Mer lika än olika

Publicerat i Folkvett nr 2-3/1998.

Denna artikel är en kommentar till Pelle Palms artikel i samma nummer.

Människans indelning i raser är en historisk och politisk realitet. Men dagens biologiska kunskap om människans arvsmassa visar att människoraserna knappast är en biologisk realitet.

Det förtjänar att upprepas: detta är förvisso inte en diskussion huruvida någon ”människoras” är överlägsen övriga människor. Det är inte heller en diskussion om människors värde eller rättigheter. Sådant regleras lyckligtvis av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Vad diskussionen gäller är om det finns biologisk variation mellan olika grupper av människor som gör att grupperna skulle kunna betraktas som olika raser, analogt med raser av djur.

Termen ras används allt mindre i biologiska och, tror jag, även i politiska sammanhang. Inom politik har detta säkert sin orsak i ordets historiska belastning. Beträffande biologin är problemet snarare att begreppet är så vagt definierat. Ur den senaste upplagan av Futuymas Evolutionary Biology (1997) citerar jag, fritt översatt från engelska: ”Ras är en vag term utan [specifik] mening, ibland ekvivalent med underart och ibland med polymorfa genetiska varianter inom en population.” I Roger Lewins The Origin of Modern Humans (1998) finns ordet ras inte ens med bland ordförklaringarna. Jag håller inte med Pelle Palm om att det är oväsentligt om mänskligheten består av tre eller trettio raser. Ska man använda termen bör den vara någorlunda tydligt definierad. Olika antropologer har uppskattat antalet människoraser till allt mellan 3 och 200. Redan av detta framgår termens till meningslöshet gränsande luddighet.Pelle skriver i sin insändare att gränsen mellan existerande raser alltid är flytande, men att raser skiljer sig sinsemellan ”genom annorlunda frekvens av ett antal (ej alltför få) arvsanlag”. Andra författare, t ex Ernst Mayr i sin bok Animal Species and Evolution (1963), har skrivit att uppdelning av en art i raser kräver diskontinuerliga, dvs. mer eller mindre klart urskiljbara, grupper. Biologer har alltså olika uppfattningar även huruvida begreppet ras kräver diskontinuerliga eller accepterar kontinuerliga skillnader.

Få genetiska skillnader

Tack vare framstegen inom molekylärgenetik är det nu möjligt att undersöka exakt vilka skillnader som finns mellan olika människors gener och hur många skillnaderna är, alltså både kvalitativa och kvantitativa mått. Ett av de mest slående resultaten av dessa studier är att människor från olika delar av världen är mycket lika varandra. Gener som förändras snabbt hos däggdjur, dvs. generna i mitokondrier (cellernas energifabriker), skiljer betydligt mindre mellan en människa och en annan, oavsett varifrån i världen de kommer, än mellan schimpans och dvärgschimpans (bonobo). Orangutanger på Borneo skiljer nästan lika mycket från orangutanger på Sumatra som människor skiljer från schimpanser. Variationen inom arten människa är alltså en mycket liten bråkdel av den variation som finns inom arterna för våra släktingar bland människoaporna.

Människans arvsmassa i cellkärnan skiljer likaledes mycket lite mellan individer, oavsett om dessa kommer från olika kontinenter eller samma område. Andelen skillnader ligger någonstans i intervallet 0,10-0,14% av nukleotiderna, eller ”bokstäverna”. Som jämförelse kan nämnas att människor skiljer sig från schimpanser på ca 1,5% av bokstäverna, alltså en tiofalt större andel.

Variation huvudsakligen inom grupperna

Är då inte en tiondel av skillnaden mellan människa och schimpans tillräcklig för att dela in människor i raser? Jo, det skulle det ha kunnat vara om skillnaderna mellan människor verkligen hade visat en tydligt geografisk uppdelning. I stället visar jämförelserna människor emellan att den överväldigande delen av individskillnaderna finns inom grupper av människor, inte mellan grupperna, och de skillnader som finns mellan grupper visar inga tydliga geografiska gränser.

Studier av ett stort antal gener (liksom av DNA-segment som inte innehåller gener) som förekommer i olika varianter har visat att de flesta varianterna förekommer i många människogrupper. I en nyligen publicerad studie (Barbujani et al., 1997) av 109 variabla DNA-segment hade hela 108 fler än 50% av sina varianter representerade i flera människogrupper. I genomsnitt fanns hela 85% av variationen inom grupperna. 5% av variationen fanns mellan grupper, medan mindre än 10% av den totala variationen fanns mellan kontinenter.

