre år senare. Han var långt ifrån den ende som fick betala med sitt liv.

Först nyttjade sig Lysenko av genetiken, genom meningslöst dravel såsom “vernaliseringen ger oss en möjlighet att använda gener”, men förklarade 1939 att genetiker var anti-socialister. Han förkastade kategoriskt “mendelism-morganismen” (det vill säga neo-darwinism) till förmån för sin egen variant av lamarckism: michurinismen. Den slumpmässiga och gradvisa neo-darwinismen stämde inte speciellt bra med den uppåtriktade och saltatoriska materialistiska dialektiken. Michurinismen garanterade dessutom att inga gener stod i vägen för avskaffandet av klassamhället.

Genetiken måste också ha skrämt en outbildad proletär som Lysenko. Han hade aldrig lärt sig några främmande språk. Därför kunde han aldrig tillgodogöra sig de senaste resultaten, vilka publicerades i utländska tidskrifter.

Lysenkoismen sägs påverka rysk vetenskap även idag (Soyfer 1994), men 1964 förlorade Lysenko åtminstone sitt stöd bland politikerna. Det var vid det laget uppenbart att hans metoder hade mycket dålig effekt på jordbruket generellt sett. Lysenkoiterna hade under sin tid vid makten bland annat förespråkat eller genomfört följande dumheter: sommarplantering som botemedel för virusinfekterad potatis, “omutbildning” av sydländska vetevarianter i Sibirien, omvandling av arter (korn till havre, tall till gran, kål till kålrot, etc.), hybridisering genom ympning, föryngring av människor genom sodabad, etc.

Det skrämmer att ett okänt antal vetenskapsmän satte livet till, att folket svalt, och att öststaternas naturvetenskap for illa under decennier på grund av ett fåtal människors okunnighet och fåfänga. Låt oss vända oss mot USA och kreationismen för att se om någon liknande fara lurar där.

Kreationismen

Under 1800-talet dominerade presbyterianer den styrande klassen i USA. Som de flesta protestanter värderade de kunskap och en stark kristen tro högt. Världen och människan var skapad av Gud för att hon med sina sinnen skulle kunna upptäcka Guds Skapelse. Gud hade i sin godhet hjälpt henne på vägen genom en viktig gåva – Bibeln – vilken avslöjade hur världen hade skapats och hur evig frälsning kunde uppnås genom tron på Jesus Kristus. Kombinationen av kunskapstörst och stark tro kunde dock skapa problem: Fakta fick inte stå i strid med det skrivna ordet (Godfrey 1983).

Samtidigt producerade naturvetenskapen en mängd nya begrepp som ställde traditionellt tänkande på ända, såsom elektriciteten och Darwins evolutionslära. Tyska teologer kritiserade Bibeln och menade att den inte var Guds Ord utan en samling judiska skrifter från olika tidsperioder. Nationalister ville frånta prästerskapet dess politiska inflytande. Befriade slavar, rösträttskvinnor, anarkister och socialister bidrog till att invanda värderingar ifrågasattes (Godfrey 1983). Man såg också att unga människor som skaffade sig en högre utbildning kom tillbaka utan sina fäders starka kristna tro, vilket ledde till en allmän reaktion hos protestanter mot intellektualism och “opraktisk” utbildning. De högt utbildade var dessutom ofta de verkligt rika, vilket ytterligare närde antipatin (Hofstadter 1963).

För att försvara sin tro och sina värderingar ställde 1910 den presbyterianska generalförsamlingen upp fem fundament: Jesu Kristi mirakel, jungfrufödseln, uppståndelsen, Jesu död på korset för våra synder, samt Bibeln som ordagrant inspirerad av Gud. Det sista fundamentet bekräftade löftet om evig frälsning, men skapade också ett övermått av problem – ingen skillnad gjordes mellan andligt budskap och historisk dokumentation. Även om dessa sentiment hade existerat tidigare, var nu fundamentalismen definitivt och explicit skapad. Varenda kärleksaffär i Bibeln blev sann ord för ord, och så blev också skapelseberättelsen. Den bibliska historien sträcker sig inte längre än några tusen år, och därför måste jorden också vara så ung (Futuyma 1983, Godfrey 1983, Martin 1996, Hofstadter 1963).

