Aplagen i Kansas

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1999.

Hans Isaksson. Att lära ut kreationism och evolution “sida vid sida” i amerikanska skolor kan verka tolerant. I själva verket handlar det om en förstucken kritik av demokratiska värderingar. Det skriver Hans Isaksson mot bakgrund av att skolmyndigheterna i Kansas nu avråder från undervisning i evolution i delstatens skolor.

För inte så längesedan nådde oss meddelandet att delstaten Kansas skolmyndigheter beslutat avråda från att i fortsättningen undervisa i bland annat Darwins lära, plattektonik och big bang. Hur kunde det ske – och vad kan det innebära för oss? Utvecklingsläran har av många religiösa människor uppfattats som ett hot. Inte minst gäller detta kristendomen. Ty som bekant beskriver Första Mosebok allt levandes ursprung på ett sätt som vid första (och kanske även andra) ögonkastet tycks djupt oförenligt med denna syn. Darwins lära tycks drabba, inte enbart Bibelns syn på hur skapelsen tekniskt gick tillväga, utan själva kärnpunkten i den kristna läran om att människan har en odödlig själ och att hon är skapad till Guds avbild.

Redan under Darwins livstid fick den nya evolutionsläran därför utstå mycket hårda angrepp från teologerna. En amerikansk teolog, Charles Hodge beskrev i “Vad är darwinismen?” denna lära som “den mest genuint naturalistiska lära som tänkas kan och långt mera ateistisk än föregångaren Lamarcks”. Han hävdade att ett sådant ting som människoögat helt enkelt måste “ha planerats av en Skapare precis som konstruktionen av en klocka förutsätter en urmakare” och drog slutsatsen att den som förnekar naturens plan förnekar Gud.

Andra protestantiska teologer försökte finna en lösning som förenade den kristna religionen med utvecklingsläran: Gud arbetar via intermediära mekanismer. Planeternas ursprung och rörelser kunde förklaras av gravitationslagarna och andra naturprocesser utan att förneka skapelsen – det gjorde ju heller inte Newton. På samma sätt kunde evolutionen betraktas som en den naturprocess genom vilken Gud skapat levande varelser och utvecklat dem i enlighet med sin plan. Man accepterade enligt detta synsätt i princip evolutionen men såg den som ett utslag av gudomlig intelligens. Att människan härstammade från djuren var inte oförenligt med att hon ändå var Guds avbild. Eller som A H Strong, vid Rochesters teologiska seminarium framhöll i en parallell med Jesu omvandling av vatten till vin: “Miraklets vin var inte vatten för att vatten använts vid dess framställning, ej heller är människan ett djur bara för att hon en gång skapats med hjälp av djur”.

Även inom den romersk-katolska kyrkan framfördes argument såväl för som emot utvecklingsläran, men vid 1900-talets mitt hade den accepterats av majoriteten av teologerna. I sin encyklika “Humani Generis” 1950 förklarade Pius XII att biologisk utveckling var förenlig med den kristna tron, ehuru Guds inblandning ändå var nödvändig för människosjälens skapande. 1981 formulerade påven Johannes Paulus II en mera varaktig lösning på dilemmat med förhållandet mellan religion och vetenskap: “Bibeln talar till oss om universums ursprung och hur det kom till, inte för att ge oss en vetenskaplig avhandling utan för att klarlägga människans korrekta förhållande till Gud och universum. Den heliga skrift vill helt enkelt förklara att världen skapats av Gud, och för att lära människorna detta uttrycker den sig i termer av den kosmologi som var i bruk då Bibeln skrevs… Varje annan lära om universums ursprung och skapelse är främmande för Bibels avsikter, ty den vill inte lära oss hur himlarna gjordes utan hur man kommer till himlen”.

Utan tvivel var detta argument riktat mot den kristna fundamentalism som valt att uppfatta Bibeln som en elementär lärobok i astronomi, geologi och biologi. Sådana fundamentalister har det funnits gott om, inte minst i USA med dess uppsjö av kristna sekter och avsaknad av övergripande “statskyrka” med tillräcklig anknytning till etablerad vetenskap och med en högst ojämnt fördelad folkbildning. Under 1920-talet diskuterades sålunda i mer än 20 delstater införandet av förbud mot att lära ut evolutionsteori i skolorna. Fyra stater: Arkansas, Mississippi, Oklahoma, och Tennessee, införde sådana förbud inom den offentliga undervisningen. En ledande talesman för kreationisterna var William Jennings Bryan som tre gånger kandiderade som president för Demokraternas räkning. 1925 deltog han i kampanjen och “aprättegången” (jfr svenska Ydrekampanjen) mot John T Scopes, en lärare vid Dayton High School, som medgav att han brutit mot lagen och undervisat om Darwins lära.