Skillnaden mellan två individer från två olika kontinenter är alltså i genomsnitt endast marginellt större än skillnaden mellan två individer från samma kontinent och t o m mellan två individer från samma befolkningsgrupp.

Få unika gener skiljer grupper

De skillnader som finns mellan människogrupper är huvudsakligen kvantitativa. Faktum är att det är mycket svårt att hitta enstaka kvalitativa genetiska skillnader mellan en människogrupp och en annan. Det som skiljer mellan grupperna är således hur vanlig varje enskild genvariant är, dvs. proportionerna mellan olika genvarianter. Detta gör att det kan vara svårt att utifrån en enskild människas uppsättning av genvarianter avgöra från vilken befolkningsgrupp denne kommer. Om man däremot kartlägger genvarianterna hos ett antal individer från samma grupp kan man med större säkerhet avgöra vilken del av världen denna grupp kommer ifrån. I framtiden kommer man troligtvis att kunna avgöra även varifrån en enskild individ härstammar, men då måste man sannolikt undersöka ett ganska stort antal gener.

Ett klassiskt exempel på frekvensskillnader som man känt till i många år är blodgrupperna i AB0-systemet. Genvarianterna A, B och 0 är alternativa varianter av samma gen. Alla tre förekommer i samtliga undersökta befolkningsgrupper, men i olika andelar. Variant A har andelen 16% i södra Afrika, 27% i Europa, 17% i Sydostasien, 20% i norra Asien, 12% i Nordamerika och 1% i Sydamerika. Variant B har 13% i södra Afrika, 8% i Europa, 13% i Sydostasien, 3% i norra Asien, 3% i Nordamerika och 0,4% i Sydamerika. Variant 0 finns i mellan 55% och 99% i de olika grupperna (Cavalli-Sforza et al., 1994). Den andel A och B som finns i Sydamerika kan visserligen vara införd av européer i modern tid, men frånsett Sydamerika så förekommer alla tre varianterna A, B och 0 i alla de övriga 13 undersökta befolkningsgrupperna.

Gradvisa övergångar mellan människogrupper

Skillnader i frekvens för genvarianter är vad Pelle använde som definition för raser och det skulle i princip kunna vara förenligt med att benämna grupperna av människor för raser. Men i den ovan citerade artikeln av Barbujani et al. (1997) skriver författarna att genfrekvenserna nästan undantagslöst förändras gradvis över de olika kontinenterna. De få gånger som skarpare gränser i genfrekvenser kan observeras sker detta oregelbundet inom kontinenter eller t o m inom länder. Visserligen kan olika grupper säkert komma att kunna särskiljas genetiskt om man jämför ett tillräckligt stort antal gener. Emellertid, skriver samma författare, har sådana skillnader föga att göra med indelning av mänskligheten i distinkta raser – genvarianternas gränser sammanfaller inte med ”klassiska” rasgränser. (Genetiskt skilda enklaver verkar finnas huvudsakligen på öar.)

Människans geografiska ursprung

Ett annat fynd är att den variation som kan observeras i många fall är större mellan grupper i Afrika än mellan exempelvis européer och sydostasiater. Tidigare studier missade ofta denna observation eftersom alltför få individer från Afrika fanns med och för att de studerade generna var utvalda för att de varierade bland européer. Flest genvarianter enligt vissa studier finns i grupper söder om Sahara. Studier av mitokondrie-gener tyder på att kaukasier och orientaler är närmare släkt med vissa afrikaner än vad dessa afrikaner är släkt med andra afrikaner. Enligt dessa resultat kan man alltså betrakta kaukasier som en undergrupp av vissa afrikaner. Detta skulle en biolog kunna uttrycka som att de olika grupperna har olika taxonomisk rank, dvs. omfattningsgrad. Benämningen afrikan skulle därmed inrymma mycket mer variation än benämningen europé (eller kaukasier eller ”vit”).

Viktigare är att dessa resultat har tolkats som att människans ursprung stod i Afrika. Eftersom variationen är störst bland afrikaner har dessa haft längre tid på sig att förändras, således är denna befolkning äldst. En grupp afrikaner lämnade kontinenten och spreds så småningom över resten av jordklotet. De förde därvid med sig en mycket stor del av den genetiska variation som redan etablerats bland afrikaner, dock inte all variation. Det bör noteras att mitokondrie-gener ibland ger resultat som skiljer sig från resten av arvsmassan (i cellkärnan). Dessa motsägelser tycks säga att människans evolution varit mycket komplicerad beträffande populationsgenetik, kanske med olika riktningar och hastigheter för flöden av gener från kvinnor (mitokondrier) och män (Y-kromosomer).