Helt konsekvent försökte kreationisterna i början av detta sekel förbjuda undervisning av Darwins evolutionslära, speciellt eftersom den hade börjat nå highschool-nivån och därmed också just de som inte ville veta av omtolkningar av Bibeln. Som en reaktion såg en lärare i Tennessee vid namn John Scopes år 1925 till att med flit hamna inför rätta för att lagligt fastställa utvecklingslärans validitet. Domaren undvek dock frågan, vetenskapliga vittnen tilläts inte, och Scopes dömdes till 100 dollar i böter för att olagligt ha undervisat om evolution. Rättegången blev en riktig mediacirkus och ansågs av många ha varit en pyrrhusseger för kreationisterna. Lagen var dock i kraft ända till 1967. Ett liknande fall i Arkansas gick året därpå till Högsta domstolen, där undervisning av kreationism bedömdes vara icke-konstitutionell; stat och kyrka måste vara skilda åt (Godfrey 1983, Hofstadter 1963, Ruse 1996, Futuyma 1983).

Efter nederlaget i Högsta domstolen 1968 ändrade kreationisterna strategi. The Institute for Creation Research skapades i San Diego och man startade en kampanj för att övertyga skolnämnderna att både evolution och kreationism borde undervisas i skolorna. Kreationisterna rensade ut Gud, Jesus och Satan från sina skolböcker. Därmed hade “vetenskaplig kreationism” skapats, vilken påstods vara en alternativ modell till evolutionsläran. Eleverna borde således undervisas om båda teorierna och få välja själva (Ruse 1996, Godfrey 1983).

Kreationisterna lyckades 1981 övertyga staterna Arkansas och Louisiana att skapa lagförslag för undervisning av båda skapelsemodellerna. Året efter beslutade man i Arkansas att vetenskaplig kreationism var en religion, och att undervisning av denna vore icke-konstitutionellt. Så sent som 1987 beslutade Högsta domstolen att Lousianas lag gick emot konstitutionen (Ruse 1996).

Det vore dock naivt att tro att kreationisterna har slutat kämpa (Martin 1996). Enligt egen utsago använder de andra tekniker för att få sin vilja igenom (Johnson 1997). Den nya taktiken inkluderar påtryckningar på bokförlag, skolnämnder, enskilda lärare, och dylikt. Ett problem i USA är att förlagen rättar sig efter skolnämndernas beslut (Ruse 1996). Skolnämnderna i stora stater som Texas och Kalifornien kan nämligen kraftigt påverka en läroboks nationella försäljningssiffor. Dessutom är många amerikaner från början tveksamma till darwinismen, speciellt i Södern. Ett stort antal av dagens highschool-elever får således ingen undervisning alls om Darwins evolutionslära.

Kreationisterna fortsätter också att publicera böcker som attackerar evolutionsläran (Johnson 1993, 1997; Behe 1996, se också Ruse 1996) – en sökning på internetbokhandeln amazon.com ger mer än 30 nya boktitlar sedan 1987. Språket har blivit alltmer försiktigt och välformulerat jämfört med några decennier sedan (jämför till exempel Johnson 1993 med exemplen i Ruse 1996), men argumentationen är i princip densamma. Man menar att speciellt komplexa system, såsom ögat eller bakterieflageller, “måste” vara skapade (Behe 1996). Citat av erkända vetenskapsmän och filosofer plockas avsiktligt ur sitt sammanhang så att det låter som om de inte bara är kritiska till delar av darwinismen utan inte ens tror på den – ett typiskt exempel är när Karl Popper kritiserade darwinismen som icke-falsifierbar, vilket han senare tog tillbaka. Klara feltolkningar av evolutionsläran och andra vetenskaper används i förklenande syfte. Till exempel sägs formuleringen the survival of the fittest reducera evolutionsläran till en tautologi, eftersom the fittest per definition är den som överlever. Men förutsättningarna för överlevnad är inte konstanta, utan ändras genom naturkatastrofer, sjukdomar, tillgång på föda och så vidare, så vem som är fittest är inte bestämt på förhand. Evolution påstås vidare vara en motsägelse mot termodynamikens andra lag: Entropin i ett slutet system kan aldrig minska, och uppkomsten och utvecklingen av komplexa livsformer är ett tydligt steg mot ökad ordning och minskad entropi. Det går dock inte att övertyga en sann kreationist om att jorden är ett öppet system, som hela tiden matas med energi från solen.