Under 1950-talet och McCarthy-eran fick anti-evolutionslagarna en ny innebörd som sinnebild för det förtryck av intellektuell frihet som då grasserade. ACLU, förbundet för medborgerliga fri- och rättigheter, i USA, som en gång hade tagit initiativet till den prövning av författningen som kulminerat i Scopes-rättegången krävde att dessa lagar skulle förklaras oförenliga med författningen. Sextiotalets vänstervindar medförde i sinom tid, närmare bestämt 1968, att Högsta Domstolen förklarade alla lagar författningsstridiga som förbjöd utvecklingsläran i offentliga skolor. Sedan dess har de kristna fundamentalisterna gång på gång i olika stater krävt att “utvecklingsvetenskapen” i skolorna skall “balanseras” genom att inom undervisningen samma tid ägnas åt “skapelsevetenskap” – dvs läran att alla organismer med ett slag kom till vid skapelsen, att världen enbart är några tusen år gammal och att Syndafloden var en historisk händelse där bara ett par av varje art överlevde. Under 80-talet framlades i Arkansas och Louisiana lagförslag som krävde sådan “balans” i undervisningen, men oppositionen lyckade tillbakavisa dem genom att påvisa att sådan lagstiftning skulle våldföra sig på författningens krav på absolut skilsmässa mellan kyrka och stat. Idag är det andliga klimatet i USA, som annorstädes, förändrat. Orsakerna till detta är självfallet mångfaldiga och heller inte begränsade till USA. I en stor del av världen har, till följd av globala sociala, ekonomiska och politiska maktförskjutningar mot slutet av århundradet en markant avdrift mot reaktionära och filosofiskt idealistiska tänkesätt ägt rum inom intelligentian. Parallellt med detta har i fotspåren på en högt berättigad kritik mot rustningsvansinne och miljökatastrofer markant vetenskapsfientliga stämningar vuxit fram. Som New York Times påpekar kan kreationismen idag hämta kraft ur en postmodern modefilosofi. Inspirerad av stora föregångare som Nietzsche, Spengler och Heidegger söker dennas företrädare genom sin “dekonstruktion” av det kritiska förnuftet likställa religion och magi med vetenskap och hävdar att alla tre ändå ytterst vilar på trosföreställningar vilkas relativa sanning ej objektivt kan värderas. Alan D. Sokals textparodi “Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity” (i Social Text) riktade ett grundskott mot dessa pompösa modefilosofers försök att utan egentliga kunskaper lösa grundläggande vetenskapliga frågor, På hemmaplan har Erland Lagerroth (som trots sin lärdom förnekar kännedom om postmodernismen – vilket bara kan innebära att han står försvarslös mot densamma) varit en exponent för liknande strävanden och av V&F fått fjolårets Folkförvillarpris.

Det är mot denna bakgrund man bör se beslutet från Kansas skolmyndigheter för ett par månader sedan att “avråda från” (discourage) undervisning i utvecklingsläran och att utesluta alla frågor om densamma vid studentskrivningar. Efter detta har ytterligare åtminstone en delstat tagit liknande beslut. Det som slår en vad gäller detta beslut är inte så mycket att det kom till – trycket från den kristna högern har aldrig helt upphört och vad gäller denna riktning är det mycket litet som kan förvåna. Vad som är mera skrämmande är att ingen ansvarig politiker idag tycks ha mod att gå emot detta, rimligen författningsstridiga beslut och, inte minst tystnaden bland de intellektuella i USA. En ledare i Sunday New York Times tar sålunda beslutet ganska lugnt och föreslår – tydligen ovetande om att man därmed upprepar kreationisternas defensiva krav från 70- och 80-talen – att utvecklingsläran och kreationismen ju kan läras ut “sida vid sida”.

Att opinionsläget och det andliga klimatet är sådant i USA, den stat som idag framträder som självutnämnt moraliskt föredöme, som polis, domare och exekutor i global skala och vars kulturella inflytande över resten av världen är förkrossande – detta borde vara högst oroande även för oss. Det är ett stort steg bakåt för den fria tanken och för vetenskapen.

Vad gäller den senare är ingen idag omedveten om allt ont som kan företas med vetenskapens hjälp – från gaskamrar och neutronbomber till hjärndödande TV-reklam. Vi vet också, att vetenskaplig kunskap, som allt annat medvetande sammanhänger med många faktorer, från den mänskliga organismen och dess förnimmelser till samhällets kollektiva värderingar. Vetenskapen påverkas av den tid och den plats där den bedrivs. Vetenskapsmän, som alla andra mänskliga varelser, påverkas av allting, från materiella intressen till kulturella vanor och egna fördomar. Och inom vetenskapen förekommer förvisso också en tidvis bedrövlig auktoritetstro.

Men poängen med vetenskaplig kunskap är att den försöker vara kritiskt medveten om sina brister och försöker lösa dem. Denna form av kunskapssökande kännetecknas av kravet att ställa frågor och att kritiskt pröva, att inte ta sken för väsen och att inte tro på auktoriteter. Detta är händelsevis i grund och botten också demokratins centrala värderingar.

Därför kan och skall vetenskapen kritiseras, men en kritik borde rikta sig mot dess misslyckanden att leva upp till sina grundläggande värderingar – som ju de flesta kritiker med munnen bekänner sig till. Det vi mött i Kansas och, tyvärr, möter på många andra håll i världen just nu är i stället en förstucken kritik mot själva dessa demokratiska och rationella värderingar under pseudoreligiös och pseudovetenskaplig täckmantel. Den förebråelse som framför allt bör riktas mot såväl de olika formerna av moderna flumfilosofier – från New Age till franska postmodernister – som mot dem som vill begränsa eller förbjuda oss att sprida ljus över människans förhistoria är man därmed hotar att göra en hel generation försvarslös mot andra, och än värre, angrepp på demokrati och förnuft.