Har människoraser funnits tidigare?

Pelle avslutar sin insändare med att människans indelning i raser är en historisk realitet. Rasindelningen är helt klart en realitet som politiskt fenomen, men det är utifrån dagens biologiska kunskap om människans arvsmassa tveksamt om raser någonsin har varit en biologisk realitet. Många resultat i den molekylärgenetiska litteraturen tyder snarare på en tidsmässigt mer kontinuerlig blandning av gener mellan människogrupper. Det är alltså möjligt att ”rena” raser aldrig existerat för den moderna människan sedan vi skildes från Neandertal-människan.

Å andra sidan har den författare som ledde den ovan citerade studien av Barbujani et al. (1997), nämligen L. Luca Cavalli-Sforza, också publicerat en studie (Mountain and Cavalli-Sforza, 1997) där slutsatsen var att grupper från olika regioner (kontinenter) kan ha varit isolerade från varandra under så mycket som 50 000 år. Detta visar på svårigheterna att tolka den genetiska informationen.

Är rasbegreppet relevant på grupper av människor?

Oavsett vad de molekylärgenetiska studierna säger, hur kommer det sig att människor från Kina, Kamerun och Danmark ser så olika ut? Vi skulle inte tveka en sekund att gissa deras ursprungsland om de tre alternativen var givna. När vi tänker oss sådana exempel tänker vi automatiskt på de mest typiska synliga dragen. Vad vi oftast glömmer är att det inom och mellan de i exemplet nämnda länderna finns mer eller mindre kontinuerliga gradienter av successivt förändrade yttre drag så att vi förr eller senare skulle få svårigheter att gissa om en viss individ är närmast besläktad med den ena eller den andra eller den tredje kategorin. Denna svårighet med gränsdragning skulle med största sannolikhet kvarstå oavsett om vi försökte definiera 3, 200 eller 2 000 människoraser.

Eftersom människor förlitar sig oerhört mycket på synintryck har vi tenderat att överdriva vår sortering av oss själva enligt utseende. Mest påfallande är kanske variationen i hudfärg. Genetiken för hudfärg är emellertid oerhört komplicerad och kan påverkas av så många som 50-100 olika gener av vilka många tycks variera. Exempelvis finns befolkningar med mycket mörk hud i såväl Indien som Afrika. Otvivelaktigt är det så att mörk hud är den ursprungliga egenskapen och att den gradvisa förlusten av mörkt pigment mot nordligare breddgrader beror på sena evolutionära händelser, förmodligen en nödvändig förutsättning för överlevnad eftersom det svagare solljuset på dessa latituder annars inte förmådde förse dessa människor med tillräcklig mängd av vitamin D som bildas i huden.

Pigmentering har även varit en framträdande egenskap vid människors avel av hus- och sällskapsdjur, men det är tveksamt om detta ens indirekt haft någon större betydelse för selektion av mer betydelsefulla egenskaper hos dessa djur som t ex tillväxthastighet och fortplantningsförmåga.

Men övriga synliga skillnader då? Även om man bortser från hudfärgen och fokuserar på ansiktsdragen finns ju uppenbara skillnader mellan en typisk afrikan, europé och oriental. Just det, mellan en ”typisk” representant för var och en av dessa grupper. Övergångarna från en grupp till en annan sker emellertid gradvis för utseende precis som för pigmentering och frekvensen av genvarianter.

Alternativet skulle kanske vara att definiera, på något sätt, några få raser enligt vad som kan anses vara ”typiska” drag och sedan acceptera att en stor del av jordens befolkning inte kan anses tillhöra någon av dessa. Men vilken är i så fall meningen med ett sådant rasbegrepp? Och varför fixera sig vid de synliga dragen om vi redan nu vet att de knappast är representativa för arvsmassan som helhet? Den variation som vi kan se måste ställas emot den variation som vi inte kan se. Och den variation vi inte kan se är alltså förhållandevis liten och dessutom spridd över hela jordklotet utan skarpa gränser.

