Hur vetenskaplig ska sjukvården vara?

Publicerat i Folkvett nr 4/1998.

När man ska bedöma sjukvårdens kvalitet bör man skilja mellan två faktorer som lämpligen ska bedömas var för sig. Den ena är bemötandet, och den andra kan vi kalla fackkompetensen. Fackkompetens handlar om att ställa rätt diagnos, föreslå rätt terapi och ge denna terapi på ett tekniskt korrekt sätt.

Ibland är det svårt att dra gränsen en mellan de här två slagens kvalitet, och många vackra ord kan sägas om hur de båda egentligen förutsätter varandra. Men de skiljer sig åt genom att de måste bedömas och utvärderas på helt olika sätt. När det gäller bemötandet är varje patient själv den främsta experten. Om patienten är missnöjd med att läkaren eller sjuksköterskan har haft för bråttom, verkat ointresserad eller pratat obegripligt, så är detta rent definitionsmässigt ett misslyckande.

När det gäller den fackmässiga kvaliteten har däremot den enskilda patienten oftast mycket små möjligheter att göra en självständig bedömning. Det finns många orsaker till detta, men den allra viktigaste är att ingen behandlingsmetod kan bedömas efter vilket resultat den ger hos en enda patient.

En del av dem som skriver medicinska reportage i veckopressen verkar inte ha förstått detta. Det återkommer ständigt berättelser om hur den ena eller andra personen har blivit frisk efter någon viss behandling. Från sådana berättelser kan man emellertid inte dra någon slutsats om behandlingens effektivitet. ”Efter” är nämligen inte detsamma som ”på grund av”.

Många sjukdomar går i skov, dvs patienten mår ibland bättre, ibland sämre. Om man åderlåter en lungsjuk patient när han är som sämst, är chansen stor att han blir bättre strax därefter – trots åderlåtningen. Blir han inte bättre, gör man kanske en eller två åderlåtningar till med någon dags mellanrum. I regel blir han, av rent statistiska skäl, åtminstone tillfälligt bättre efter den andra eller tredje behandlingen. Då är det lätt hänt att man tolkar detta som att det behövdes två eller tre åderlåtningar för att få tillräcklig effekt. Så gjorde läkarna under hundratals år, och därför trodde de att åderlåtning var ett effektivt motmedel vid lunginflammation.

Den så kallade skolmedicinen har lärt sig av misstagen, men tyvärr finns det nu andra som upprepar samma slags misstag. Med ett snett urval kan man bevisa nästan vad som helst. Om man ger tillräckligt många patienter en behandling som inte hjälper mot deras sjukdom, kommer en del att bli bättre av andra orsaker än behandlingen. Detta gäller till och med om behandlingen förvärrar sjukdomen.

Därför finns det knappast något område som är viktigare än sjukvården när det gäller att försvara den vetenskapliga kunskapsvägen. Tyvärr finns det knappast heller något annat område där humbug och bedrägeri har fått breda ut sig så mycket. Kvacksalveriet är en hälsofara. Botemedlet är kritisk granskning och god vetenskap.