Avsaknaden av fossil tas gång på gång upp som ett argument mot en darwinism som förespråkar gradvisa förändringar, eftersom intermediära fossila artformer inte kan påvisas. Detta har länge varit ett tråkigt faktum för naturvetenskapen, men de senaste rönen antyder faktiskt att mänsklighetens totala fossilsamling har en tämligen god täckning (jämför till exempel Foote och Sepkoski 1999).

Underliga känsloargument brukas också: Kreationistanhängaren Johnson (1997) hävdar att en vetenskapsman ser Grand Canyon som en fåra i marken, men att en kristen där ser ett underverk. Kritiker till darwinismen från 1800-talet åberopas ofta, såsom geologen Sir Charles Lyell. Felaktiga påståenden av en Darwin som inte kände till moderna biologiska rön upprepas ad nauseam.

Överhuvudtaget behandlas Darwin som en form av profet, som undervisade en hädisk lära, vilken måste tillintetgöras. Därför görs ingen skillnad på evolutionen som sådan – ett definitivt och ovedersägligt faktum – och enskilda teorier om de mekanismer som ligger bakom evolutionen: positiv selektion (darwinism), genetisk drift, punctuated equilibrium, etc. Kreationisternas resonemang är därför inte nyanserat; darwinism och evolution smälter samman till en enda fiende.

Vetenskapsmäns kritik av någon mekanistisk hypotes blir därmed i kreationistlitteraturen varmt välkomna citat mot evolutionen och för Bibeln. Det är viktigt att poängtera att detta två-modell-tänkande tillämpas genomgående; minsta brist i en evolutionär teori anser kreationisterna vara ett argument för deras ståndpunkt och mot “evolutionism”.

Det är tydligt att kreationisten för krig mot en känslokall och gudlös naturvetenskap – han försöker helt enkelt försvara sin familjs livsstil och värderingar mot den industrialiserade världens omoral och dekadens (Hofstadter 1963). Därmed är kreationisten inte mottaglig för det invecklade resonemang som ligger bakom utvecklingsläran.

Det är till sist viktigt att notera att kreationismen till sin art är populistisk, lättbegriplig och “intuitiv”, vilket evolutionsläran inte är (Edis 1998). Detta är en anledning till att kreationister så ofta vinner de debatter som hålls bland annat på universitet i USA. När komplexa evolutionära frågor debatteras, hänvisar evolutionsförespråkaren till auktoriteter inom naturvetenskapen. Detta appellerar inte på genomsnittsamerikanen, ty denne avskyr elitism (jämför exempelvis Hofstadter 1963).

Diskussion

Kreationisternas framfart i USA är både osmaklig och oroande. Lysenkos dåliga exempel visar hur illa det kan gå när trossatser får undertrycka naturvetenskap. Lyckligtvis är USA vida mera demokratiskt än Sovjet någonsin var, men dogmer försvinner inte av sig själva och orsakar onödigt lidande medan de ännu existerar.

Några mekanismer bakom en doktrins censur av en naturvetenskap kan tas från Medvedevs (1969) analys av lysenkoismen:

1. “Naturvetenskapen klassificerades felaktigt som antingen borgerlig eller socialistisk.” I Sovjet missuppfattade alltså vissa personer naturvetenskapen som en form av doktrin.
2. “Produktions- och organisationsproblem inom jordbruket gav lysenkoiterna en möjlighet att framföra sina lovande teorier.” Lysenko hade tur och var på rätt plats vid rätt tillfälle.
3. “Tidningarna hade den egenheten att de understödde en viss naturvetenskaplig trend utvald av politikerna.” Mera generellt uttryckt inverkar således media på en dogms framfart.
4. “De sovjetiska vetenskapsmännen var isolerade från resten av världen.”
5. “Systemet var generellt baserat på en rigid centralisering.”

Vilka likheter och skillnader kan vi finna? Kreationisten misstar helt klart utvecklingsläran för en doktrin eller en ideologi. Darwinismen påstås inte uppfylla kraven för en vetenskaplig teori, därför att den sägs vara icke-falsifierbar, baserad på en tautologi, och omöjlig att observera. Detaljerade bemödanden till denna och annan kritik kan den intresserade finna i referenserna, men kreationisterna tar givetvis fel.