Men, invänder kanske någon, begreppet raser används ju för djur, t ex hundar, svin och höns, och dessa har utvecklats genom människans selektion under decennier, århundraden eller några årtusenden. Dessa raser bör således också vara mycket lika sinsemellan, förmodligen mycket mer lika än de klassiska människoraserna. Men jag anser att jämförelsen mellan djurraser och människoraser haltar betänkligt. Dels är som redan nämnts ”evolutionen” av djurraser artificiell, dvs. det är människan som genom att välja ut enstaka individer åstadkommit dessa raser, och många av de utvalda egenskaperna är ofördelaktiga för individernas överlevnads- och fortplantningsförmåga. Dels är termen ”ras” för de av människan framavlade djurvarianterna också behäftad med språkliga förutom biologiska definitionssvårigheter. På engelska betecknar man nämligen framavlade djurvarianter med termen ”breed” och inte ”race”, men vårt fattigare svenska språk använder termen ras för båda dessa begrepp.

Framtiden

Den forskning som bedrivs inom detta område, det s k Human Genome Diversity Project, har som främsta syfte att försöka förstå hur jorden befolkades och hur stort utbytet av gener har varit mellan befolkningar i olika områden. Resultaten hittills tyder på att skillnaderna mellan jordens samtliga befolkningsgrupper är mycket mindre än väntat och att genetisk blandning verkar ha förekommit i stor omfattning. Detta har varit en frustrerande erfarenhet för forskarna som hade hoppats att genetikstudierna skulle ge en klarare bild av hur jordklotet befolkades. Det är dock möjligt att vi i framtiden, efter att ha sekvensbestämt en stor del av arvsmassan från många individer från olika geografiska områden, kan finna enstaka gener som är helt unika för enskilda grupper. Vissa lokala sjukdomsgener har redan identifierats. Den genetiska information som kan komma att få betydelse för den enskilde individen i framtiden, t ex beträffande dennes val av livsstil med avseende på kost, fysisk aktivitet, yrkesval och, vid behov, val av läkemedel, kommer dock alltid att tvingas vara baserad på just denne enskilde individs genuppsättning. Kännedom om den befolkningsgrupp han eller hon tillhör hjälper föga eftersom dessa skillnader är bara 15% av individskillnaderna.

Slutsatser

Sammanfattningsvis visar således de genetiska studierna

  1. att dagens människor är betydligt mer lika varandra än väntat, oavsett från vilken kontinent de kommer.
  2. att huvuddelen, hela 85%, av den variation som finns mellan individer finns inom befolkningsgrupper.
  3. att de skillnader som finns mellan människogrupper huvudsakligen gäller proportionerna mellan olika genvarianter, inte förekomsten av unika genvarianter.
  4. att övergångarna mellan olika människogrupper är gradvisa, inte skarpa.
  5. att människans ursprung stod i Afrika eftersom variationen är större hos dagens afrikanska befolkning än hos någon annan befolkning.

Folkvetts ledare i nummer 1998:1 konstaterade just att arten människa inte är uppdelad i distinkta raser. Dessutom tillades att föreställningen att mänskligheten är indelad i raser är pseudovetenskaplig. Den senare kommentaren kanske var lite väl drastisk – pseudovetenskap är när vetenskapliga resultat medvetet förvrängs eller förfalskas eller när ett vetenskapligt språk används för att föra fram idéer som saknar vetenskaplig grund. De flesta människor är nog ännu helt enkelt oinformerade om de senaste årens molekylärgenetiska resultat, även om mönstret började skönjas redan i början av 60-talet.

Slutsatsen blir att det utifrån biologiska kriterier i praktiken är oerhört svårt att gruppera människor i raser. Detta kompliceras ytterligare av omflyttningar av människor och blandning av gener mellan befolkningsgrupper som ägt rum under de senaste årtusendena när människor färdats mellan kontinenter. Cavalli-Sforza har funnit att flera individer som ingått i hans studier för att de troddes vara representativa för sin befolkningsgrupp visat sig ha arvsmassa mer lik den som är vanligare i helt andra befolkningsgrupper. De skillnader som finns på genetisk nivå har därför hos dessa individer inte givit någon synbar förändring av utseendet. Med tanke på denna felprocent och alla de övriga svårigheterna synes det därför rimligt att överge termen ras för människogrupper.

Dan Larhammar

Dan Larhammar är ordförande i Vetenskap och Folkbildning och professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet.

Litteratur

  • Barbujani, G.; Magnani, A.; Minch, E. & Cavalli-Sforza, L. L. (1997): An apportionment of human DNA diversity, Proc Natl Acad Sci USA 94, 4516-4519.
  • Cavalli-Sforza, L.; Menozzi, P. & Piazza, A. (1994): The history and geography of human genes. Princeton University Press.
  • Mountain J. L. & Cavalli-Sforza L. L. (1997): Multilocus genotypes, a tree of individuals, and human evolutionary history, Am J Hum Genet 61, 705-718.