Det är svårt av avgöra hur samhälleliga organisationsproblem skulle inverka på kreationismen, men det är klart att media har haft stor betydelse för denna irrlära. Media har stort inflytande i USA och de flesta tv-stationer låter tittarsiffrorna nästan helt styra vad som visas. Om det amerikanska folket vill ha en lättbegriplig kreationism på tv snarare än utvecklingsläran, så får de ofta det, helt oavsett sanningshalten. Skolböcker räknas till media och det är uppenbart att det häri finns ett hot mot naturvetenskap och folkbildning – förläggare vill som sagt inte trycka kontroversiella skolböcker av ekonomiska skäl.

USA är definitivt inte isolerat från resten av världen även om stora delar av the Religious Right (dit kreationisterna räknas) faktiskt förespråkar isolationism (Martin 1996). Det kan påpekas att okunskap i sig är en form av isolering. Sist men inte minst framstår inte USA som ett speciellt centraliserat land.

Gemensamt för både lysenkoismen och kreationismen mera generellt sett är det dogmatiska tänkandet. Båda ismerna är klart jäviga från första början; man har anledningar till att vilja förkasta vissa delar av naturvetenskapen. Kommunisten kan mena att den slumpmässiga neo-darwinismen står i strid med en ständigt framåtsträvande dialektisk materialism, och kreationisten kan tycka att frälsningen och den kristna moralen är hotad om Bibeln är ofullkomlig. Troligen hör populismen samman med dogmerna – vad som kan beskrivas i svart-vita termer är lätt att predika.

Vetenskapliga teorier om evolutionens mekanismer är naturligtvis inte så korrekta att de inte får kritiseras. Fredliga spänningar mellan olika åsikter driver vetenskapen och samhället framåt; dogmer är onyttiga. Som dogm betraktad bör dock kreationismen motarbetas – vi bör lära av läxan Lysenko gav ryssarna.

Jesper Sjöström doktorerar i neurovetenskap vid Brandeis University, Waltham, Massachusetts, USA.

Referenser

  • Behe, M. J. (1996), Darwin’s Black Box – The Biochemical Challenge to Evolution. The Free Press, New York, NY, USA.
  • Campbell, N. A. (1990), Biology. 2:a uppl., The Benjamin/Cummings Publishing Company, Inc., Redwood City, CA, USA.
  • Edis, T. (1998), Taking Creationism Seriously – Are Skeptics Answering Creationists Effectively? Skeptic 6(2):56-65.
  • Foote, M.; Sepkoski Jr, J. J. (1999), Absolute measures of the completeness of the fossil record. Nature, 398:415-417.
  • Futuyma, D. J. (1983), Science on Trial – The Case for Evolution. Pantheon Books, New York, NY, USA.
  • Gardner, M. (1957), Fads and Fallacies in the Name of Science. Dover Publications, Inc., New York, NY, USA.
  • Godfrey, L. R. (1983), Scientists Confront Creationism. W.W. Norton & Company, New York, NY, USA.
  • Hofstadter, R. (1963), Anti-Intellectualism in American Life. Vintage Books/Random House, New York, NY, USA.
  • Huxley, J. (1949), Heredity East and West – Lysenko and World Science. Henry Schuman, Inc., New York, NY, USA.
  • Johnson, P. E. (1993), Darwin on Trial. Intervarsity Press, Downers Grove, IL, USA.
  • Johnson, P. E. (1997), Defeating Darwinism by Opening Minds. Intervarsity Press, Downers Grove, IL, USA.
  • Martin, W. (1996), With God on Our Side – The Rise of the Religious Right in America. Broadway Books, New York, NY, USA.
  • Medvedev, Zh. A. (1969), The Rise and Fall of T. D. Lysenko. Columbia University Press, New York, NY, USA.
  • Ruse M., (1996), But is It Science? – The Philosophical Question in the Creation/Evolution Controversy. Prometheus Books, Amherst, NY, USA.
  • Russell, B. (1935), Religion and Science. Oxford University Press, New York, NY, USA.
  • Sagan, C. (1997), The Demon-Haunted World: Science as a Candle in the Dark. Ballantine Books, New York, NY, USA.
  • Soyfer, V. N. (1989), New light on the Lysenko era. Nature, 339:415-420.
  • Soyfer, V. N. (1994), Lysenko and the Tradegy of Soviet Science. Rutgers University Press, New Brunswick, NJ, USA.